Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristoteles, den klassiska forntidens störste polyhistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anledningen, att de i hans handskrifter följde näst efter
(meta’) Fysiken. Dessa afhandlingar skilja sig icke
till innehållet väsentligt från de förra, men
visserligen finner man i dem framställningen af hans
yttersta principer mera in abstracto och i en strängare
vetenskaplig form än annanstädes. Bland mera
beskrifvande verk nämna vi: Om himmelen, Om själen,
Om växterna och Djurens historia. Hans logiska
skrifter samlades af hans lärjungar till ett helt under
titeln Organon. Af hans öfriga arbeten torde det
vara nog att framhålla: Politiken, den s. k.
Nikomachiska etiken (skrifven för hans son Nikomachos),
Retoriken och Poetiken, hvilket sistnämnda arbete
dock endast är ett fragment. Samtliga dessa skrifter
föreligga endast i den form de fingo i Aristoteles’
skola, d. v. s. genom bearbetning af hans lärjungar.
Den stilistiska formen i dessa skrifter är därför
mycket bristfällig. En föreställning om, hvad
Aristoteles såsom författare kunde åstadkomma, fick
man därför egentligen först, när engelsmannen F. G.
Kenyon 1890 i Egypten upptäckte en papyrus, som
sannolikt innehåller ett fragment af Aristoteles’ skrift
om Atens statsförfattning (grek. Athenaion politeia).
Denna såväl till form som innehåll märkliga skrift
kastar i många afseenden ett nytt ljus öfver Atens
historia. Den förvaras nu i British museum i London.
Aristoteles’ filosofi framgår ur Platons
idélära, som den vill vidare utveckla, likväl först
efter att i flere punkter hafva kritiskt vändt sig
emot och därigenom väsentligt modifierat densamma.
Med Platon är A. ense däruti, att den sanna
kunskapen är vetandet eller begreppsinsikten,
äfvensom däruti, att våra begrepp icke kunna tänkas
uppkomma ur, utan endast uppstå med
anledning af de lägre formerna af förnimmande
(varseblifningen och meningen). Men då Platon icke fann
någon annan utväg än den mytiska förklaringen af
begreppen såsom reminiscenser från en föregående,
högre lifsform, fattade däremot A. dessa begrepp
mera vetenskapligt såsom gifna till möjligheten
(potentia) eller såsom anlag i medvetandet, innan de
där framträda såsom fullt verkliga (aktuella)
förnimmelser. Därmed har han för första gången i
kunskapsteorien och öfver hufvud i vetenskapen infört
potentialitetens begrepp, som skulle spela en stor
roll inom den nyare filosofien (först och förnämligast i
striden mellan Leibniz och Locke om Cartesius’
"medfödda idéer" och sedan i den schelling-hegelska
filosofien). Vidare följer A. sin mästare, då denne,
enligt antikens naivt objektiva åskådningssätt, sluter
omedelbart därifrån att begreppsinsikten är den till
formen fullkomliga kunskapen, därtill att begreppen
också uttrycka det väsentligt varande. Men han
skiljer sig från honom, när det blir fråga om att
närmare bestämma de objektiva begreppens eller
"idéernas" betydelse och framför allt deras
förhållande till den sinnliga verkligheten. Platon hade
nämligen ledt sig till uppfattningen af idéerna såsom
det enda egentligt vetbara och väsentligt varande,
därigenom att han uppvisat dem såsom de allmänna
och konstanta formerna och lagarna i och för
sinnevärldens växlande mångfald, utan hvilka denna icke
vore tänkbar eller vore intet. Men denna (logiska)
betraktelse af idéerna uttömde enligt honom icke
– eller träffade icke ens – deras innersta natur
och väsende, utan beredde honom endast en
öfvergång till att bestämma hvad de äro i och för sig
(metafysiskt betraktade), och då fattar han dem
såsom fullt själfständiga och individuella verkligheter
eller väsenden; därefter förklarar han, att de sinnliga
tingen däremot, endast för så vidt de hafva del i
idéerna, verkligen äro något, men fattade såsom
något mot dessa motsatt, böra betecknas såsom ett
icke-vara. För A. förvandlar sig Platons idévärld
till intet annat än det logiska systemet af sinsemellan
öfver- och underordnade, men alla mer eller mindre
allmänna eller abstrakta begrepp, som följaktligen
nödvändigt förutsätta och hänvisa till en konkret
och individuell verklighet, af hvilken de utgöra
endast den ena, om ock den väsentliga och högre,
sidan, och oberoende hvaraf de i sin ordning vore
intet. Med denna förändrade uppfattning af idéerna
sammanhänger på det närmaste, att filosofien för
A. fick en helt annan uppgift än den haft för Platon.
Ty så länge idévärlden tänktes vara den enda
egentligt och fullt verkliga, sinnevärlden däremot
endast en företeelse eller ett fenomen af denna, hade
filosofien närmast att, så fullständigt som möjligt,
söka begripa den förra, och den kunde hoppas att
därigenom slutligen äfven finna den senares
(fenomenets) förklaring. Sedan åter idén, eller begreppet,
fattats såsom endast en sida af den fullt konkreta
verkligheten, kan frågan icke längre blifva om hvad
begreppet är i sig själf – det abstrakta har ju
ingen själfständig tillvaro –, utan om huru det
förhåller sig till den andra sidan af den fulla
verkligheten, eller huru denna konstitueras af sina båda
faktorer. I stället för att (metafysiskt) syssla med en
osinnlig och öfversinnlig värld, går därför
Aristoteles’ filosofi omedelbart ut på förklaringen af den
faktiskt gifna verkligheten eller blir alltigenom
kosmologi. Om det å ena sidan torde framgå af
dessa antydningar, att A. utgår från en lägre sida
af Platons filosofi, bör det å andra sidan erkännas,
att hans utgångspunkt har sin gifna anledning i
denna, och att han likvisst träffar dennas svagaste
punkt, när han tillvitar densamma att den ej kunnat
ur sin idévärld på ett tillfredsställande sätt härleda
den sinnliga existensen, allra minst – såsom han
särskildt betonar – med afseende därpå, att den är
underkastad en ständig växling eller rörelse. Af
det föregående torde vidare vara klart, att
Aristoteles’ världsförklaring redan från början blir
dualistisk eller hufvudsakligen kommer att röra sig
omkring fixerandet af grundmotsatsen i världen, hvilken
närmast framträder såsom motsats mellan det
allmänna och det enskilda. Då A., i likhet med
äldre grekiska filosofer, ser den omedelbart gifna
verklighetens allmännaste karaktär i rörelsen,
analyserar han detta begrepp och finner det förutsätta
dels en rörande princip, dels något som röres, samt
ledes att fatta den förra såsom en bildande eller
formgifvande kraft, det senare såsom en passiv,
bildbar materie. Rörelsen tänkes då bestå i den
formlösa materiens öfvergång till bestämd gestalt
eller form, och resultatet däraf skall blifva den
individuella verkligheten, som är enheten af båda,
framträdande i olika grader. Då vidare formen –
som sammanfaller med det allmänna eller begreppet,
för så vidt detta enligt A., för att blifva något mera
än en tom och overklig abstraktion, alltid måste
tänkas i väsentlig relation till något kroppsligt –
skall vara på samma gång den egentliga principen
för rörelsen och det, som därigenom blir verkligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
