Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artograf - Artois - Artolatri - Arton, Leopold - Artot, Alexandre Joseph - Artotypi - Artralgi - Artrit. Se Arthritis - Artritisk - Artroplastisk - Arts de dessin. Se Grafisk konst - Artsjö - Artskock - Artur - Artur-sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarigenom man alltså får en kliché, som i tryck
någorlunda återger originalbilden.
Artois [art*a’], gammal fransk provins med titeln
grefskap, begränsades af Picardie och Flandern och
motsvarade i det närmaste nuv. depart. Pas-de-Calais.
Hufvudort: Arras. Landet blef 1239 förlänadt åt
en yngre gren af franska konungahuset, kom
sedermera till Flandern och Burgund och genom
Pyreneiska freden 1659 samt freden i Nijmegen 1678
åter till Frankrike. Karl X bar såsom prins titeln
grefve af Artois.
Artolatri (af grek. artos, bröd, och latreia,
dyrkan), tillbedjandet af hostian (brödet i nattvarden).
Arton [artå’], Léopold Emile (egentl.
Aron), fransk bankir, jude. f. 1849 i Strassburg,
sedan 1871 bosatt i Paris, blef 1892 i den s. k.
Panamá-skandalen beryktad såsom den där i egenskap
af Panamá-bolagets agent utdelat de summor, hvilka
användes som bestickningsmedel. Han flydde till
utlandet, men blef 1895 anklagad för bedrägeri mot
ett dynamitbolag och utlämnad från England samt
dömdes 1896 till sex års straffarbete.
Artôt [artå]. 1. Alexandre Joseph
Montagny A., belgisk violinist, f. 1815, d. 1845,
gjorde konstresor i de flesta europeiska länder och i
Amerika samt väckte uppmärksamhet för sitt
eleganta och korrekta spel, som dock saknade storhet
i ton och stil. – 2. Desirée A., den förres
brorsdotter, belgisk sångerska, f. 1835 i Frankrike,
uppfostrades i Bruxelles, där fadern var hofkapellist,
åtnjöt sångundervisning af Pauline Viardot-Garcia
samt sjöng efter 1857 offentligen i London, Paris,
Bruxelles och Milano. Sitt rykte vann hon
egentligen i Berlin, då hon 1860 uppträdde i Lorinis
italienska operatrupp på Victoria-teatern. Sedan dess
har hon upprepade gånger gästat såväl sistnämnda
stad som andra orter i Tyskland, Belgien, England
och i synnerhet Ryssland, där hon efter 1869, då
hon gifte sig med baritonisten Padilla y Ramos,
gjort konstresor med Merellis operasällskap. Sedan
1889 lefver hon i Paris såsom sånglärarinna. Jämte
sin man konserterade hon 1877 i Sverige. 1897 blef
hon ledamot af musikaliska akademien i Stockholm.
För sin framgång har A. att tacka mindre sin
mezzosopran än sina ovanliga musikaliska anlag och
en sällsynt grundlig sångbildning. Hon räknade
som sina triumfroller Rosina, Cenerentola, Violetta,
Regementets dotter, Margareta m. fl.
A. L.
Artotypi (eng. artotype, godtycklig bildning af
eng. art, konst, och grek. typos, stämpel, aftryck),
"konsttryck", i Amerika benämning på ljustryck.
Artralgi (af grek. arthron, ledfogning, och algia,
smärta), ledgångssmärta.
Artrit. Se Arthritis.
Artritisk (af grek. arthritis, gikt), som har
afseende på gikt. – Artritiska medel, medel
mot gikt. Se Gikt.
Artroplastik (af grek. arthron, led, och
plassein, bilda, forma), konstgjord ledbildning. Namnet
härstammar från Rhea Barton (1827).
J. Å.
Arts de dessin [ar d* däsä’], fr. Se Grafisk
konst.
Artsjö (fi. Artjärvi), imperiellt pastorat af 3:e
kl., Borgå stift och domprosten, Mäntsälä domsaga,
Pernå härad, Nylands län, Finland. Landarealen
175 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 2,891 pers.
(1902).
A. G. F.
Artskock l. Artskocka, förvrängningar af
fr. artichaut, ty. artischocke. Se Ärtskocka.
Artur af Bretagne, engelsk prins, postum
son till Gottfrid, konung Henrik II:s tredje son,
f. 1187, blef af sin farbror Rikard I utsedd till
tronföljare 1190. Efter dennes död understöddes hans
anspråk på kronan af franske konungen Filip II
August, men A. insattes 1202 i fängelse af sin
farbror, Johan utan land, och blef antagligen kort
därefter mördad på dennes befallning.
V. S–g.
Artur-sagan l. Artus-sagan (rättare
Artus-sagokretsen) utgör en hufvudafdelning af den
europeiska medeltidens vitterhet samt är behandlad
i sånger ("lays"), i rimmade romaner och i
prosabearbetningar.
1. Om den historiske Artur (Arthur)
vet man nästan intet. Enligt några var han en af de
brittiske konungar, hvilka från Wales ledde
motståndet mot de germanska folk, som invandrade till
Britannien, sedan det romerska väldet hade blifvit
upplöst. Hos en krönikeskrifvare från midten af 800-talet
(Nennius) har A. redan förvandlats från
nationalhjälte till kristlig sagohjälte. Nennius låter honom
nämligen resa till Jerusalem och därifrån hemföra ett
kors, lika stort som Herrens eget och gjordt efter
det som mönster, och detta kors förskaffade honom
ytterligare segrar. En gång nedgjorde han ensam
840 fiender. De walesiske och bretagniske
barderna utvidgade området för Artur-sagan genom
att införa underbara episoder, t. ex. den om Källans
fru, samt genom att med denna saga införlifva
minnesrunor öfver andra sagohjältar, t. ex. Peredur.
Galfred af Monmouth skildrar A. i sin krönika
(1135) som fosterlandets messias – han var ej död,
han skulle återkomma och befria sitt folk.
2. Den franska sagokretsens Artur.
De underbara Artur-sångerna, hvilka nord- och
sydfranska trouvèrer hörde af bretagniska barder,
återgåfvos af dem i deras egna dialekter och infördes
så i deras sång-repertoar, med oupphörliga
förändringar och tillägg. Då de normandiske hertigarna
eröfrat England samt förenat detta land och en
betydlig del af Frankrike under en gemensam spira,
uppstod vid midten af 1100-talet, under den
engelsk-normandiske konungen Henrik II:s långa regering,
en vitter blomstringsperiod, då upptecknade och
versifierade Artur-sagor kvällde fram i den franska
litteraturen. Sagorna affattades i Frankrike på
jambiska rimpars-rader (s. k. knittelvers). Därifrån
omarbetades många af dem i 13:e, 14:e och 15:e
årh. till prosa-skrifter och ingingo från den franska
i de tyska, spanska, engelska, italienska, isländska,
danska, norska och svenska litteraturerna, hvilkas
prydnad de utgjorde under hela medeltiden,
hvarefter mångfaldiga sagobrott nedgått i de ännu
fortlefvande folkböckerna. Konung Artur blef nu en
medelpunkt för en samling riddare-, fe- och
kristensagor, hvilka hade sin kristlig-vidskepliga sida i
myten om saint-graal och det för dess
återvinnande under Arturs chefskap bildade
ridderskapet af runda bordet, sin
världslig-poetiska i kärleksbedrifter och tapperhetsunder.
Saint-graal är Jesu egen nattvardskalk, som Josef
af Arimatia fört med sig till Britannien, där han
verkade som apostel. Saint-graal är dock icke endast
kalken, utan ock "sanguis realis", det blod som
flöt ur Jesu sida och som af Josef uppsamlades i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
