- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1481-1482

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristoteles, den klassiska forntidens störste polyhistor - Aristoteles' lykta, zool. - Aristotelia l'Hérit, bot. - Aristoxenos från Tarent, grekisk filosof - Aristoxenus. Se Aristoxenos - Aritmetik, läran om tal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig föga med det abstrakta begreppet om det sköna.
Om han sålunda icke framställt något estetiskt system,
har likväl hans poetik, på grund af de många riktiga
analyser och träffande anmärkningar den innehåller,
med rätta blifvit betecknad såsom "höjdpunkten af
hellenisk estetik". I likhet med Platon bestämmer
A. konsten såsom en efterbildning (mimesis) af
naturen, men enligt A. får konsten icke stanna vid
att slafviskt kopiera, utan skall – för att använda
ett modernt uttryck – "idealisera" densamma,
d. v. s. konstnären skall tränga till tingens innersta
väsende, till den i dem inneboende lefvande kraften
(formen, idén), och söka fatta denna i dess renhet
och allmängiltighet för att sedan kunna ombilda
stoffet till ett sant och fullständigt uttryck däraf,
sålunda fullföljande och fulländande hvad naturen
eftersträfvar, men endast sällan helt och hållet kan
förverkliga. Af denna högre uppfattning af konsten
var det en följd, att denna fick ett högre värde för
A., än den egde för Platon. Under det att den
senare ville använda densamma endast i vissa
underordnade etiska och politiska syftens tjänst, yrkar
A., att den äfven i och för sig har ett berättigadt
ändamål (i det nöje och den vederkvickelse den
skänker) samt tillägger den därjämte en vida större
betydelse för det praktiska lifvet genom att betona
dess renande och förädlande verkan på de mänskliga
affekterna. Bland de skilda diktarterna har han
egnat sin största uppmärksamhet åt tragedien. Till
utredningen af dennas begrepp och väsende lämnade
A. högst viktiga bidrag. Hans teori om tragedien
fick stor betydelse i den nyare estetikens historia,
då Lessing återställde den i dess ursprungliga renhet
och framställde dess inre mening gentemot den
franska smaklärans ytliga uppfattning och grundliga
missförstånd däraf.

A. är slutligen den formella logikens
fader. Det var i synnerhet på detta område, som
han blef medeltids-skolastikens orakel. Om han ock
i sina logiska skrifter inblandat åtskilligt, som man
sedan aflägsnat såsom icke tillhörande denna
vetenskap, så är det likväl det af honom framdragna
materialet, som ännu i dag till största delen fyller
de logiska läroböckerna.

Få eller ingen grekisk eller romersk författare har
utöfvat ett så mäktigt, så omfattande och långvarigt
inflytande på efterföljande släktens bildning som
Aristoteles. Hans läror stannade icke inom Europa,
utan utbredde sig äfven bland islams anhängare i
Asien. Mot slutet af medeltiden finna vi
aristotelismen nästan enväldigt behärska hela den kristna
vetenskapliga bildningen. Om den också med den
nyare tidens inbrott började småningom undanträngas
af de på en mera själfständig grund uppväxande
moderna vetenskaperna, så kan man dock ännu länge
följa dess inflytelser på flere af den mänskliga
odlingens skilda områden. Om Aristoteles’ lärjungar
och den aristoteliska filosofiens öden se
Peripatetiska skolan.

Inom den svenska litteraturen finnes intet arbete,
som behandlar A:s filosofi i det hela, men väl flera
arbeten öfver enskilda delar, näml. af F. G.
Afzelius, A. Hägerström, F. G. Ligner, A. Nyblæus
m. fl. Bland utländska monografier öfver A. må
nämnas ett tyskt arbete af H. Siebeck (1899), ett
franskt af E. Chartier (1903) och ett engelskt af
G. Grote (2:a uppl. 1880).
K. R. G.

Aristoteles’ lykta, zool., sjöborrarnas
tuggapparat, bestående af fem, radiärt kring munnen ställda
käkar, tillsammans bildande en femsidig kon, hvar
och en bärande en i spetsen emaljhård tand och alla
verkande mot yttre munöppningens centrum. Jfr
Tagghudingar.
F. A. S.*

Aristotelia l’Hérit., bot., växtsläkte af fam.
Elæocarpaceæ. Dit hör A. maqui l’Hérit, ett i
Chile växande träd med värdefull ved och i
medicinen använda blad. De välsmakande bären äro rika
på färgämne och användas i Frankrike till
vin-färgning.
G. L–M.

Aristoxenos (grek. Aristoxenos, lat. Aristoxenus)
från Tarent, grekisk filosof och musikskriftställare,
lefde omkr. 350 f. Kr. i Aten och var först
pythagoréen Xenofilos’, sedermera Aristoteles’ lärjunge.
Af hans (enl. Suidas) icke mindre än 453 arbeten
finnas i behåll endast Harmonika’ stoicheia, den
äldsta kända musikskrift (utgifven bl. a. i Meiboms
"Antiquæ musicæ scriptores" 1652 och med tysk
öfversättning 1868), samt ett fragment af ett
arbete om rytmen (utg. först 1785 och af Rud.
Westphal i tysk öfversättning 1883; bd 2,
innehållande originaltexten och prolegomena, utgafs af
Saran 1893). Gentemot pythagoréernas evinnerliga
talräknande i musiken häfdade A. känslans och
hörselförnimmelsernas rätt att döma i harmonifrågor.

Aristoxenus. Se Aristoxenos.

Aritmetik (af grek. arithmos, tal), läran om tal.
Aritmetiken är antingen i högre mening "talteori"
(se Algebra) eller "elementär aritmetik", hvari
undervisas om de enklaste metoderna att utföra
elementära räkningar med hela tal och bråk. Se
Räknekonst.
M. L.

Med politisk aritmetik menar man
sammanfattningen af de regler, enligt hvilka man,
på grundvalen af redan vunna och i talvärden
uttryckta erfarenheter om företeelser på människo- och
statslifvets områden, beräknar lagarna för andra,
ännu ej kända förhållanden. Statistiken lämnar
materialet, probabilitetskalkylen angifver metoden.
En klädesfabrikant i London, John Graunt (d. 1674),
bröt ur statistisk synpunkt den nya banan genom
sina "Natural and political annotations, made upon
the bills of mortality" (1662), hvilket arbete efter
författarens död utgafs (1676) i mycket utvidgad
gestalt af hans vän och (möjligen) medarbetare,
läkaren och nationalekonomen sir William Petty (d.
1687). Denne gaf i "Political arithmetic", en
postumt utgifven samling under åren 1671–87
författade statistiska uppsatser, åt den nya
forskningsgrenen ett namn. Bland Graunts och Pettys
närmaste efterföljare må nämnas Derham (engelsk präst),
Süssmilch och Gregory King. Den omkring midten
af 1600-talet af Huyghens grundlagda
sannolikhetsberäkningen utvecklades af Pascal, J. Bernoulli m. fl.
Storpensionären Jan de Witt offentliggjorde (1671)
en sinnrik metod för beräkning af – och utgaf på
sin tid berömda – tabeller öfver sannolikt
återstående lifslängden vid olika åldrar. Halley
offentliggjorde 1693 den (sannolikt) första på vetenskapliga
grunder byggda dödlighetstabellen (hvartill diakonen
Caspar Neumanns tabeller öfver dödligheten i Breslau
1687–91 lämnat material); efter honom följde
Kersseboom, Déparcieux, Price m. fl. – Jfr
Dödlighetstabeller, Lifförsäkring och
Statistik.
J. LR.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0809.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free