Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armenien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
turkiska delen (vilajeten Erserum, Mamuret-ul-Aziz,
Diarbekr, Bitlis och Van) är 186,500 kvkm., den
ryska (guvernementen Erivan, Kars, största delen af
Elisabetpol och nära hälften af Kutais) är omkr.
110,000 kvkm., den persiska (prov. Serbaidsjan och
en del af Ardelan) torde vara omkr. 100,000 kvkm.;
hela området alltså 396,500 kvkm. Det är ett högt
bergland, där bergsträckorna gå i olika riktningar,
om än, särdeles i södra delen, den öst-västliga
riktningen är förhärskande. Djupt inskärande floddalar,
skilda af mäktiga bergsryggar och mellan dem liggande
1,000–2,000 m. höga platåer, och vidsträckta
alplandskap gifva landet ett vildt utseende. Platåerna
äro stäppartade, trädlösa; de högre bergen sakna skog,
men dalarna äro försedda med den yppigaste vegetation.
Som snögränsen ligger vid 4,000 m. höjd,
reser sig endast stora Ararat öfver den. Af de från
Mindre Asien fortlöpande bergvecken märkas väster
och söder om Vansjön Armeniska Taurus och
sydligare Buthanbergen, som slutta ned mot Tigrisdalen.
Tigris genomflyter denna kedjas södra del och börjar
på Armeniska Taurus. Norr om sistnämnda kedja
flyter från trakten n. om Van åt v. Eufrats biflod
eller rättare källflod Murad-su, bildande vid kedjans
västra ända ett skarpt knä mot s., där den möter
den andra källflöden Kura-su, som dock är
obetydligare. Mellan dessa båda floder gå flere
bergsträckningar, hvilkas topphöjd ökas mot ö. (Bingöl
dag s. om Erserum 3,310 m.) och kulminera i
Ararat (se d. o.) n. ö. om Van. Öster om Ararat
fortsätter kedjan Kara dag till Kaspiska hafvet, där
den får namnet Elburs. Norr om denna kedja flyter
Aras (se d. o.). I östra A. ligga de stora
saltsjöarna Van (1,670 m. ö. h., 3,680 kvkm.) och
Urmia (1,220 m. ö. h., 3,830 kvkm.) samt längre
mot n. Goktsja (1,925 m. ö. h., 1,380 kvkm.), den
sistnämnda på alla sidor omgifven af öfver 3,000 m.
höga berg (i v. Alagös 4,095 m.). Genom Murads
och Aras’ dalar delas A. i två hälfter. Till den
nordligare höra de platåer, som ha namn efter
Erserum, Kars och Erivan; till den södra de, som
ha namn efter Diarbekr, Bajasid och Van. I n.
stupar A. mycket brantare ned mot Svarta hafvet,
Rion- och Kuradalarna än i s. mot assyriska
låglandet, mot hvilket det sänker sig i terrasser.
Klimatet är sträft och kontinentalt. Erivan har i
jan. -10,9, i juli 26,7°, årsmedium 12,7. Vintern
är lång och kall: på Erserumplatån ligger snön
5–6 månader. Nederbörden faller mest under
vintern (snö) och är riklig (i Kutais i Rion-dalen
1,420 mm.). Denna fuktighet jämte den starka
sommarvärmen ger upphof till den rika växtligheten
i dalarna, där bl. a. vindrufvan växer som en vild
lian af ända till en arms tjocklek. Sannolikt har
den odlade vindrufvan här sitt hemland, liksom
möjligen några andra kulturväxter, såsom aprikoser.
De vanliga trädslagen äro poppel, platan och pilar,
vinbuskar, myrten, buxbom, lager och fikonträd.
Högslätterna, där endast gräs växer, användas till
betesmarker. Åkerbruk och boskapsskötsel äro
hufvudnäringar, och deras produkter utföras. I bergen finnas
många metaller, bl. a. silfver, men bergsbruket är
obetydligt. Befolkningen utgöres af armenier och
kurder. Samtliga armenier anslås till 2,5 mill., däraf
dock blott 1 mill. bor i A. Flertalet är kringspridt
i grannländerna, Ryssland, Turkiet och Persien. För
öfrigt äro armenier bosatta i Österrike-Ungern,
Ost-indien, Nord-Afrika och i många af städerna vid
Medelhafvet. De äro kristna, af arisk stam och ha
utpräglade anlag för köpenskap; en stor del af västra
Asiens handel går genom deras händer. Armeniska
handelshus finnas sålunda i Calcutta, Madras,
Bombay, Kairo, Konstantinopel, Petersburg, Wien,
Triest, Venezia, Marseille, London, Amsterdam
m. fl. städer. Oaktadt sin splittring på så
skilda orter, bibehålla dock armenierna med seghet
sin nationella egendomlighet och bilda inom sig
slutna menigheter. De östra delarna af A., liksom
Kura-dalen, innehafvas af mongoliska stammar,
hvarförutom turkar finnas litet hvarstädes. – Enligt
inhemska berättelser är området kring Ararat och
Van armeniernas hemland, från hvilket de spridt sig
genom de mot väster öppna dalarna till Mindre Asien,
medan de haft svårare att komma öfver bergen mot
söder. De ha väl eröfrat dessa A:s södra trakter,
men aldrig befolkat dem, utan kurderna ha som folk
bevarat sig där. På samma sätt i norden. Namnet
armenier har folket fått af sina grannar mederna,
efter en dem närboende stam; själfva kalla de
sig än i dag haikh, som enligt Fr. Müller skall
betyda "herrar" och från början afsett blott den
ariska krigaradeln, som kufvat ett äldre folk.
J. F. N.
Historia. Armeniens äldsta historia, sådan den finnes
upptecknad i den inhemska litteraturen, är inväfd med
sagor af mycket sent ursprung, de flesta uppkomna
först efter kristendomens införande i landet. Från
de assyriska kilinskrifterna har man några säkrare,
om än blott fragmentariska, bidrag till landets
äldsta historia, och än viktigare upplysningar
gifvas af de storartade inskriftfynd, som W. Belck
och C. F. Lehmann sammanbragt i synnerhet under en
upptäcktsfärd 1898–99. Första gången A. namnes i
samtida urkunder torde vara i den assyriske konungen
Aššurnasirabals annaler (från slutet af 1200-talet
f. Kr.). Där bodde då ett folkförbund, Naïri, mot
hvilket flera assyriska konungar då och sedermera,
bl. a. under Tiglatpileser I (omkr. 1100 f. Kr.),
företogo krigståg. Detta lösa, af flera stammar
bestående folkförbund förenades till ett rike, Naïri,
under den kraftfulle Sardur I (omkr. 880), samtida
och medtäflare i makt med den assyriske konungen
Aššurnasirabal III. Några årtionden senare omtalas
Aram, Salmanassar II:s samtida. Folket bar från hans
tid efter sin hufvud gudomlighet Kaldis namnet kalder
(ofta på grund af namnlikhet förväxladt med
kaldéer). Själfva benämnde de kaldiske härskarna
sitt land Biaina. Från denna tid kallas
folket och landet kring Van i assyriska inskrifter
regelbundet Urartu (Urardi), motsv.
bibelns Ararat; den grekiska benämningen Chaldia
förekom redan hos Hekataios och fortlefde ända in i
medeltiden. Det kaldiska riket öfverflyglade en tid
nästan sin arffiende Assyrien. Dess glansperiod
inföll under Menuas (omkr. 800) samt hans efterföljare
under 700-talet. Menuas gjorde oerhörda landvinningar
och sörjde för sitt rikes inre utveckling genom
anläggande i stor utsträckning af borgstäder,
kanaler och vattenledningar. Sin största utsträckning
vann det kaldiska riket under hans son Argistis I
(omkr. 780–760). Dennes son Rusas I (omkr. 730–714)
och sonson Argistis II (omkr. 714–690) omtalas ofta i
Sargons och Sanheribs inskrifter; de stodo tydligen
bakom de uppror Assyriens vasallstater under dessa
härskares regering esomoftast gjorde mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
