- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
53-54

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnobius den äldre - Arnold af Brescia - Arnold, Christoph - Arnold, Gottfried - Arnold, Hans Jakob von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hedning blef han genom en drömsyn omvänd till
kristendomen och författade, för att bevisa
uppriktigheten af sin omvändelse, sju böcker
adversus nationes (utg. af A. Reifferscheid i "Corpus
scriptorum ecclesiast. latin." 1875), hvilket arbete är af
vikt för kännedomen om den grekiska och romerska
mytologien. Se E. F. Schultze, "Das übel in der
welt nach der lehre des A." (1896). A. d. yngre
var en semipelagiansk biskop i Gallien och lefde
i midten af 400-talet.
(J. Hdr.)

Arnold af Brescia [brä’ʃa], en af den
medeltida hierarkiens kraftigaste och vältaligaste
motståndare, föddes i början af 12:e årh. i Brescia,
vistades en tid för studier i Frankrike och var då
Abailards lärjunge samt blef sedan präst i sin
födelsestad. Han uppträdde med skärpa mot
kyrkans innehafvande af världslig makt och egendom,
hvari han såg hufvudorsaken till det bland de
andlige rådande fördärfvet. De andlige, menade han,
borde enligt apostlarnas föredöme åtnöja sig med
tionde och de troendes frivilliga gåfvor. A:s stränga
askes och ljungande vältalighet förskaffade honom
många anhängare, och biskopen, som knappt vågade
vistas i staden, uppträdde som hans åklagare på
andra laterankonsiliet (1139). A. förvisades ur
Italien och måste svära att ej utan påfvens tillstånd
återvända. Han begaf sig till Frankrike, deltog ifrigt
vid Abailards sida i dennes teologiska strider och
drabbades i likhet med honom af påfvens dom (de
skulle hållas i klosterfängelse för lifstiden). A. lärde
likväl ännu en tid på Genoveva-berget i Paris, skyddad
genom Ludvig VII:s tvister med kurian. Genom den
helige Bernhards inflytande, hvilken äfven förut
häftigt bekämpat såväl honom som Abailard, blef
A. omkr. 1142 förvisad, vistades en tid i Zürich
och fann sedan tillflykt hos påflige legaten Guido.
En tid därefter återvände A. till Italien och blef af
påfven Eugenius III efter genomgångna botöfningar
åter upptagen i kyrkans gemenskap. Då Eugenius,
efter häftiga strider med romarna om den världsliga
makten, begifvit sig till Frankrike, blef A. (1147)
den nya romerska republikens ledare. Till hans
lära om de andliges apostoliska fattigdom sällar sig
nu hänförelsen för Rom som frihetens källa och
världens härskarinna. Till hjälp för Roms frihet
och gemensam kamp mot påfvedömets världsliga
anspråk sökte han förgäfves vinna tyske konungen
Konrad. A:s inflytande i staden, redan förut
vacklande, bröts fullständigt, då Hadrianus IV år 1154
tillgrep den oerhörda åtgärden att belägga Rom med
interdikt. Ett folkupplopp uppstod, senaten lofvade
fördrifva A., som flydde till Toscana, där han greps
och på kejsar Fredrik Barbarossas befallning
utlämnades till stadsprefekten i Rom, hvilken 1155
lät hänga honom, bränna liket och kasta askan i
Tibern. A:s anhängare, de s. k.
arnoldisterna, som ännu en tid hade rätt mycket
inflytande i öfre Italien, där de förstärkte oppositionen
mot det förvärldsligade prästerskapet, fördömdes 1184
af påfven Lucius III. – A:s lefnad och personlighet
ha dramatiskt behandlats af Bodmer och Niccolini.
Hans bildstod restes i Brescia 1882. Jfr biografier
af Giesebrecht (1873), Bonghi (1885), Breyer (i Hist.
taschenbuch 1889) och Hausrath (1891) samt den
sistnämndes "Die arnoldisten" (1895).
V. S–g.

Arnold, Christoph, en för sina astronomiska
iakttagelser berömd tysk bonde, f. 1650 i Sommerfeld
vid Leipzig, d. 1695, upprättade ett observatorium
vid sitt boningshus och var den förste, som fäste
uppmärksamheten på kometerna af 1683 och 1686. Mest
frejdad blef A. för sina iakttagelser af planeten
Mercurius’ gång förbi solen 31 okt. 1690. Hans
observationer offentliggjordes i "Acta eruditorum".
Efter A. gaf Schröter namn åt tre s. k. "dalar" i
månen.

Arnold, Gottfried, tysk kyrkohistoriker, f.
1666 i Annaberg (Sachsen), åtnjöt som informator
i Dresden den ryktbare Speners vänskap och rönte
afgörande intryck af dennes pietism. A. kallades
1697, såsom författare till den halft uppbyggliga,
halft vetenskapliga Die erste liebe, d. i. wahre
abbildung der ersten christen nach ihrem lebendigen
glauben und heiligen leben
, till professor i historia
vid Giessens universitet, men tog afsked s. å.,
emedan han kände sig ha förfelat sin kallelse på denna
post. Såsom privatman i en af sina vänners hus
utarbetade han därefter sitt märkligaste arbete,
Unpartheyische kirchen- und ketzer-historie (2 stora
dubbelspaltiga folioband, 1699–1700; flera uppl.),
som är inspireradt af förtrytelse öfver kyrkans
urartning och särskildt den stelnade lutherska
ortodoxiens trostvång, men å andra sidan tager i försvar
alla kättare, sekter och mystiker, hvilka han bedömer
efter deras egna skrifter, och vill häfda, att endast
hos dem kristendomens anda lefvat i sin renhet.
Arbetet är grundadt på vidsträckta källstudier och
utgör trots sin lidelsefulla ensidighet den första tyska
historieframställning, som höjer sig öfver krönikans
ståndpunkt. För den kyrkohistoriska vetenskapen
vardt det epokgörande, emedan det lärde att
historiskt förstå och värdera många företeelser, öfver
hvilka den samtida kyrkans förkastelsedom fallit,
upptog kättarnas historia i kyrkans och återfann
nya sidor af Gudsrikets utvecklingshistoria under
förbisedda perioder. Hans verk framkallade en
sådan flod af stridsskrifter, att dessa i den nya
upplagan 1740–42 fylla ett tredje folioband om
1,100 sidor. Missmodig genom den hårda kritiken
kastade sig A. i armarna på sådana män som Gichtel
och Dippel och utgaf under dessa mystisk-teosofiska
inflytelser sin Geheimnis der göttlichen Sofia (1700),
med spekulationer om Adam som ursprungligen
"mannweib" och om Kristus som återställare af
det manligt jungfruliga. Från dessa andliga
irrfärder närmade han sig åter en kyrklig åskådning
och ändade sitt lif 1714 som "andlig inspektor" i
Perleberg i Preussen. A. författade sammanlagdt
ett femtiotal arbeten, bland hvilka
uppbyggelseskrifter och vackra, trosvarma psalmer (utg. af A.
Knapp, 1845), som ännu sjungas. Se F. Dibelius,
"Gottfried Arnold. Sein leben und seine bedeutung
für kirche und theologie" (1873).
J. Hdr.

Arnold, Hans Jakob von, norsk fältmarskalk,
f. i Spydeberg i Smaalenene (året obekant), följde
som subalternofficer det af Kristian V till Vilhelm
III utlegda norska oplandska infanteriregementet till
Irland 1689 och utmärkte sig där under de följande
årens fälttåg. Sannolikt följde han regementet äfven
till Flandern och tjänstgjorde där, till dess
regementet efter freden i Rijswijk (1697) återsändes
hem. 1736 blef A. kommenderande general i Norge
och förde 1743 befälet öfver de norska trupper, som
då voro samlade på Skebergmon i Smaalenene, med
bestämmelse att infalla i Sverige. Det väntade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free