Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arhusiander, Magnus - Aria, mus. - Aria, geogr. Se Areia - Aria cattiva (it.), "fördärfvad, skämd luft" - Aridne, grek. myt. - Ariana, ett med Iran liktydigt, först under sasanidernas regering användt, forntida namn - Arianer. Se Ariana och Arianism - Arianism, en i 4:e årh. uppkommen kristologisk lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sundsvall och deltog 1874 i stiftandet af Sundsvalls
handelsbank. Han representerade från och med 1883
till och med lagtima riksdagen 1892 och åren 1895
–1900 staden i riksdagens andra kammare och var
under urtima riksdagen 1892 samt 1893–94 ledamot
af första kammaren för Västernorrlands län. A. slöt
sig först till frihandelsvänliga vänstern, sedermera
till liberala samlingspartiet. Han valdes till ledamot
af opinionsnämnden (1885, 1888 och 1897), särskildt
utskott (1890 och 1895), bevillningsutskottet (1891
–92) och talmanskonferensen (1899–1901). Han
var 1884–86 vice ordf. och 1887–1903 ordf. i
Västernorrlands läns landsting och har i flera år
varit ordf. i Sundsvalls stadsfullmäktige samt kraftigt
bidragit till stadens förkofran.
Aria (it. aria, fr. o. eng. air), mus., ett vanligen
af en sångstämma föredraget, af instrument
ledsagadt tonstycke, hvars ändamål är att efter vissa
former och lagar bringa en lyrisk situation till
allsidig utveckling. Man skiljer emellertid mellan
sång-aria och spel-aria. Den senare är
en af ett instrument utförd, i tvådelad visform hållen
melodisk sats, vanlig på 1600- och 1700-talen, dels
såsom själfständigt stycke, dels såsom del af sviter
och sonater. Viktigare är sång-arian, hvars
utveckling är nära förbunden med operan, i hvilken
den intager samma ställning som monologen i
taldramat, d. v. s. den skall, i motsats till det mera
dramatiskt upprörda recitativet, gifva uttryck åt en
samlad lyrisk stämning. – Första fröet till arian,
liksom till operan öfver hufvud, kan sökas i de
monodier, som med ackompanjemang af luta
sjöngos i Florens strax före 1600-talet. Med Cesti
och Cavalli, omkr. 1640, börjar arian något mera
utbildas, men först Alessandro Scarlatti
(d. 1725) häfdade åt den en bestämd gestalt i
två delar, efter hvilka såsom tredje del tillkom en
upprepning (da capo) af den första. Den första
delen med sin bredare anläggning var, jämte sin
upprepning, företrädesvis den, i hvilken sångaren
hade tillfälle att utveckla sin skicklighet; den andra
delen tillhörde kompositören, som där lade i dagen
sin konst i kontrastverkningar, harmoni och
instrumentation. Med sångkonstens öfverhandtagande och
operans förfall urartade arian till ett tomt
bravurstycke (koloratur-aria). Då uppträdde
Gluck med fordringar på större dramatisk sanning.
Han afskaffade den dittills allmänt gällande stela
formen för arian och gestaltade den till fri,
deklamatorisk aria, för hvars form
textinnehållet uteslutande gaf normen. Efter Gluck och
Mozart har arian bildats på det mest omväxlande
och fria sätt, så att ofta ej ett spår finnes kvar af
det scarlattiska schemat. Likväl bör det sägas, att
man äfven förut (Händel m. fl.) tillät sig afvikelser
från nämnda schema, t. ex. genom att utesluta andra
delen, eller da capo’t. En mindre aria med enklare
byggnad och utan koloratur kallades arietta l.
cavatina (se d. o.). Arian användes för öfrigt
äfven i oratorier, kantater eller såsom själfständigt
konsertnummer. I 19:e årh. firade koloratur-arian
nya triumfer genom Rossini, som härskade under
reaktionsåren 1815–30. Liksom förut framkallade
emellertid äfven nu denna riktning ett motstånd.
Richard Wagner har upptagit och till ytterlighet
fullföljt Glucks reformsträfvanden, därigenom att han
i dramatikens intresse velat ur operan alldeles
bortskaffa arian i dess helhet. – Arter af aria äro,
utom de redan nämnda: kyrko-arian, den
kontrapunktiska arian,
parlando-arian m. fl.
A. L.
Aria, geogr. Se Areia.
Aria cattiva (it.), "fördärfvad, skämd luft",
italienarnas benämning på de skadliga och förstörande
utdunstningarna från maremmerna, Pontinska träsken
m. fl. ställen. Jfr Malaria.
Ariadne (grek. Ariadne), lat. Ariadna), grek.
myt., dotter af konung Minos på Kreta och Pasifaë.
Då Theseus (se d. o.) från Aten hade kommit till
Kreta för att offras åt Minotauros, gaf hon honom
ett invigdt svärd, hvarmed han skulle döda odjuret,
och ett trådnystan, genom hvars hjälp han skulle
finna vägen tillbaka ur labyrintens irrgångar –
däraf ordet "Ariadnetråd". Sedan flydde hon med
honom på hans skepp. Men till Aten kom hon icke.
På befallning af Athena eller någon annan gudom
öfvergaf Theseus henne, under det hon låg slumrande
[bildtext]
Ariadne (i Vatikanen).
på ön Naxos. När hon vaknar, är hon nära att
förtvifla, men Dionysos kommer och upphöjer henne
till sin gemål. Alla gudar deltaga i bröllopet, Zeus
förlänar henne odödlighet, och Dionysos skänker henne
en glänsande krans, som Zeus uppsatte på
himlahvalfvet. På Naxos och Kreta firades till hennes
ära två fester: en – den bortfördas och öfvergifnas
– firades under sorg, en annan – den med
Dionysos förmäldas – under jubel. A., hvars namn
egentl. betyder den högt heliga, torde såsom Semele
vara en personifikation af den fruktbara jordmullen.
Jfr Libera och Semele.
I konsten har A. ofta blifvit framställd, än såsom
liggande på stranden af ön Naxos, öfvergifven af
Theseus (statyn i Vatikanen; Wertmüllers tafla i
nationalmuseum i Stockholm), än firande sitt bröllop
med Dionysos eller som hans maka (Danneckers
"Ariadne på leopardens rygg").
V. K.
Ariana, ett med Iran liktydigt, först under
sasanidernas regering användt, forntida namn på
följande provinser: Sogdiana, Baktriana, Chorasmia,
Margiane, Areia, Paropanisos, Gandaria,
Arachosia (i Paktyide), Drangiana, Gedrosia, Karmania,
Persis, Parthia, Hyrkania, Media och Media
Atropatene. Inbyggarna i A. kallades arianer (iraner,
arier).
J. F. N.
Arianer. Se Ariana och Arianism.
Arianism, en i 4:e årh. uppkommen kristologisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
