- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1421-1422

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfskifte, jur. - Arfskiftesinstrument, jur. Se Arfskifte - Arfslösen, jur. Se Arfsförening - Arfsordning, jur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rättsegare. Stadgandena om arfskifte finna för öfrigt
i tillämpliga delar användning vid delning af
äktenskaplig bogemenskap i anledning af boskillnad eller
äktenskaps upplösning i makarnas lifstid.

I allmänhet ega skiftesdeltagarna att, huru helst
de vilja, förrätta skiftet. Eljest tillgår så, att fast
egendom, säkra tillgångar i lös egendom, osäkra
tillgångar samt gäld hvar för sig särläggas i ett
efter skiftesdeltagarnas anparter afpassadt antal
kvoter, om hvilka därpå lottning verkställes. Ingår i
massan fast egendom, som ej egnar sig för delning,
kan det äfven yrkas att efter värdering få öfvertaga
densamma, så att öfriga skiftesdeltagare bekomma
ersättning i penningar eller afkomsträtt till
egendomen. Skulle efter förut skildrade grunder någon
hafva rätt till större del i egendomen än öfriga
skiftesdeltagare, tillkommer honom ifrågavarande
lösningsrätt. Eljest lottas därom. Vid skifte komma
bland annat till afgörande: äkta makes rätt till
enskild egendom, likvidationsanspråk samt förmåner
i fördel af bo oskifto och morgongåfva äfvensom
arfvingars förbindelser på grund af försträckning,
hemföljd eller förtida arf. Oregelmässigheter i skiftet
föranledas dels af äktenskaps återgång eller nullitet
samt dels af förverkande utaf ej mindre
äktenskaplig rätt än äfven arfsrätt. Bland annat har
sålunda lagen härutinnan knutit viss rättsförlust vid
änkling eller änkas omgifte utan föregående skifte
(här kalladt afvittring), vid försittande af tid för
bouppteckning efter afliden make och vid egendoms
undandöljande från bouppteckning.

I några städer har, med undantag för frälsemän,
medlemmar af ecklesiastik-staten och andra
härutinnan privilegierade personer, magistraten
alltjämt befogenhet att, genom sina ledamöter och
betjänte, efter afliden förrätta ej blott bouppteckning,
utan äfven skifte, hvarförutom i ännu andra städer
rätten omsatts i en förpliktelse att på anmodan
biträda. För rättigheten är villkor, att vid frånfället
den döde varit eller bort vara i staden
mantalsskrifven. Föremål för magistratens skiftesrätt är
dessutom icke fast egendom utom staden med hvad
därtill hör, låt vara att en skiftesdeltagare anses
hafva rätt att påyrka skiftets företagande i ett
sammanhang genom magistratens försorg. Till sist
är sagda biträde blott en arfvodesfråga, så att,
då skifte skett utan magistratens anlitande, det
ej behöfver företagas på nytt, men magistraten har
rätt till laga arfvode.

För hvarje fall förändrar icke skiftet natur,
därför att magistratens förrättningsmän däri deltaga.
De hafva allenast karaktären af "gode män",
d. v. s. vittnen. Liksom eljest är, då efter verkställd
förrättning skiftesdeltagare vägrar sin påskrift å
arfskiftesinstrumentet, det ej för honom förbindande,
utan att betrakta allenast såsom ett förslag till
förlikning. Hvad då återstår att göra är, att de
öfrige skiftesdeltagarna instämma honom till
domstol och sålunda få skiftet ersatt med rättens
utslag. Till grund för sin talan kunna de lägga
nämnda förslag. Vill ej skiftesdeltagare inställa
sig till sammanträde för skiftes hållande, är åter
närmaste åtgärden att hos domstol begära utsättande
af tid och ort därför. Ej sällan äskas och bifalles
för sådan händelse äfven utseendet af särskild
skiftesförrättare, utan att dock då bestämmelserna om
arfvodesprocent ega tillämpning. Infinner sig, fastän
kallad, vederbörande icke till nämnda sammanträde
eller vill ej underskrifva därvid upprättadt förslag
till delning, befinner sig saken i samma läge som
vid dylik vägran i ofvan omförmälda fall.

Såsom hvarje annat aftal binder
arfskiftesinstrumentet, men kan ock på laga skäl ryggas, bl. a. i
anledning af tvång eller svek. Därutöfver har
emellertid det här lämnats den, som fått mindre än
vederborde, en rätt att utan annan orsak än bristande
kännedom om sakförhållandena begära, såsom det
heter, jämkning i skiftet. Sådant yrkande skall dock
framställas på landet inom natt och år och i stad
inom tre månader efter skiftet. Skiftesdeltagarna
stå också i inbördes hemulsansvar för hvad hvar
och en af dem bekommer, hvadan förlust af
tillskiftad egendom i anledning af tredje mans
vindikationstalan medför rätt att påyrka jämkning eller nytt
skifte. Lagrum: Ä. B. 12 och 13, jämförda med
G. B. 3 §§ 9 och 10, 4 § 6, 5 § 1, 10 § 7,
12 § 1 och 13 §§ 1 och 4–8 samt Ä. B. 6 § 3
och 9 §§ 5 och 7. Se Arflös och
Arfsförening. Litt.: Winroth, "Svensk civilrätt"
II (1900 och 1901, s. 587–590 och 703–738).
A. W.

Arfskiftesinstrument, jur. Se Arfskifte.

Arfslösen, jur. Se Arfsförening.

Arfsordning, jur., är inbegreppet af de regler,
som afgöra arfvingars inbördes företrädesrätt till
utfallet arf. Sålunda omfattar arfsordning äfven
arfsdelning i betydelsen af arfvets fördelning mellan
samarfva, d. v. s. dem, som lagen kallar att jämte
hvarandra undfå arfvet. I hufvudsak är det två olika
grundsatser, hvilka gifva sig tillkänna i de moderna
folkens arfsordningar, och skiljaktigheterna dessa
emellan bero af den ena eller andra grundsatsens
förhärskande. Släktintressena hafva fordom ansetts
kräfva, att egendomen ej splittrades, utan, i
möjligaste måtto samlad, förlänade dess innehafvare
maktmedel att tillbörligen häfda släktens ställning. På
denna väg kom man till gradualsystemet, enligt
hvilket någon stod arfvet närmare eller fjärmare,
allteftersom vid släktledning från den döde han
befanns skilld från honom genom färre eller flera
födelseakter (led). Dessutom hörde från början till
systemet, att kvinna var utesluten från arf, att mellan
lika befryndade den, som räknade släkt genom man,
gick före den, som gjorde det genom kvinna, och i
öfrigt äldre före yngre, samt att till sist arfsdelning
ej förekom på annat sätt, än att på grund af viss
egendoms beskaffenhet eller åtkomst den utgjorde
särskildt föremål för arftagande af kvinnliga
anförvanter eller mödernefränder. Detta system kan
betecknas såsom germanskt. Ej ens de äldsta
rättskällorna återgifva det dock genomfördt i alla dess
delar, och för den närvarande tiden har, bortsedt
från fideikommisstiftelser och arfsrätt till visst slags
jord, man ej mera kvar än själfva ledberäkningen.
– De äldsta romerska rättskällorna lära oss känna
ett annat system. Familjen i mening af dem, som
härstammade från den aflidne och ej blifvit lösta
från hans husfaderliga välde (patria potestas), var
genom sina medlemmar arftagare, så att arfvet
delades mellan husfaderns barn efter hufvudtalet och,
där något var dödt, detsammas lott på liknande sätt
mellan dess barn och så vidare allt framgent (s. k.
istadarätt). Annan frände kom såsom arfvinge i
betraktande allenast för den händelse, att den
aflidne ej begagnat sin rätt att i brist på arfsberättigade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:25:36 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0779.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free