Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armenien - Armeniska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erbjuda sig att blifva kvitt sina skulder till köpmän
och ockrare af armenisk börd. De af Frankrike och
Ryssland beskyddade katolske och grekisk-ortodoxe
trosbekännarna skonades, och massakrerna gingo mest
ut öfver de protestantiske och gregorianske
armenierna, hvarjämte våldsbragderna utfördes just i de
vilajet, för hvilka reformplanen skulle gälla, och
framför allt drabbade dem, som kunde tänkas erhålla
förvaltningsuppdrag vid dess genomförande. Dessa
omständigheter, äfvensom att mördarna lämnades
strafflösa och många bland deras ledare öppet
belönades, tyda bestämdt på att massakrerna anställdes
efter en på förhand noga förberedd plan och med
de högsta myndigheternas gillande. De ohyggliga
grymheter, som begingos under dessa massakrer,
trotsa all beskrifning. Enligt låga beräkningar
dödades under dessa dagar 20,000–25,000 armenier.
Med svårighet lyckades engelska och amerikanska
understödskommittéer vinna tillstånd att något lindra
nöden bland de efterlefvande i det förhärjade landet.
Stormakternas intresse upptogs vid denna tid i så
hög grad af upproret på Kreta, att något allvarligt
ingripande från deras sida ej förekom.
Efter massakrerna 1896 har det varit jämförelsevis
lugnt i turkiska A., men den revolutionära rörelsen
erhöll naturligtvis genom dessa händelser ny fart
och fortgår alltjämt i hemlighet. Från de
ursprunglige hentsjakisterna har en anarkistisk
ytterlighetsfraktion, alfaristerna, lösgjort sig, och de båda
motsatta riktningarnas inbördes strid är synnerligen
häftig samt har från alfaristernas sida t. o. m. förts
genom upprepade lönnmord (t. ex. i London hösten
1903). I Ryssland har russificeringspolitiken mot
armenierna under de senaste åren gjort snabba
framsteg; den kulminerade i ukasen af 15 juni 1903,
hvarigenom regeringen beslagtog den armeniska
kyrkans samtliga gods inom ryskt område, en
våldsåtgärd, som i hela Kaukasien väckt oerhörd
upphetsning bland där boende armenier, förmått många
ibland dem att träda i nära förbindelse med de
ryska omstörtningspartierna och föranledt en rad
våldsamma uppträden vid ukasens genomförande. –
Armeniernas sak omfattas i synnerhet i västra Europa
och Förenta staterna med växande sympati, och på
många orter hafva särskilda sällskap grundats med
syfte att sprida kunskap om den armeniska frågans
innebörd och genom den allmänna opinionen påverka
regeringarna för dess snara lösning genom
stormakternas ingripande.
Litt.: Langlois, "Collection des historiens anciens
et modernes de l’A." (2 bd, 1867–69), Dulaurier,
"Le royaume de la Petite A." (i "Recueil des
historiens des croisades", 1869), De Coursous, "La
rébellion arménienne" (1895), Bliss, "Turkey and the
armenian atrocities" (1896), Bryce, "Transcaucasia
and Ararat" (4:e uppl. 1896), Lepsius, "A. und
Europa" (1896), Supan, "Die verbreitung der
armenier in der asiat. Türkei und in Transkaukasien"
(Petermanns mittheil. 1896), K. F. Johansson, "Om
de nyaste upptäckterna i A." (i "Ymer", 1900), och
Lynch, "Armenia" (2 bd, 1901).
V. S–g.
Armeniska kyrkan. Enligt sina legender om
Abgar, Bartolomeus och Taddeus skulle den
armeniska kyrkan kunna åberopa sig på en omedelbart
apostolisk grundläggning; men sannolikt vann
kristendomen insteg i Armenien först genom syrisk mission
vid 3:e årh:s ingång. Efter den politiska
reorganisationen under konung Tiridates bedrefs landets
kristnande planmässigt af konungen och hans andlige
rådgifvare Gregorius Illuminator (Grigor Lusavorithš),
som under ärkebiskopens i Cæsarea öfverhöghet
vigdes till landets öfverstepräst ("katholikos"), en
ledareställning, som hade sin motsvarighet i judisk
snarare än kristen hierarki. Vid hans sida stodo tolf
lydbiskopar. Prästerna voro i regel gifta, och deras
tjänster gingo merendels i arf. Genom en följande
öfverstepräst, den helige Nerses, erkändes de
apostoliska kanones som landets kyrkoförfattning, och
det från hans tid uppblomstrande munk- och
anakoretväsendet bidrog att gifva kristendomen fastare
rötter hos folket än det till stor del syriska och
grekiska prästerskapet mäktat. Efter Nerses’ död
(före 374) separerade sig den armeniska kyrkan från
Cæsarea, en frigörelse, som ytterligare bekräftades på
konsiliet i Duin 524. Kyrkan inträdde härefter i en
period af yttre och inre tillväxt, under ledning af
Nerses’ son, Sahak den store (d. 439), hvilken med
tillhjälp af sin vän Mesrop (se Armeniska
litteraturen) i spetsen för en lärd
öfversättareskola skänkte sitt land en 432 officiellt erkänd
bibelöfversättning. Under den följande tiden hade
armeniska kyrkan att kämpa mot konung Iazdegerd II:s
(438–457) försök att göra mazdaismen till
landsreligion. En allmän folkresning till kristendomens
försvar kufvades med eld och svärd, och förföljelsen
af de kristne upphörde först sedan det nypersiska
riket efter 484 blifvit grundligt försvagadt. Den
stora kyrkliga kampen för dogmats utveckling hade
dittills föga berört den armeniska kristenheten, men
under ökad inflytelse från den orientalisk-teologiska
spekulationen närmade sig armenierna monofysitismen.
På konsiliet i Balarsjapat 491 fördömdes
synoden i Kalcedon och fastslogs den stränga
monofysitismen som apostolisk renlärighet. Den skenbart
själfständiga ståndpunkt, som den armeniska kyrkan
sökte intaga, upprätthölls dock ej genom erforderlig
inre fasthet, utan landsortodoxien hade att kämpa
med flerfaldiga mystisk-separatistiska tendenser,
hvilkas kraftigaste yttring var tonorakiernas sekt.
Främmande inflytelser gjorde ock Armeniens
kyrkopolitiska ställning vacklande. Flere gånger inleddes
unionsförbindelse med den grekiska kyrkan, dock
utan varaktiga resultat. I 6:e årh. sökte ett parti
med egen öfverstepräst stöd i Rom, och i följd af
den genom korsfararna öppnade lifligare förbindelsen
med västerlandet blef denna unionsfråga ytterligare
aktuell. På tillskyndelse af påfven Innocentius IV
höll öfversteprästen Konstantius 1251 en synod i
Sis, hvilken i motsats till den grekiska kyrkan
erkände den romerska läran om Andens utgående af
Fadern och Sonen. Efter konungariket Ciliciens
upplösning afstannade de långa underhandlingarna utan
påföljd, men i 14:e och 15:e årh. förenade sig en
mindre del af armeniska kyrkan definitivt med Rom.
Denna öfvergång till romersk bekännelse företräddes
af vartapeten Johannes af Cherni, hvilken inom
Armenien och angränsande länder bildade en särskild
gren af dominikanorden och med sina anhängare,
de s. k. unitores, firade gudstjänst på romarspråket,
förkastade det armeniska sakramentet och kräfde nytt
dop af konverterande lekmän och ny ordination för
präster. De unerades ovist antinationella nit för
romersk ortodoxi framkallade flera hårda bakslag,
men å andra sidan var det sorgliga skick, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
