- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
31-32

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armifer - Armiger. Se Armifer - Armillaria. Se Honungssvamp - Armillarsfär. Se Astronomiska instrument - Armilustrium - Arminia. Se Burschenschaft - Arminianer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Armifer l. Armiger (af lat. arma, vapen, och
fero l. gero, jag bär), vapenbärare, vapendragare.
Under medeltiden begagnades ordet för att beteckna
väpnaregraden inom chevaleriet, motsvarande sven,
knape, a vapn.

Armiger. Se Armifer.

Armillaria, bot. Se Honungssvamp.

Armillarsfär. Se Astronomiska
instrument
.

Armilustrium (af lat. arma, vapen, och lustrare,
genom offer rena), en krigarfest, som romarna årligen
firade på Aventinska berget.
W. G. B.*

Arminia. Se Burschenschaft.

Arminianer, ett religiöst parti inom den
nederländska kyrkan. Stiftaren af detta parti var Jakob
Arminius
(egentl. Harmensen l.
Hermanss). son af en knifsmed och född 1560 i
Oudewater i Syd-Holland. Genom vidsträckta resor
och långvariga studier, bl. a. i Leiden under
Danæus och i Genève under Beza, hade han förvärfvat
en omfattande bildning och var redan föregången af
stort rykte, då han 1588 utnämndes till predikant
vid den reformerta församlingen i Amsterdam. Trots
en lefvande hängifvenhet åt praktisk

illustration placeholder

J. Arminius.

kristendomsförkunnelse, indrogs A. efter hand i dogmatiska
lärostrider och blef banerförare för den strömning inom
reformerta kyrkan, som denna tid gjorde sina
stormlopp mot Calvins stränga predestinationslära. Dennes
ensidiga partikularism gaf genom sin hårdhet en
omedelbar anledning att söka rum för tron på den
gudomliga nådens allmännelighet, och den reformerta
renlärigheten upprördes nu dels af denna universalism,
dels af en inbördes kamp mellan anhängarna af Guds
eviga förutbestämmelse, i det de s. k. supralapsarierna
fattade själfva syndafallet såsom inbegripet i
förutbestämmelsen och infralapsarierna sökte mildra det
hårda och anstötliga i denna predestinationslära
genom påståendet, att Gud först efter fallet bestämt
vissa människor till salighet och andra till osalighet.
Hörsammande både offentligt och enskildt gifna
uppdrag, grep sig A. an med ett apologetiskt arbete,
som skulle vederlägga förtolkningarna af den rena
calvinismen. Men efter hand öfvertygad om
skrift-vidrigheten af en absolut predestination öfver hufvud,
lärde han en villkorlig förutbestämmelse och fattade
tron såsom frukt dels af Guds nåd, dels af
människans vilja. Härigenom undgick han att som
den ortodoxa calvinismen göra Gud till syndens och
fördömelsens upphof och inrymde åt människan en
relativ ansvarsställning. Då han i sina predikningar
började alltmera öppet uttala denna uppfattning,
fick han snart mottaga flerfaldiga beskyllningar för
kätteri. Sedan A. 1603 mottagit kallelse att blifva
professor i Leiden, uppflammade mellan honom och
en af hans kolleger, professor Frans Gomarus, hvars
anhängare kallade sig gomarister, en dogmatisk
strid, som satte ej blott universitetet, utan nästan
hela landet i rörelse. 1608 fingo de båda motparterna
försvara sina meningar inför generalstaternas råd,
men dettas förmedlingsförsök kunde ej bilägga
stridigheterna, allra helst som Gomarus fattade sin
supralapsarism som en salighetssak. Följande år
anordnades ett offentligt religionssamtal i Haag.
Efter flera dagars debatter afbröts emellertid detta,
emedan A. insjuknade och kort därefter afled, 19
okt. 1609. Men hans anhängare öfverlefde honom
och proklamerade en allt bestämdare universalism.
I spetsen för dem ställde sig Johan
Uytenbogaert
(d. 1644) och Simon Episcopus
(d. 1643). Då gomaristerna fordrade att staten
skulle undertrycka denna sektbildning, inlämnade
arminianerna 1610 till de holländska ständerna en
i fem artiklar affattad s. k. remonstrans och fingo
däraf namnet remonstranter. Enligt denna
deras förklaring är Guds förutbestämmelse betingad
af människans tro eller otro. Kristus har dött för
alla, som i tro tillegna sig hans förtjänst, och
hans frälsande kraft kommer blott dessa till godo.
Utan Guds nåd förmår människan intet; nåden är
nödvändig, men icke oemotståndlig och kan
förloras. Arminianernas skriftliga bekännelse besvarades
med en kontraremonstrans, och en förbittrad kamp
fördes, mot hvilken de holländska ständerna 1614
riktade ett toleransedikt, som förbjöd all vidare
strid. Gomaristerna vädjade nu till en
generalsynod och sökte stöd hos prins Morits af Oranien.
Med de religiösa striderna blandades nu politiska,
i det remonstranterna gjorde gemensam sak med
det republikanska partiet, under ledning af
Oldenbarneveld och Hugo Grotius, medan gomaristerna
hyllade sig till det oraniska partiet. För att
bilägga de teologiska stridigheterna sammanträdde
(nov. 1618–maj 1619) synoden i Dordrecht, hvilken
under sken af att vara en opartisk och samfälld
synod för hela den reformerta kyrkan hade tillkallat
representanter från såväl Nederländerna som
England, Tyskland och Schweiz, men som i själfva
verket behärskades af en så strängt
kontraremonstrantisk rigorism, att de arminianske
medlemmarna icke ens erkändes som likbefättigade
deltagare i synoden. Denna, som på en gång gjorde
sig till anklagare och domare, förkastade
remonstranternas fem artiklar samt bekräftade "Confessio
belgica" och Heidelberg-katekesen som symboliska
böcker för den holländsk-reformerta kyrkan. Öfver
200 arminianska präster afsattes, och ett stort antal
andliga och lekmän emigrerade till England eller
Sönderjylland. Efter prins Morits’ död (1625)
förbättrades likväl universalisternas ställning, så att
de 1630 fingo religionsfrihet samt rätt att bygga
kyrkor och skolor. Deras första tempel restes i
Amsterdam, och 1634 inrättades där ett teologiskt
seminarium, hvilket 1873 flyttades till Leiden.
Arminianernas uppgift att verka för större
humanitet och frihet i religionssaker var med denna
rehabilitering fylld. Deras betydelse har i den
följande tiden snarast legat på det
teologisk-vetenskapliga området, och de hafva gifvit värdefulla
impulser åt den protestantiska teologien. Berömda
äro, utom de förutnämnde, dogmatikern Fil. v.
Limborch (d. 1712), polyhistorn J. le Clerc
(l. Clericus, d. 1736) och skrifttolkaren J. J. Wettstein
(d. 1754). Ehuru Simon Episcopus författat en
för precision och dogmatisk fasthet utmärkt
konfession och den arminianska läran är noggrant fixerad
såväl i Limborchs "Theologia christiana" som i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free