Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - d'Argout, Anoine Maurice Apollinaire - Arguelles, Agostin - Argument, bevisningsgrund - Argumentation (jfr Argument), bevis, bevisföring - Argumentera (jfr Argument), söka bevisa, göra slutledningar - Argumentum (lat.). Se Argument - Argun, fold. Se Amur - Arguri, fordom blomstrande by i ryska Armenien - Argus, grek. myt. Se Argos, sp. 1449 - Argus, veckoskrift. Se Dalin - Argus, "Politisk, Litterär och Commerciell Tidning"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d’A. ogillade reaktionens öfverdrifter, och det var
han, som vid julirevolutionen 1830 af Karl X
utverkade juli-ordonnansernas återhållande, men då
möttes af Lafayettes berömda ord "för sent". Redan
i nov. s. å. inträdde d’A. i ministären, där han
efter hvartannat innehade flera portföljer intill 1834,
då han öfvertog ledningen af franska banken. Detta
direktörsämbete bibehöll han – med några månaders
afbrott som finansminister 1836 – ända till sin
död, 1858.
Arguelles [-ge’ljes], Agostin, spansk
statsman, f. 1775 l. 1778, d. 1844. Under
befrielsekriget mot Napoleon valdes han till medlem af
cortes. Där utmärkte han sig som glänsande talare
och utarbetade det utskottsbetänkande, som var
bifogadt Spaniens nya frisinnade grundlag. Vid
Ferdinand VII:s återkomst (1814) blef A. ett af
reaktionens offer och dömdes, jämte 14 olyckskamrater, af
konungen till tio års tukthus. Deporterade först
till Ceuta, sedan till ett osundt ställe på ön Mallorca,
ledo de en så omänsklig behandling, att inom fyra
år 3 af dem dogo, 2 blefvo vansinniga och alla de
öfrige fingo sin hälsa förstörd. Vid revolutionen
1820 befriades A., återvände till Madrid och blef
för en kort tid inrikesminister. Då konungen med
fransk hjälp 1823 upphäfde den fria författningen,
flydde A. till England, återvände efter amnestiens
förkunnande 1832 och var därefter en tid president
i andra kammaren samt 1841–43 förmyndare för
drottning Isabella.
Argument (lat. argumentum), bevisningsgrund.
Därmed förstår man den eller de satser, genom hvilka
sanningen af det, som skall bevisas, ådagalägges. –
Argumentum achilleum, "Akilles-bevis",
skenbart sann bevisföring. Se Akilles, sp. 423.
– A. ad hominem, bevis, som stödjer sig på
något subjektivt hos den, som skall öfverbevisad (på
någon hans individuella åsikt, handlingssätt eller
uttalade grundsats), hvilket bevis således ej stödjer
sig på allmängiltiga grunder; (skämtsamt)
handgripligt sätt att öfvertyga. Detta argument är icke
ett särskildt slag af bevis jämte det s. k. A. ad
rem l. A. ad veritatem: det förra är endast
ett skenbevis, det senare sammanfaller med verklig
bevisning. – A. a priori och A. a
posteriori, bevis, som äro hämtade i förra fallet från
förnuftet, i senare från erfarenheten. – A. a baculo,
prygelbevis, hvars öfvertygande kraft ligger i käppen.
Argumentation (jfr Argument), bevis,
bevisföring.
Argumentera (jfr Argument), söka bevisa,
göra slutledningar.
Argumentum (lat.). Se Argument.
Argun, flod. Se Amur.
Arguri, fordom blomstrande by i ryska Armenien,
vid foten af Ararat (se d. o.).
Argus, grek. myt. Se Argos, sp. 1449.
Argus, veckoskrift. Se Dalin.
Argus, "Politisk, Litterär och
Commerciell Tidning", Sveriges mest betydande
politiska blad under 1820-talet, begynte 29 nov.
1820 som en "ersättning för Anmärkarne".
Det utgafs af sistnämnda blads redaktörer, Georg
Scheutz och Johan Johansson, som bägge äfven
voro ansvariga utgifvare. Tidningens uppgift var
att "grunda ett allmänt tänkesätt", som skulle
hvila på insikt i frågorna och därigenom behärska
"den allmänna opinionen". Den ville söka
"allmänhetens gagn", ej "allmänhetens gunst". Argus
väckte stort uppseende. Regeringshandlingar
granskades däri, brister i "styrelsesystemet" framhäfdes,
sunda politiska och ekonomiska principer förfäktades.
Plan och konsekvens genomgick allt, och språket
var hofsamt, om än allvarligt. Indragningsmakten,
hvilken så att säga skapat Argus (se
Anmärkaren), sökte dock snart omintetgöra bladet.
Det indrogs "af förekommen anledning" 16 febr.
1822, men gravören Malm uttog tillståndsbref å
Argus den andre, och Johansson blef
fortfarande redaktör, hvaremot Scheutz, redan missnöjd
med den yngre kamratens öfversitteri och
"deduktioner", nu inskränkte sin roll till medarbetarens och
hufvudsakligen hade på sin lott bladets lättare
afdelning ("Mosaik"), hvilken ock sköttes särdeles
förtjänstfullt. Därjämte kvarstod Scheutz som bladets
förläggare jämte Johansson. Denne gick nu framåt
för fulla segel, ännu mer sedan en ny indragning
ändrat firman till Argus den tredje (med
e. o. kammarskrifvaren Bolin som ansv. utg.), fr. 24
dec. 1822 till 14 nov. 1827. Väl uppstod 1823 en
mot-tidning, Argus den fjärde, men denna
utgick ur "servilismens led", och Johanssons tidning
stod nu på sin höjdpunkt. Redaktörens öfvermod
och långtrådighet, hans många oafslutade artiklar
och ouppfyllda löften om utredningar minskade dock
mer och mer det politiska inflytandet och det vunna
anseendet. "Argus i Olympen", "Fenix den tredje"
m. fl. skrifter till förlöjligande af Argus och dess
utgifvare vunno ej ringa anklang, men ännu hade
"lättlästheten" ej utträngt "deduktionen". När
Argus den tredje indragits, klagade dess efterföljare,
Nya Argus – som hade till ansvarig utgifvare
först en handelsbokhållare, sedan en konstförvant
– att regeringen laglöst omintetgjort ett företag,
som med sina afgifter till staten tjänat denna med
mer än två tunnor guld. Tidningen hade dittills i
medeltal utgått i 1,250 exemplar: men nu blef
konkurrensen större och publiken mindre. Nya Argus
nådde aldrig sina föregångare i betydenhet; den
förlorade tvärtom i spridning, i anseende och
läsbarhet, öfvervunnen redan af Gustaf Hiertas
"Medborgaren", vida öfverglänst af Lars Hiertas
"Aftonbladet". Den ojämna striden fortgick dock, under
förnyade indragningar och namnförändringar (Nya
Argus fr. 3 dec. 1827 till 29 aug. 1834, Nya
Argus den andre fr. 2 till 25 okt. 1834,
ansv. utg. en konstförvant, Nya Argus den
tredje fr. nov. 1834 till 21 juni 1836, ansv.
utg. en tryckerilärling, Nya Argus i
Stockholm fr. 13 juli till 17 aug. 1836, ansv. utg. en
vaktmästare), med allt längre, oafslutade artiklar,
gemenligen till mer än hälften satta i not. Sista
numret utlofvar ett följande, men löftet infriades
aldrig.
Så slöt Argus 17 aug. 1836, efter flerårigt
aftynande, sin i 15 kvartband innefattade nummerföljd.
Tidningen utgafs två gånger i veckan (med undantag
af "Nya Argus i Stockholm", som var veckoblad),
i hög kvart, två blad med tvenne spalter på hvarje
sida, till ett pris af från 6,50 (1821) till 10 kr.
(1830) för Stockholm, för landsorten med tidtals
ganska dryga portotillägg. Tidningens roll under
det första årtiondet af Karl Johans regering bör ej
underskattas. Argus var den "grundlige"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
