- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
27-28

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armfelt, Karl Gustaf - Armfelt, Gustaf Maurits

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förlust af lif, ära och gods, men konungen mildrade
s. å. domen till "lindrig och anständig arrest" för
lifstiden på Malmö fästning. Där afled A. 5 jan.
1792.
J. Th. W.

3. Gustaf Maurits A., hofman, diplomat,
f. 31 mars 1757 på Juva kaptensboställe i S:t
Mårtens socken i Egentliga Finland, utnämndes
1774 till fänrik vid lifgardet. Därefter förde
han ett uppsluppet lif i Stockholm, men då han
ådragit sig konungens misshag, lämnade han sin
plats och reste 1778 utrikes för att ingå i
främmande krigstjänst. Detta blef emellertid icke af;
A. stannade i Paris, tjusad af de nöjen, som
världshufvudstaden erbjöd. Då Gustaf III
1780 besökte Spaa, uppvaktade A. honom, och

illustration placeholder

G. M. Armfelt vid 28 år
(i "skytisk" dräkt, efter
Wertmüllers tafla).

genom sitt angenäma väsende intog han konungen
till den grad, att dennes onåd förbyttes till den
mest afgjorda gunst. Nu började ett af konunganådens
sol rikt bestråladt tidskifte i hans lif. 1781
utnämndes han till kapten samt till kavaljer hos
kronprinsen, 1783 till öfverstekammarjunkare, 1786 blef
han vid Svenska akademiens stiftelse en af de aderton,
s. å. direktör vid k. teatern och 1787 öfverste för
Nylands infanteri. Ehuru konungens förklarade
gunstling, spelade A. ännu icke offentligen någon
politisk roll af större betydenhet, men utöfvade
genom sitt lättsinne och sitt oroliga lynne ett
skadligt inflytande på monarken. Inom hof- och
sällskapslifvet egde han ett rikt tillfälle att
utveckla sina lysande talanger; måhända hade han
någon del i författandet af Hallmans vådevill
"Tillfället gör tjufven". Under kriget mot Ryssland 1788–90
stod A. under Anjalaförbundets dagar troget vid
konungens sida och visade vid flera tillfällen prof på
mod och beslutsamhet, t. ex. vid eröfringen af
skansarna på Älgsö i Ingo skärgård och vid intagandet
af Kärnäkoski pass. Vid sitt misslyckade anfall mot
Savitaipale, 4 juni 1790, blef han af en kula svårt
sårad i axeln. Kort därefter, utnämnd till
generalmajor och riddare med stora korset af svärdsorden,
var han Sveriges ombud vid afslutandet af freden
i Värrälä. Därpå följde utnämningen till
serafimerriddare och kanslerskapet för Åbo universitet. –
På sin dödsbädd hade Gustaf III utnämnt A. till
medlem af förmyndarestyrelsen och till
öfverståthållare i Stockholm. Men Reuterholm,
hertigen-regentens gunstling, som var A:s hätskaste fiende,
aflägsnade honom genom att låta utnämna honom
till svensk minister i Neapel. Där började nu A.
smida ränker för att störta den af honom djupt
hatade förmyndarestyrelsen, men hans "revolutionsplan"
var så löst och obetänksamt hopkommen, att den
näppeligen kunnat förverkligas. Genom spioner och
uppsnappade bref kom regeringen snart planen på
spåren, och åtgärder vidtogos för att bemäktiga sig
anstiftarens person. Denne undgick dock snaran och
flydde till Ryssland, där han under större delen af
åren 1794–97 vistades i staden Kaluga. Regeringen
öppnade 1794 mot honom och hans vänner en
högmålsprocess, som blef sorgligt ryktbar. A. dömdes
förlustig adelskap, lif, ära och gods och förklarades
fågelfri öfver hela Sveriges rike; hans namn
uppspikades på skampålen i alla rikets större städer.
Sedan Gustaf IV Adolf 1799 upphäft förvisningsdomen,
återvände A. 1801 till Sverige. 1802 sändes
han som minister till Wien, men återkallades 1804,
för att närmast under generalguvernören von Essen
taga befälet öfver de svenska trupperna i Pommern,
jagade 1807 fransmännen ur detta land, men blef
sedan själf tillbakaslagen, ådrog sig därigenom
konungens onåd och nedlade befälet. I mars 1808
utnämndes han dock till kommenderande general vid
"västra armén", som skulle operera mot Norge. Han
inryckte där och segrade i affären vid Lier, men
då motgångar inträffade för några afdelningar af
hären och brist på samverkan yppade sig mellan
befälhafvarna, fick han i maj befallning att tåga
tillbaka öfver gränsen; en efterblifven postering på
400 man under Knorring blef slagen och tillfångatagen
vid Præstebakke. I aug. entledigades A.
oväntadt från befälet, enär hans företag ej motsvarat
konungens förväntningar. Ehuru medveten om
revolutionsplanen 1809, tog A. dock ingen del i dess
utförande. Med den nya regeringen stod han på
god fot, fick titeln "en af rikets herrar" och blef
1809 president i krigskollegium. Men redan 1810
inträffade en brytning, och A. tog afsked från sina
ämbeten samt måste sedan äfven lämna sin plats i
Svenska akademien, där han 1806 ånyo blifvit
medlem. Af fruktan för en ny högmålsprocess
inställde han sig natten till 31 mars 1811 hos
den ryske ministern i Stockholm och svor dennes
monark tro- och huldhetsed. Följande dagen fick
han befallning att lämna riket och afreste genast till
Finland. Han kallades inom kort af kejsar
Alexander I till Petersburg, vann dennes synnerliga
bevågenhet och nämndes s. å. till ordförande i
kommittén för finska ärendenas beredning i Petersburg.
Såsom en af Alexanders förtrogne understödde han
kraftigt planen att Ryssland skulle hjälpa Sverige
till förening med Norge, sedan gammalt hans
älsklingstanke. I kejserliga högkvarteret vistades han
sommaren 1812, under början af fälttåget mot
fransmännen, och uttryckte skarpt sitt ogillande af
ryska arméns reträtt. Äfven vid Karl Johans och
Alexanders möte i Åbo s. å. var A. tillstädes. Han
utnämndes då för andra gången till kansler för Åbo
universitet samt upphöjdes i finskt grefligt stånd.
På utvecklingen af Finlands förhållanden hade han
på denna tid ett afgörande inflytande. Från sept.
1812 till mars 1813 förestod han generalguvernörsämbetet
i Finland, hvarunder ordförandeskapet i
finska kommittén bestriddes af Aminoff. Efter nio
månaders sjukdom afled han 19 aug. 1814 på
lustslottet Tsarskoje-Selo vid Petersburg. – A:s
valspråk var väl "trogen och ståndaktig", men hans
oroliga och ombytliga lynne förledde honom att
afvika från dess bud, och han har i stället fått
namn af "Nordens Alkibiades". En glänsande
skildring af A. har Elof Tegnér lämnat i "Gustaf
Mauritz Armfelt. Studier ur Armfelts efterlemnade
papper samt andra handskrifna och tryckta källor"
(3 bd, 1883–87). Jfr äfven A. Kindberg, "Generalen
friherre Armfelts operation mot Kongsvinger
1808" (1896), och T. Hartman, "De tre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free