- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
45-46

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnesen, Anton Ludvig - Arneth, Josef Calasanza von A. - Arneth, Alfred von A. - Árne Torlaksson - Arnfast - Arngrim - Arngrimer. Se Afzelius 5. - Arngrim Jonsson Vidalin. Se Vidalin - Arngrimssönerna. Se Arngrim - Arnheim. Se Arnhem - Arnheim, Fritz Heinrich - Arnhem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Morskabs-theatret. Han var Overskous medarbetare i
folkkomedien Capriciosa (1836) och skref sedermera
den glada vådevillen Et rejseeventyr (1837), som
gjorde mycken lycka.
E. Ebg.

Arneth. 1. Josef Calasanza von A.,
österrikisk arkeolog och konsthistoriker, f. 1791, d.
1863, blef 1811 tjänsteman och 1840 direktör vid
mynt- och antik-kabinettet i Wien samt inlade
utmärkta förtjänster vid ordnandet af dess samlingar.
Såsom frukter af hans studier utkom en stor mängd
skrifter af arkeologiskt, numismatiskt, historiskt och
konsthistoriskt innehåll.

2. Alfred von A., den föregåendes son,
österrikisk historieskrifvare, f. 1819, d. 1897, blef efter
afslutade juridiska studier anställd vid österrikiska
riksarkivet, för hvilket han 1868 såsom direktor fick
högsta ledningen. Först genom hans åtgöranden har
detta arkiv blifvit fullt tillgängligt för den historiska
forskningen. A. var 1848–49 medlem af konstituerande
nationalförsamlingen i Frankfurt a. M. och
utsågs 1869 till ledamot för lifstid af österrikiska
herrehuset. 1879 utsågs A. till president i
österrikiska vetenskapsakademien och fick 1880 titeln
verkligt geheimeråd. A:s första arbete var en
biografi öfver fältmarskalken Guido Starhemberg (1853);
därpå följde det på noggranna källstudier byggda
arbetet Prinz Eugen von Savoyen (3 bd, Wien
1858–59). Resultaten af sina omfattande forskningar
öfver Maria Teresias historia offentliggjorde A. i
sin Geschichte Maria Theresias (10 bd, 1863–79).
Dessutom har A. utgifvit stora samlingar af för
forskningen synnerligen värderika bref från och till
medlemmar af den österrikiska kejsarefamiljen under
senare hälften af 1700-talet: brefväxlingen mellan
Maria Teresia och Marie Antoinette 1770–80
(1865), mellan Marie Antoinette, Josef II och
Leopold II (1866), Maria Teresia och Josef II (3 bd,
1867), Josef II och Katarina af Ryssland (1869),
Josef II och Leopold af Toscana (2 bd, 1872), Maria
Teresias bref till sina barn och vänner (4 bd, 1881).
Tillsammans med fransmannen Geffroy har A.
utgifvit Marie Antoinette, correspondance secrète entre
Marie Therèse et le comte de Mercy-Argenteau
&c.
(3 bd, 1874) och tillsammans med J. Flammermont
grefve Mercy-Argenteaus hemliga brefväxling
med Josef II och furst Kaunitz (2 bd, 1889–91),
Sina ungdomsminnen (Aus meinem leben) utgaf han
1893 i 2 bd.
(V. S–g.)

Árne Torlaksson (isl. Árni þorláksson), biskop
i Skálholt 1269–97, var en nitisk och hänsynslös
kämpe för kyrkans rättigheter. Samma år han blifvit
vigd till biskop, offentliggjorde han ett påbud af
ärkebiskopen i Trondhjem, Jón röde, enligt hvilket
alla kyrkor med underlydande gods och tionde
skulle lyda under biskopens förvaltning. Därigenom
blef A. invecklad i en långvarig strid med Islands
världslige stormän, hvilken slutade först 1297 genom
en öfverenskommelse, enligt hvilken de kyrkor i
Skálholts stift, hvilkas gods till hälften eller mera
egdes af lekmän, skulle tillhöra dessa, hvaremot
biskopen ensam skulle råda öfver öfriga kyrkor. A.
dog i Norge s. å. Han hade 1275 förmått alltinget
att antaga en af honom utarbetad ny kyrkolag, som
dock fick gällande kraft endast i Skálholts stift och
först 1354 genom ett kungligt påbud infördes äfven
i Hólars stift. Hans historia, "Árna biskups saga
þorlákssonar", den förnämsta källan till Islands och
Norges historia 1269–90, är utgifven 1820 i
Sturlunga saga II, 2 och 1858 i Biskupa sögur.
R. N–g.

Arnfast, abbot i Ry kloster i Slesvig, anses hafva
förgiftat Kristofer I, då han 1259 gaf denne konung
nattvarden. 1260 vigdes han till biskop i Aarhus af
ärkebiskopen Jakob Erlandsson, men kom aldrig i
besittning af stiftet, emedan påfven utnämnt en
annan.
C. R.*

Arngrim, fornnordisk sagofigur, hvars historia
berättas dels i isländska källor (såsom
"Hervararsagan", "Orvar-Odds saga" och "Hyndlulióð"),
dels hos Saxo. A. var en stor bärsärk och viking
samt egare af det namnkunniga sagosvärdet Tyrfing
(se d. o.). Med sin hustru Eyfura hade han tolf
söner, de s. k. Arngrimssönerna, af hvilka
några blefvo ännu ryktbarare än fadern. Detta
gäller framför allt om den äldste, Angantyr (se d. o.),
arftagare till Tyrfing och fader till den äfvenledes
i sagan ryktbara sköldmön Hervor (se d. o.). Om
Angantyrs rivalitet med den svenske kämpen Hjalmar
den hugfulle och om alla Arngrimssönernas fall för
denne och hans fosterbroder Orvar-Odd vid
holmgången å Samsö se Hjalmar och
Orvar-Odd.
Ad. N–n.

Arngrimer. Se Afzelius 5.

Arngrim Jònsson Vídalín, isländsk lärd. Se
Vídalín.

Arngrimssönerna. Se Arngrim.

Arnheim, stad. Se Arnhem.

Arnheim, Fritz Heinrich, tysk historiker,
f. 29 mars 1866 i Berlin, filos. doktor i Halle 1887,
har skrifvit bl. a. Die memoiren der königin von
Schweden Ulrike Luise
(1888), Beiträge zur
geschichte der nordischen frage in der 2. hälfte des
18. jahrhunderts
(i "Deutsche zeitschrift für
geschichtswissenschaft", 1889 o. 1891–92), König
Erich XIV von Schweden als politiker
(i "Hist.
zeitschr.", 1890), Das zerwürfniss Gustafs III von
Schweden mit seiner mutter Luise Ulrike
(i förening
med H. Hüffer, 1893) och Gustav Adolfs gemahlin
Maria Eleonora von Brandenburg
(I, i
"Hohenzollern-jahrbuch", 1903), verkställt en af förf. reviderad
bearbetning af Schybergsons "Finlands historia" (1896)
samt genom öfversättningar och anmälningar spridt
kännedom om svensk historisk litteratur i Tyskland.
1892 uppdrogs åt A. utgifningen af den afdelning
af "Urkunden u. aktenstücke" till den "store
kurfurstens" historia, som handlar om de
svensk-brandenburgska förbindelserna. A. bearbetar för 6:e
uppl. af "Meyers konversationslexikon" de
historisk-biografisk-politiska artiklarna rör. Skandinavien,
Finland och Belgien. A. blef 1896 led. af Samf. f.
utg. af handskr. rör. Skandinaviens hist.
J. Th. W.

Arnhem (ty. Arnheim), hufvudstad i nederländska
prov. Geldern, på högra stranden af Rhen, i en härlig
trakt. 57,000 inv. (1901). Fordom fästning af första
klassen (utvidgad af Coehorn), numera raserad. God
hamn. Bland byggnader märkas "Groote kerk", med
en präktig grafvård öfver hertig Karl af Egmont,
samt rådhuset, för sina prydnader kalladt
"Duivelshuis". A. har många fabriker och drifver liflig
handel med säd, boskap, tobak m. m. samt är en
omtyckt tillflyktsort för holländare, som samlat
förmögenhet i Indien. – A. anses vara romarnas
Arenacum, först nämndt 996. Var länge residens för
hertigarna och grefvarna af Geldern. I A. hölls
friherre G. H. von Görtz fången febr.–juli 1717.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free