- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1427-1428

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfsskatt, finansv. - Arfstorhertig. Se Prins - Arfsynd (lat. peccatum hereditarium), teol.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är lätt och föga kostsam, att skatten i allmänhet är
svår att undgå, att den i regeln ej trycker hårdt på
de beskattade, att den kan göras mycket inbringande
o. s. v. Litt.: Schanz, "Studien zur geschichte und
teorie der erbsehaftssteuer" (Finanz-archiv, bd 17
och 18), och Wicksell, "Arfsskatten" (Ekon. tidskr.
1901).
D. D.

Arfstorhertig. Se Prins.

Arfsynd (lat. peccatum hereditarium), teol., det
från stamföräldrarnas syndafall (peccatum originans)
öfver hela människosläktet utbredda sedliga fördärf
(peccatum originatum), som enligt den konfessionella
kristna åskådningen utgör förklaringsgrunden till
syndens allmännelighet och förhandenvaro såsom
aktiv potens hos hvarje människa från första
ögonblicket af hennes tillvaro. Läran om synden såsom
ett ärftligt ondt står i skarp motsats till sådana
syndteorier, som förklara syndens uppkomst hos
individen vara en med sinnligheten gifven
naturnödvändighet eller bero på ett preexistent syndafall.
Kyrkans lära om arfsynden hvilar på den åsikten,
att människosläktet är ett lefvande helt, hvars delar
stå i ett inre organiskt samband med hvarandra (jfr
Ap. G. 17: 26). Då den första människan är icke
blott en bland de många individerna i
människosläktet, utan äfven en personlig utgångspunkt för
utvecklingen af släktets total-organism, så är synden
genom henne inkommen icke blott såsom ett exempel,
utan såsom en verkande begynnelse, som utöfvar en
desorganiserande inflytelse på hela den följande
utvecklingen.

Arfsynden består negativt i förlusten af Guds
beläte (nämligen det s. k. tillfälliga: "ljuset i
förståndet, heligheten i viljan och renheten i känslan",
tillsammans kallade den ursprungliga rättfärdigheten)
samt positivt i tillvaron af en ond begärelse.
Människans hjärta är vändt från Gud till det ogudliga
och fåfängliga. Detta ogudliga är det egna, till
lifsprincip upphöjda jaget; ty all synds egentliga
väsen är själfviskhet. Därmed är icke förnekadt, att
människan i sitt naturliga tillstånd kan på
världslifvets område utveckla stora andliga gåfvor; men hon
är oduglig till det högsta goda, till Guds rike. Denna
beskaffenhet tillkommer alla, "som naturligen födas";
således gör endast Kristus, såsom öfvernaturligt aflad
och född, därifrån ett undantag. Ur arfsynden
såsom källa och hufvudsynd härflyta de olika
verk-synderna. Arfsynden är icke i enlighet med den
s. k. manikeiska åskådningen en ursprunglig
bestämning i människans väsen, ej heller har genom
densamma detta väsen blifvit till sina grundbestämningar
upphäfdt, så att synden är människans substans
(Flacius’ åsikt), utan den är en vid en bestämd
historisk tidpunkt uppkommen och genom den
naturliga födelsen förmedlad tillfällig bestämning, som
gifvit en annan beskaffenhet och riktning åt det
mänskliga väsendet.

Arfsynden är såsom sådan tillräknelig. Om också
den enskilda syndiga människan ej direkt kan ställas
till ansvar för Adams ursynd, så har hon dock genom
sitt (formellt) fria samtycke till den i hennes väsende
förefintliga onda begärelsen del i släktets totala skuld
("arfskuld"). Denna arfsyndens tillräknelighet
såsom individuell skuld är ock ett faktum inför det af
den gudomliga sedelagen väckta samvetet. –
Arfsynden kan ej, såsom erfarenheten visar, i detta
lifvet utrotas (detta emot den metodistiska
syndfrihets-läran). Först i ett annat lif öppnas möjlighet till
fullkomlig befrielse därifrån. Detta sker genom
kraften af Kristi försoning, i hvars giltighet för alla
troende arfsyndens allmänna tillräknelighet finner
sin motvikt.
E. J. Ö.*

I bibeln förekommer icke ordet arfsynd; i stället
begagnas uttrycken kött, köttsligt sinne, den gamla
människan o. s. v. Själfva saken omtalas dock
flerstädes, t. ex. 1 Mos. 8: 21; Ps. 51: 7; Joh.
3: 6; Rom. 3: 22 ff; 5: 12–19; 11; 32; Gal.
3: 22; Efes. 2: 3.

Arfsyndslärans historiska utveckling till klarhet
och bestämd formulering är en produkt af den
västerländska kyrkans teologiska spekulation, hvilken i
denna punkt afgjordt står framom den österländska.
Ty om ock hos den sistnämnda kyrkans mera
betydande representanter, såsom Athanasios, syndens
allmänna utbredning och herravälde med stor skärpa
framhölls, så förblef dock sammanhanget mellan
släktets syndiga tillstånd och stamföräldrarnas
ursprungliga synd fördoldt. Den stora betydelse den
grekiska kyrkan i följd af den heta striden mot
gnosticismens naturalistiska determinism tillerkände
den mänskliga viljans frihet och det intellektualistiska
drag, som inflytelsen från den grekiska filosofien
påtryckte dess läroåskådning, gjorde, att man här
sökte grunden till synden hos den enskilde själf, i
en förvänd riktning af hans vilja och fördunkling af
hans förståndslif under demoniskt inflytande och i
samband med den sinnliga naturen. Däremot
upphöjdes genom västerländska kristenhetens kyrkofäder,
Tertullianus, Ambrosius och framför allt Augustinus,
läran om arfsynden till härskande kyrkolära. Den
extremt optimistiska uppfattningen af
människonaturens sedliga tillstånd, som utvecklades af
Pelagius, blef genom Augustinus’ inflytande af
kyrkan officiellt förkastad (synoderna i Kartago
412, 416 och 418). Under medeltiden fasthöll man
väl i teorien vid Augustinus’ uppfattning, men
bekände sig i verkligheten till den riktning, som
bär namnet semipelagianism. I semipelagiansk
anda var det ock, som tridentinska mötet definitivt
fixerade den romerska kyrkans uppfattning. Enligt
denna gaf Gud i skapelsen åt protoplasterna (de
första människorna) jämte de oförlorbara naturliga
gåfvorna (dona naturæ), som äro kroppen med dess
utrustning samt en odödlig själ med förstånd och fri
vilja, äfven andra förlorbara gåfvor (dona gratiæ),
näml. dels utomordentliga gåfvor (dona præternaturalia):
frihet från den onda begärelsen, förståndets klarhet,
viljans styrka, kroppens odödlighet och paradiset,
dels öfvernaturliga gåfvor (dona supernaturalia):
den heliggörande nåden, genom hvilken människan
är Guds barn och himmelens arfvinge. Dessa senare
gåfvor kommo människan till del, emedan hennes mål
att skåda Gud innebär en salighet, som öfverstiger
de naturliga krafterna. Genom sin synd förlorade
protoplasterna alla utomordentliga och öfvernaturliga
gåfvor (justitia originalis, den ursprungliga
rättfärdigheten) och egde således kvar endast sin
utblottade människonatur, men icke heller denna i dess
ursprungliga renhet, utan belastad med syndens skuld
och Guds vrede samt hemfallen åt syndens följder:
ond begärelse, okunnighet, lidande och död (status
naturæ lapsæ
). Stamföräldrarnas syndiga handling
(peccatum actuale) var deras egen, men
det tillstånd, hvari de genom synden inträdde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0782.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free