Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arminianer - Arminius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uytenbogaerts och Prævostius’ katekeser, äro
arminianerna icke såsom sådana bundna af någon
konfession. Deras historia har utbildat dem i riktning
mot en af dogmen obunden kristendomsande, som
med sina möjligheter till nya uppslag äfven
åstadkommit mångfaldig splittring inom deras eget parti
och bragt dem i samband med antitrinitarier,
socinianer m. fl. Inflytelserikast var till slutet af 18:e
årh. kollegianternas rent independentiska grupp, som
förkastade prästämbetet samt genom lekmän förvaltade
ordets och sakramentens nådemedel. Inom Amerika
finnas såsom särskilda sekter arminian-universalister,
arminian-baptister och tysk-arminianska baptister.
Arminianerna, som numera omfatta blott några
tusental medlemmar, styras af en synod, som hålles
en gång årligen och är sammansatt af en professor
vid seminariet, samtliga predikanterna vid
församlingarna, omkr. 20 till antalet, samt ombud för
församlingarna. Ett utskott af fem personer
besörjer de löpande ärendena. – Arminius’ samlade
skrifter utgåfvos 1629, 1631 och 1635. Se J.
Nichols, "The life of Arminius" (1843), B. Glasius,
"Geschichte der nation. synode 1618 en 1619 geh.
te Dordrecht" (1860 ff.), och J. Regenboog,
"Historie der remonstranter" (1781).
J. Hdr.
Arminius (af tyskarna med orätt kallad
Hermann), västra Germaniens befriare från
romareväldet, föddes trol. år 18 f. Kr. Fadern, Sigimer,
var en af höfdingarna öfver cheruskerna, en
germansk stam norr om nordvästra Harz. Efter att
länge ha tjänat i den romerska hären, hvarunder
han erhöll romersk medborgarrätt och
riddarvärdighet, återvände A. omkr. år 7 e. Kr. till
fosterbygden. I Germanien, som vid denna tid kunde
anses som romersk provins ända fram mot Elbe,
började ståthållaren Varus omkr. år 9 e. Kr. införa
romersk rättskipning och förvaltning, en åtgärd,
som väckte förbittring bland de frihetsälskande och
vid själfstyrelse vane germanerna. Ledningen af
upproret öfvertog A., som lockade den mot honom
vänskapligt sinnade, men oförsiktige och intet ondt
anande Varus att med hela sin betydande här
fördjupa sig i den eländiga Teutoburgerskogen (läge
omtvistadt), där Varus efter tre dagars förtviflad
kamp dukade under (år 9 e. Kr.), hvarefter Roms
nyvunna eröfringar åter gingo förlorade. A. hade
som maka bortfört cheruskerhöfdingen Segestes’
dotter Thusnelda, som fadern dock snart återtog.
A. belägrade då sin svärfar. Denne tillkallade
Germanicus (en son till Augustus’ styfson Drusus),
som sökte återställa Roms välde öfver Germanien
och befriade Segestes (15 e. Kr.). Thusnelda
råkade så i romersk fångenskap. Lågande af
hämndbegär, uppfordrade A. sina landsmän till kamp.
Striden med Germanicus blef oafgjord, men
underbefälhafvaren Cæcinas här undgick med yttersta
nöd att dela Varus’ öde. En ny strid på
Idistaviso-fältet nära Weser 17 e. Kr. slutade med germanernas
nederlag. Frihetshjälten, som räddat sig undan på
en eldig springare, vågade snart ett nytt angrepp,
som dock efter en hårdnackad strid tillbakaslogs.
Att romarnas sista försök att kufva landet mellan
Rhen och Elbe misslyckades, var sålunda väsentligen
A:s verk. Detta var ock af djupgående betydelse,
ty om germanerna nu kommit under Roms välde,
hade de sannolikt efter några hundra år ej egt
den friska kraft, som behöfdes för att pånyttföda
världen. Kort tid efteråt (trol. år 19) blef A., som
misstänktes för planer på konungavärdighet, dödad
på tillskyndan af sina egne anförvanter. Med
honom slutade cheruskernas krigslycka, och inre
split försvagade efterhand denna en gång så
mäktiga stam.
Enligt Tacitus, som själf egnar stor beundran åt
A., blef dennes minne firadt i germanernas
folksånger. I långt senare tider återuppväcktes det
af Klopstock, hvilken i tre tragedier framställde den
unge cheruskern såsom Tysklands nationalheros och
kallade honom Hermann, hvilket han af
missuppfattning ansåg vara dennes äkta tyska namn.
Ett förslag att i Teutoburgerskogen (vid Grotenburg
nära Detmold) uppresa ett nationalminne åt A.
väcktes på 1830-talet af bildhuggaren J. E. von
Bandel, som själf 1838 började arbetet och efter
många uppoffringar fullbordade det 1875, då det
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
