Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begränsas i s. ö. af Riu-kiu (Liu-kiu) l. Lu-chu-öarna
samt står genom Fo-kien-sundet, mellan Formosa och
fastlandet, i förbindelse med Kinesiska sydhafvet
(Nan-hai), som bildar i kontinenten Tonkin-viken,
innanför den stora ön Hai-nan, och Siam-viken ö.
om halfön Malakka samt begränsas i s. ö. af den
stora Malajiska arkipelagen, som består af flera stora
öar och ögrupper. Dessa åtskiljas ofta af s. k.
medelhaf, d. v. s. haf, som endast vid ytan stå i
förbindelse med kringliggande vatten, men i de
djupare delarna äro skilda från dem genom trösklar,
och som därför äro hvarandra mycket olika i fysiskt
och biologiskt afseende. Ett sådant är Sulu-sjön
mellan Filippinerna och Borneo, Celebes-sjön mellan
Celebes och Filippinerna, Java-sjön mellan Borneo
och Java, Flores-sjön mellan Flores och Celebes,
Sunda-sjön mellan den sistnämnda ön och småöarna
n. om Timor samt Banda-sjön mellan Molukkerna
och sydöst-öarna. Andra farvatten i denna arkipelag
äro Molukksundet mellan Molukkerna och Celebes,
Makassar-sundet mellan denna ö och Borneo,
Sundasundet mellan Java och Sumatra samt
Malakkasundet (The strait) mellan Sumatra och Malakka;
det sistnämnda användes mest vid sjöfarten på
Öst-Asien – Den södra kusten har tre stora halföar,
hvilka uppvisa stora analogier med motsvarande tre
sydeuropeiska halföar: näml. Östra och Västra indiska
halföarna, åtskilda genom Bengaliska viken – med
ögrupperna Andamanerna och Nikobarerna samt
utanför den västra halföns spets ön Ceylon, genom
Palk-sundet och Manar-viken skild från fastlandet
– samt Arabiska halfön, som mellan sig och Västra
indiska har Arabiska hafvet. Från detta går
Omanviken och Ormus-sundet till Persiska viken samt
Aden-golfen och Bab-el-Mandeb-sundet till Röda hafvet.
Genom Sues-näset kan man väl säga att A. trots
Sues-kanalen fortfarande hänger samman med Afrika.
Den västra kusten, mot Medelhafvet, Egeiska hafvet
och Svarta hafvet, är kortast. Utanför
Alexandrette-viken ligger det berömda Cypern, och Egeiska hafvet
är fylldt af små öar, af hvilka en del räknas till A.
Ytbildning och vattendrag. En linje,
som tänkes dragen från Östkap till Kaspiska hafvets
sydöstra hörn, skulle vara en ungefärlig gräns
mellan Hög-A. (i s.) och Låg-A. (i n.), af hvilka
det senare dock öster om Jenissei är bergigt. Hög-A.
består till största delen af en serie högplatåer,
begränsade mot hvarandra genom kantberg och därför
ofta afloppslösa. Dessa kantberg försvåra också
tillträdet för fuktiga luftmassor, som komma från de
kringliggande hafven, och därför upptagas platåerna
till stor del af öknar. – Mindre Asien hör
orografiskt tillsammans med Armenien, därigenom att de
armeniska bergen endast äro en fortsättning af Mindre
Asiens. Också omfatta turkarna under namnet
Anatolien både Mindre Asien, Armenien och Kurdistan.
Området är så starkt veckadt, att Naumann säger
sig ej kunna tänka sig ett enda stycke anatolisk
jord, som icke någonstädes nere i djupet består af
starkt sammanträngda skikt, äfven om ytan ej
skulle förråda, att man står på veckad mark. Han
urskiljer 4 grupper veckningar: 1) den
nord-anatoliska veckningen, till hvilken höra de s. k. Pontiska
bergen utmed Svarta hafvets strand och som
fortsättes genom norra Armenien till Elburs-Hindukusj;
2) den syd-anatoliska, omfattande Taurus, det
armeniska Taurus, Buhtan och Zagros-bergen; 3) den
cypriska, som fyller sydvästra Mindre A., där den
kallas Väst-Taurus, men i Lycien sjunker i hafvet,
hvarpå den drar igenom Cypern och söder om
Alexandrette-viken åter uppträder i Alma-dag, samt
i södra Armenien förenar sig med föregående
veckning; 4) de egeiska bågstyckena, hvilka i riktning
från n. v. till s. ö. gå från västkusten, men snart
försvinna i den afloppslösa lykaoniska sänkan. Det
mest utpräglade af alla dess kedjeberg är Taurus,
som i östra delen böjes mot n. ö. och då kallas
Anti-taurus. Taurus kulminerar i Medelis-dag
(3,500 m.). Kedjans medelhöjd är ö. om floden
Gök-su 3,000 m., lägre västligare. Medan södra
sluttningen är rikt vattnad och bevuxen, utbreder
sig i norr en ödslig, torr högslätt af stäpp- eller
ökennatur, under tertiärtiden täckt af en stor
sötvattensjö, hvars aflagringar bilda marken. Genom
veckningar har en stor del blifvit afloppslös, den
lykaoniska sänkan, i medeltal 1,000 m. ö. h. Några
kvarlefvor af den forna insjön finnas, störst saltsjön
Tus-Tsjöllu (770 m. ö. h.), mer än dubbelt så stor
som Genève-sjön. På högslätten träffas flera nu
slocknade vulkaner, bl. a. Mindre A:s högsta topp,
Erdjias (3,850 m.), i östra delen, betäckt af evig snö,
liksom några andra af Mindre A:s toppar. Den
var verksam in i 4:e årh. e. Kr. De pontinska bergen
i norr äro mindre sammanhängande än Taurus, men
ha dock flera toppar på öfver 2,000 m., i Kolat-dag
en på 3,410 m. Flera floder gå här ut till hafvet,
såsom Sakaria samt Kisil Irmak (Halys). Äfven i
längddalarna mellan de egeiska kedjorna flyta smärre
floder till Egeiska hafvet; mest känd är Mæander.
Äfven i dessa västliga berg ligga flera höga toppar,
högst Kesjisj-dag (förr Olympos) 2,530 m.
Armenien (se d. o.) är, som nämndt, fylldt af
kedjor, hvilka i regel hafva riktning från v. till ö.
och äro en fortsättning af Mindre A:s. De kulminera
i Stora Ararat (5,211 m.), hela främre Asiens högsta
topp. En mångfald mycket salta, afloppslösa insjöar
ligga mellan bergen, störst Van, Urmia och
Goktsja. Mellan kedjorna ligga högslätter, som vattnas
af Murad-su och Kara-su, Eufrats källfloder, Kura,
biflod till Aras, m. fl. – Kaukasien är fylldt af
Kaukasus, hvilket lyftes upp af den stora tertiära
veckning, som skapat gamla världens högsta kedjor,
samt ligger på samma bredd som Pyrenéerna och
Tian-sjan. Dess längd från n. v. till s. ö. är
1,200 km. Bergets bas begränsas i n. af floderna
Kuban och Terek, i s. af Rion (Fasis) och Kura.
Emellan de båda sistnämndas källområden går ett
900 m. högt förberg, som sammanbinder Kaukasien
och Armenien, och som sedan forntiden kallats de
meskiska bergen. Man urskiljer i Kaukasus tre
parallella hufvudkedjor, af hvilka den mellersta är
högst. Högsta toppen är Elbrus (eg. Albors,
glänsande berg), 5,631 m.; österut de näst högsta
topparna, Kasjtan-tau (5,145 m.) och Dych-tau (5,198
m.), samt längre mot ö. Kasbek (5,044 m.), som ligger
alldeles vid den "grusiska vägen", som ryssarna
byggt från Vladikavkas till Tiflis. Snögränsen
ligger på bergens södra sida 2,900–3,600 m. högt,
på den norra 3,300–3,900. – Mesopotamien brukar
delas i Hög-Mesopotamien, den öfre delen, som
ännu är fylld af en del förberg till Armeniska
höglandet (Karadja-dag når 2,000 m.), och
Låg-Mesopotamien (Irak-Arabi), som är ett alluvialt slättland,
bildadt af Eufrats och Tigris’ aflagringar. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
