Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Argonauterna, grek. myt. - Argonin, kem. farm., en förening af silfver och kasein - Argonne, skogig bergstrakt i nordöstra Frankrike - Argonne-skogen. Se Argonne - Argos, grek. myt. - Argos. 1. Urgammal grekisk stad - Argos. 2. Se Argolis - Argostoli. Se Argostolion - Argostolion (it. Argostoli), hufvudstad på ön Kefalonia - Argot, fr., rotvälska - Argotism, uttryck, som tillhör ett slangspråk. Jfr Argot - Argoulets, fr., en kår af lätt kavalleri - d'Argout, Anoine Maurice Apollinaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sikte, stormdrifvas de till Syrterna, bära så Argo
genom libyska öknen till Triton och anlända slutligen
öfver Medelhafvet till Iolkos.
Under Iasons frånvaro har Pelias dödat hans fader
Aison. Därför hämnas Iason med Medeas hjälp. Denna
öfvertalar Pelias’ egna döttrar att stycka och
koka sin fader, i det hon föregifver att hon genom
trollmedel skulle föryngra honom. Iason och Medea
fördrifvas från Iolkos af Pelias’ son Akastos och
flykta till Korint. Där vill Iason äkta Kreons dotter
Glauke, men Medea dödar henne genom en förgiftad
klädnad, mördar därpå sina och Iasons barn och flyr
i en med vingade drakar förspänd vagn till Aten, där
hon för en tid blir Aigeus’ maka. Fördrifven därifrån
af Theseus, vänder hon tillbaka till Kolchis. Iason
omkommer på Isthmos i Poseidons helgedom, träffad af
det sönderfallande skeppet Argos spillror.
Denna saga har ansetts hvila på en djupt religiös
grundval. Athamas är den stormiga regntidens dystre
Zeus (Z. laphystios, den glupske, slukande), som
kräfver blodiga människooffer af athamantidernas
släkt, men på samma gång den ljusa vårhimmelens milde
Zeus (Z. fyxios, ynnestens och tillflyktens gud), som
på ett underbart sätt räddar det för honom utsedda
offret till ljusets aflägsna sol-land eller frälsar
det genom välgörande heroers mellankomst. Athamas har
med molnet (Nefele) barnen Frixos (det fruktgifvande
regnet) och Helle (solvärmen, solljuset). Gumsen,
som betecknar det vederkvickande regnet, är,
såsom en gyllene sinnebild af den från molnen
strömmande välsignelsen, ett lyckans och rikedomens
palladium. Att i det aflägsna landet uppsöka
detta palladium och rycka det undan den lurande
draken samt göra det till en hemmets och släktens
varaktiga egendom, detta var den stora uppgiften
för hjältarna af minyernas stam, en uppgift, som
lyckligt löstes af Iason (den helande, försonande).
V. K.
Sagan om argonauterna har ofta blifvit poetiskt
bearbetad, såväl episkt som dramatiskt. Äfven
i den bildande konsten har ämnet, särskildt i
forntiden, ofta behandlats. Berömdast är den på
den s. k. ficoroniska cistan ingraverade skildring,
som framställer Argos ankomst till Bityniens strand,
där Polydeukes öfvervinner Amykos (se illustration
föreg. sida).
Argonin, kem. farm., en förening af silfver och
kasein, visar liksom andra föreningar af denna
metall med ägghviteämnen kraftigt antiseptiska
verkningar utan att samtidigt verka retande, men
torde dock såsom läkemedel vara undanträngdt af
andra liknande silfverpreparat, sådana som protargol
och largin (se d. o.).
S. J–N.
Argonne [argå’nn], skogig bergstrakt i nordöstra
Frankrike, på båda sidor om floden Aire, mellan
Marne och Meuse, på gränsen af Lorraine och
Champagne. Där framstryker, på västra sidan af Aire,
den s. k. Argonne-skogen, hvars största
höjd är 357 m. och som i v. öfvergår i Champagnes
lågslätt och i n. förenar sig med Ardennerna. På
bergets kala, breda hjässa upprinna många floder.
Oaktadt Argonne-skogens ringa höjd försvåra dock
branterna och klyftorna betydligt alla kommunikationer.
Argonne-skogen [argå’nn-]. Se Argonne.
Argos (grek. Ἄργος, lat. Argus), grek. myt.,
en jätte med öfvermänsklig styrka och försedd med
hundra (enligt andra tusen) ögon, af hvilka alltid
några vakade. Därför kallades han ock Panoptes,
d. ä. den allseende. A. sattes af den svartsjuka Hera
till väktare öfver den till en ko förvandlade Io, till
hvilken Zeus hade fattat kärlek. Men Zeus gaf Hermes
i uppdrag att med list bortföra Io. Detta uppdrag
utfördes enligt den vanliga berättelsen på det sätt,
att Hermes först med tonerna af sin herdeflöjt och
med sin trollstaf insöfde alla jättens ögon och därpå
afhögg hans hufvud med sitt svärd. För denna bragd –
som ofta behandlats af den bildande konsten, t. ex. af
Thorvaldsen – skall Hermes ha fått tillnamnet
Argeifontes (Argosdödaren). Vidundrets hundra
ögon öfverflyttade Hera till sin påfågels stjärt.
V. K.
Argos. 1. Urgammal grekisk stad och en af de äldsta
anknytningspunkterna för den österländska kulturens
öfverflyttande på grekisk (europeisk) mark. Detta
antydes i sagan om den till A. invandrade egyptiern
Danaos. A. var anlagdt på en torr slätt ("det törstiga
Argos" hos Homeros), 6 km. från hafvet, invid foten af
en brant klippa, Larissa (289 m.), på hvilken stadens
borg (akropolis) var belägen. Från A. grundades
kolonistäderna Tiryns och Mykenai, hvilken sistnämnda
under pelopidernas dynasti snart öfverflyglade A. och
blef den främsta staden på Peloponnesos. A. lyfte
sig åter vid den historiska tidens början, sedan
det förstört Tiryns och Mykenai; men sitt anspråk
att bibehålla hegemonien på Peloponnesos kunde det
icke genomdrifva mot Sparta. Ehuru i saknad af större
politisk betydelse, fortfor det att vara en rik och
blomstrande stad, den folkrikaste på halfön, och
intager särskildt i den grekiska bildhuggarkonsten
historia ett utmärkt rum (genom Ageladas, Polykleitos
och Naukydes). A., som alltjämt bibehållit sitt gamla
namn, har fortfarit att vara en ganska betydande
stad, både under den romerska tiden, medeltiden och
nyare tiden, ehuru det lidit mycket, i synnerhet
under de turkisk-venezianska krigen och senast
i befrielsekriget. Det beröres nu af järnvägen
Korint–Nauplia och har 9,980 inv. (1896). Dess
hamnstad är Nauplia. – 2. Se Argolis.
Argostoli. Se Argostolion.
Argostolion (it. Argostoli), hufvudstad på ön
Kefalonia. 9,241 inv. (1896). Säte för en grekisk
biskop. God hamn. Utförsel af korinter. – A. jämte
flere byar förstördes nästan fullständigt genom en
jordbäfning 1867.
Argot [argå], fr., rotvälska, gat- l. tjufspråk;
vulgärt uttryck(ssätt); talesätt, som nyttjas inom en
viss samhällsklass, af personer, som ha samma yrke,
lägre fackspråk; slang. Se uppsatser af Karl Larsen
i "Dania", III, och R. G:son Berg i Nord. tidskrift
1899.
Argotism, uttryck, som tillhör ett slangspråk. Jfr
Argot.
Argoulets [-golē], fr., en kår af lätt kavalleri,
som var beväpnad med korta hjullåsbössor och tjänade
i franska armén under 1500-talet. Det först uppsatta
manskapet bestod af greker från Argolis. Däraf
namnet.
d’Argout [dargo], Antoine Maurice
Apollinaire, grefve, fransk minister och
finansman, f. 1782, beklädde redan under kejsardömet
flera viktiga ämbeten och slöt sig efter restaurationen
till bourbonerna samt insattes 1819 i pärskammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
