- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1471-1472

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristodemos. 2. Grekisk krigare - Aristodemus. Se Aristodemos - Aristofanes. 1. Grekisk komediförfattare i Aten - Aristofanes. 2. A. från Bysans, berömd grammatiker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

seger åt sitt fädernesland, Messene, erbjöd han, på
grund af ett orakelspråk, sin egen dotter såsom
offer och dödade henne med egen hand, då en ung
messenier gjorde anspråk på henne såsom sin brud.
Utropad till konung vann han 726 (enl. traditionell
tidsbestämning) en lysande seger öfver spartanerna.
Ett par år senare skall dock förtviflan om
fosterlandets räddning jämte grämelsen öfver dotterns död
hafva förmått A. att döda sig själf på hennes
graf.

3. Den ende öfverlefvande af de 300 spartanerna
vid Thermopylai. Efter återkomsten till Sparta
förklarades han ärelös, emedan han ej haft mod att
dela sina vapenbröders öde. Han sökte sedan aftvå
denna skymf genom en ärofull död i slaget vid
Plataiai.
A. M. A.

Aristodemus. Se Aristodemos.

Aristofanes (grek. Aristophanes, lat.
Aristophanes). 1. Grekisk komediförfattare i Aten. Hans första
stycke uppfördes redan 427 f. Kr. Men på
grund af sin ungdom kunde eller vågade A.
icke själf framträda såsom författare och leda
inöfningen, utan öfverlämnade till en början
sina stycken åt några af sina vänner (af facket),
hvilka uppförde dem såsom sina egna. I eget
namn uppträdde A. första gången år 424 med
det ännu bibehållna stycket Riddarna. Hans
sista stycke, Plutos, uppfördes 388. –
Aristofanes’ lustspel tillhöra den s. k. "äldre attiska
komedien". En stor del af dessa stycken röra sig
kring politiska frågor, och skalden, som tillhör den
konservativa och aristokratiska riktningen, riktar sina
uddhvassa vapen i synnerhet mot den härskande
demokratiens mäktige hufvudman: Kleon, Lamachos
m. fl. I andra stycken vänder han sig mot samtida
poetiska och filosofiska riktningar och deras
representanter. Öfver hufvud är det denna komedis
uppgift att skoningslöst angripa allt enligt dess
uppfattning skeft och fördärfligt i tidsandan och
samhällsutvecklingen. Den allvarliga tendens, som
sålunda ligger till grund för det aristofaneiska
lustspelet, hämmar emellertid på intet vis den hejdlöst
uppsluppna munterheten i framställningssättet. I
fråga om fantasirikedom, lefvande karaktärsteckning,
blixtrande kvickhet och fulländadt herravälde öfver
formen kan A. ställas vid sidan af alla tiders störste
skalder. Hans språk är den renaste atticism, och hans
teckning af hvardagslifvet i Aten är, ehuru betydligt
parodierande, en rik källa för kännedomen om den
tidens kulturförhållanden. Visserligen förekomma
i de flesta af hans stycken en mängd uttryck och
scener, hvilka nog mycket afvika från vår
uppfattning af det anständiga och passande; men dels
torde dessa i och för sig själfva hafva förekommit
den atenska publiken vida mindre anstötliga, dels
hafva de äfven sin förklaring i den grekiska
komediens ursprung ur de vid Dionysos-festerna brukliga
fallos-sångerna, i hvilka enligt sakens natur den
ystraste sinnliga uppsluppenhet hade fritt spelrum.

I allt skall A. hafva författat 44 stycken, däraf 11
i behåll: 1) Acharnerna (uppf. 425) prisar fredens
fördelar och landtlifvets behag gentemot det då för
tiden rådande krigstillståndet och det bullersamma
lifvet i staden. – 2) Riddarna (424) är ett politiskt
tendensstycke, fullt af de bittraste invektiv mot den
mäktige demagogen Kleon. – 3) Molnen (423)
gisslar den förvända riktningen inom samtidens
filosofi, hvarvid dock skalden begått det svåra
misstaget att hufvudsakligen utgjuta sin galla öfver
Sokrates, hvilken här göres till sofistikens
representant. – 4) Getingarna (422) hånar den i Aten
alltmer öfverhandtagande processlusten. – 5) Freden
(421), till tendensen likartad med Acharnerna, gifver
ett uttryck åt hela folkets längtan efter en
välbehöflig fred. Stycket uppfördes kort före den s. k.
Nikias-freden. – 6) Fåglarna (414), A:s mest
fulländade skapelse, gifver under bilden af en
i molnen grundad fågelstat (nefelokokkygia,
"moln-fåglaborg") en harmlöst parodierande satir på
atenarnas politiska lättrogenhet och benägenhet att
inlåta sig på vidlyftiga och äfventyrliga företag.
I intet annat stycke är stämningen högre och gladare,
och ingenstädes har skaldens rika fantasi tagit en
friare flykt. – 7) Lysistrate (411) är i motsats till
Fåglarna författad under de bekymmersammaste
politiska förhållanden, och A. låter där Atens kvinnor
sammansvärja sig för att tvinga männen att ingå
den efterlängtade freden. – 8) Thesmoforiafesten
(411), ett på öfverraskande vändningar rikt
intrigstycke, är närmast riktadt mot Euripides och hans
skaldskap, hvarjämte sedefördärfvet bland Atens
kvinnliga befolkning eftertryckligt gisslas. – 9)
Grodorna (405) rör sig ännu mera än det föregående
på den litterära kritikens område. Äfven här göres
Euripides till föremål för hån, hvaremot Aischylos
hyllas såsom sorgespelets store mästare och äfven
Sofokles med beröm omnämnes. – 10)
Kvinnoförsamlingen (sannol. 392) återupptager den redan
i Lysistrate förekommande grundtanken att under en
tid af stor oreda och betryck låta kvinnorna taga
politiken om hand. – 11) Plutos (388) framställer
huru rikedomens gud genom sin blindhet råkat i
händerna på dåligt folk och därigenom själf blifvit
utsatt för många obehag, till dess han slutligen
återfår sin synförmåga och därigenom sättes i stånd
att på ett mera tillfredsställande sätt utdela sina
håfvor. Ämnet i detta stycke är allmänt mänskligt,
utan hänsyftning på speciella tidsförhållanden eller
personer. Såväl i detta hänseende som genom hela
sitt kompositionssätt bildar det öfvergången från den
"äldre" till den s. k. "mellersta" komedien.

Bland Aristofanes’ lustspel finnas följande att
tillgå i svensk öfversättning: Molnen, af Thomander
(1826) och af A. Hallström (1883); Riddarna af
C. A. Hagberg (1834, med titeln Demagogerna)
och af J. F. Håhl (1898); Fåglarna af Hj. Säve
(1869) och af J. F. Håhl (1892); Plutos af H. G.
Lindgren (1834, disp.). Litt.: H. Andersson,
"Aristofanes. Ett stycke grekisk kulturhistoria" (1885),
och J. Paulson, "Komedier af Aristophanes" (1901
och 1903).

2. A. från Bysans, berömd grammatiker i
Alexandria omkr. 200 f. Kr., lärjunge af Zenodotos,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0804.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free