Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artur-sagan - Artus - Artusi, Giovanni Maria - Artus-sagan. Se Artur-sagan - Artär - Aruaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalken. Äfven den lans, med hvilken man uppstack
den korsfästes sida, medfördes af Josef. Dennes
efterkommande förlorade slutligen dessa dyrbarheter
– om sättet finnas skiftande berättelser –, och
Artur, en bland ättlingarna, samlade riddarna af
runda bordet (nattvardsbordet) för att med deras
hjälp återvinna det förlorade. (Dessa riddares antal
uppgifves till 12 och till 150 – alla namngifna.)
Hos Artur, på Karidol, där han stundom höll hof,
församlades då flere eller färre af riddarna och
förtäljde sina äfventyr, drabbade tillsammans med
afundsmän, belönades, straffades o. s. v. Ändtligen
upptäckes graal; han gör några underverk och
upptages sedan till himmelen. Slutet förlägges jämväl
till Indien. Artur och hans kämpar förlänas med
odödlighet. Den mystiska delen af sagan är dock
den minst bearbetade; flere äro bearbetningarna af de
delar, som behandla kärleksäfventyr och ridderskap.
Ur dem båda försvinner Arturs person som
hufvudfigur; än den ene, än den andre af kämparna intager
hans plats. – Många moderna författare ha hämtat
motiv från sagorna om A., så Richard Wagner i
"Lohengrin" m. fl. och Tennyson i "The idylls
of the king". I fråga om sagornas hemort och
ursprung se vidare Bretonska sagokretsen.
Litt.: Graesse, "Allg. lit. gesch.", IV, 1, sid.
133–156, San-Marte, "Die arthursage" (1842),
Villemarqué, "Les romans de la table ronde" (1861),
P. Paris, "Les romans de la table ronde", 1–5
(1868–77), Nyrop, "Den oldfranske heltedigtning"
(1883), uppsats af Zimmer i "Götting, gelehrt.
anzeigen" (1890), och Rhys, "Studies on the
arthurian legend" (1891).
H. W.
Artus (lat.), lem.
Artusi, Giovanni Maria, italiensk
musikteoretiker, kanonikus i Bologna omkr. 1600, d. 1613,
visade sig i arbetet Arte del contrappunto (2 bd,
1586–89; 2:a uppl. 1598) som en välskolad
kontrapunktist och kännare af Palestrina-stilen, hvaremot
han saknade förstånd för en Monteverdes epokgörande
nyheter i harmoni och instrumentation, hvilka A.
ifrigt bekämpade i L’Artusi, ovvero delle
imperfettione della moderna musica (2 bd, 1600–03)
m. fl. skrifter.
Artus-sagan. Se Artur-sagan.
Artär (Arter), plur. Artärer (grek. arteria),
anat., kallas de blodkärl eller ådror, i hvilka blodet
strömmar från hjärtat. Då det är på vissa af dem
man känner pulsen, hafva de fått namnet pulsådror.
De tillhöra blodomloppets båda stora afdelningar.
De, som från hjärtats högra kammare sträcka sig till
lungorna, innehålla mörkt, venöst blod; de, som från vänstra
hjärtkammaren börja med aorta och utbreda sig i
kroppen, föra ljusare, arteriellt blod. De äro trinda, elastiska och
kontraktila rör. De störres väggar utmärka sig genom rikedom
på elastisk väf; de mindres genom öfvervägande organisk
muskelväf. De förra äro följaktligen företrädesvis elastiska, de
senare kontraktila Hufvudstammen för kroppsartärerna
hos människan är aorta; från denna utgå alla öfriga artärer
(se illustr. sp. 115 med underskrifter). De utspringa
som hufvudgrenar åt alla håll och under växlande
vinklar. De största och de flesta utgå vid
gränserna mellan de större kropps-afdelningarna,
utgången ur bröstet, såväl till halsen som bukhålan,
axeln, armbågen, handlofven o. s. v. Hvarje afgående
gren är mindre än moderstammen, men summan af
de yttersta smågrenarnas sektions-area anses vara
200–300 gånger större än aortas.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
