Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artemoniter. Se Artemon - Artemus Ward - Arter. Se Artär - Arteriektasi - Arteriell - Arteriitis - Arterioskleros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Artemoniter. Se Artemon.
Artemus Ward [arti’məs ωå’d], pseudonym för
den amerikanske humoristen Ch. Browne.
Arter (Artär). Se Artär.
Arteriektasi (af grek. arteria, pulsåder, och
ektasis, utvidgning), pulsådersvulst.
Arteriell, anat., som står i samband med artärer,
t. ex. arteriell blödning (blödning från artärer), till
skillnad från blödning ur vener eller kapillärer. Med
arteriellt blod afses dock endast sådant i lungorna
förändradt blod, som föres i kroppsartärerna – icke
det som passerar lungartärerna.
Arteriitis (lat., af grek. arteria, pulsåder),
pulsåderinflammation.
Arterioskleros (af grek. arteria, pulsåder, och
skleros, hård), en kronisk, ständigt fortskridande
sjukdom, som yttrar sig i förändringar af blodkärlens
– mest artärernas – väggar och däraf betingade
förändringar i de särskilda organen. Det mest
konstanta och tidigast påvisbara symtomet är en
stegring af blodtrycket, och man har ansett detta
höga blodtryck möjligen vara orsak till
sjukdomsprocessen i kärlväggarna. Denna process leder till
en förtjockning af den innersta hinnan (”intiman”),
en förtjockning, som, i synnerhet i de finare artärerna,
medför en så afsevärd minskning af kärlets inre
tvärsnitt (lumen), att blodtillförseln till den
motsvarande kroppsdelen småningom inskränkes. Då ett
organ arbetar, kräfver det rikligare blodtillförsel,
och uteblir denna, upphör organets funktionsförmåga.
På detta sätt förklaras den hastigt inträdande
tröttheten vid tankearbete hos äldre personer, hvilkas
hjärnartärer ”skleroserats”. Hos personer med
förändringar i hjärtats kärl (koronar-artärerna) inställer
sig andnöd och anfall af bröstkramp (angina pectoris)
vid ansträngningar af ett eller annat slag. Äro
njurens kärl angripna, blir urinsekretionen
otillräcklig, om ökade anspråk ställas på densamma, t. ex.
vid infektionssjukdomar, då det gäller att ur kroppen
bortskaffa ämnesomsättningsprodukter, toxiner o. d.
Då kärlförträngningen fortskridit ännu längre, blir
blodtillförseln otillräcklig att hålla väfnaderna vid
lif, vissa partier afdö, ”nekrotiseras”, och ersättas
af bindväf. I hjärnan uppstå på detta sätt
”uppmjukningshärdar”, i hjärtköttet ”bindväfsvålar”,
njuren förvandlas till ”skrumpnjure”. I en del fall
utvecklar sig i dessa organ en inflammatorisk process
i de förändrade kärlens omedelbara omgifning,
ledande till bindväfsbildning och de egentliga
väfnadselementens undergång, och utgången blir densamma
som vid den nyssnämnda nekrosen. – Vidare
försämras elasticiteten hos artärväggarna så, att de
småningom gifva efter för blodtrycket. På detta
sätt förklarar man uppkomsten af en rätt vanlig
utvidgning af stora kroppspulsådern (aorta) i dess
öfre del. Äfven mera begränsade utbuktningar.
aneurysm, förekomma. En del artärer, såsom
tinningartärerna och armpulsådrorna, förlängas och få ett
slingrigt förlopp. Elasticitetsförändringen, särskildt
i aortaväggen, återverkar högst ofördelaktigt på
blodcirkulationen. Vidare nedsättes artärväggens
hållfasthet, och bristningar särskildt å hjärnans kärl
äro ej ovanliga (hjärnblödning). Förändringarna i de
större kärlens väggar ha till en del sin grund i en
tilltäppning af de fina kärl (vasa vasorum), som
förlöpa i kärlväggarna och besörja deras näring. Då
denna upphör, sönderfaller motsvarande parti af
kärlväggens innersta lager, och en ateromatös härd
uppstår, som gör inre ytan af kärlet skroflig.
Genom dylika processer kunna äfven hjärtvalvlerna
förstöras, så att verkliga hjärtfel uppkomma. I de
förändrade partierna af kärl väggarna aflagras kalk,
hvilket medför att en del artärer, t. ex. armpulsådern,
vid palpation ge ett ”pärlbandsliknande” intryck.
Förstoring af hjärtat är ett konstant symtom, som
anses stå i sammanhang med det höga blodtrycket.
Sjukdomsbilden är i de tidigare skedena ganska
varierande, allteftersom sjukdomen hufvudsakligen
angripit hjärnan, hjärtat eller njurarna. Slutet är
vanligen hjärnslag eller hjärtförlamning. Förloppet
är ganska hastigt – 2 à 3 år – i de fall då
förändringar utvecklat sig i hjärtat och aorta. Någon
enhetlig orsak till denna sjukdom har man ej funnit.
En del fall stå otvifvelaktigt i sammanhang med
en syfilitisk infektion. Dessa fall karakteriseras dels
däraf att sjukdomen börjar vid tidigare ålder, stundom
redan vid 40 år, dels däraf att förändringarna
med förkärlek lokalisera sig i hjärtat och aorta.
Vidare kunna en del fall tillskrifvas alkoholmissbruk.
Man anser äfven en ärftlig disposition för sjukdomen
kunna förefinnas. Särskildt tala en del franska
författare om en ”artritisk diates”, som hos olika
medlemmar af samma familj kan uppträda i form
af kronisk reumatism, korpulens, gikt, gallsten och
sockersjuka. Hos personer, som lida af dessa
sjukdomar, är arterioskleros jämförelsevis vanlig. Såsom
orsaker anföras vidare ansträngande kroppsligt och
andligt arbete samt själsspänning och sinnesrörelser.
Man vet nämligen att genom dylika inflytanden
blodtrycket stegras. Alltför riklig köttdiet anses
tillföra blodet vissa ämnen i sådan mängd, att kärlen
skadas. Åtminstone lindras de arteriosklerotiska
symtomen, om köttmängden i födan minskas samt
ersattes med vegetabilier och mjölk. Man talar
slutligen om en senil arterioskleros, näml. i sådana
fall, då sjukdomen uppträder vid hög ålder utan
att några af de anförda orsakerna kunna spåras.
Behandlingen går i främsta rummet ut på att
bekämpa det höga blodtrycket. Man använder
härför sjukgymnastik, massage och bad, särskildt
Nauheim-bad. Vidare spelar dieten en mycket
viktig roll. Hvad den medikamentösa behandlingen
beträffar har man iakttagit god verkan af jodkalium,
och jodnatrium. För öfrigt komma en del hjärtmedel,
såsom digitalis, strophantus och adonis, samt
diuretica, såsom kalomel, till användning. Att häfva
sjukdomen, sedan den en gång utvecklat sig, är
emellertid ej möjligt, om man också genom lämpliga
åtgärder kan i afsevärd mån fördröja förloppet och
skaffa lindring beträffande de plågsammaste
symtomen, bröstkrampen, andnöden och sömnlösheten.
De anatomiska förändringarna i artärväggarna äro
kända sedan lång tid tillbaka; likaså en del symtom
af arteriosklerosen, t. ex. bröstkrampen. Att detta
symtom står i samband med sklerosen i
koronarartärerna uttalades redan af Jenner och Parry i
slutet af 1700-talet. Den förste, som använde
uttrycket arterioskleros, var Lobstein, 1835.
Kännedomen om sambandet mellan de arteriosklerotiska
förändringarna i de olika inre organen, om
blodtrycksstegringens betydelse, om de olika etiologiska
momenten o. s. v. har förvärfvats först under loppet af
de trenne sista årtiondena. Bland andra har
fransmannen Huchard inlagt stor förtjänst i detta afseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
