Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"folk-port", som alla de mongoliska horder användt, hvilka
tid efter annan härjat i västerlandet. Det finns
knappt ödsligare trakt på jorden än Hanhai, ett
"sandhaf", där oaser finnas blott i bergens närhet
och där karavanvägarna därför måste följa bergen.
Endast där Tian-sjan längst i ö. mest närmar sig
Altyn-tag, drar sig en väg, Jy-mönn-vägen, som
förbinder Hvang-ho-dalen med Turan, tvärs öfver öknen
från den södra sidan till oasen Hami vid Tian-sjans
fot; och längre i ö. korsar karavanvägen från Urga
till Peking öknen. Hanhais medelhöjd är ej mer
än 1,200 m.; i norra delen af Tarimbäckenet träffas
till och med en depression, som ligger 130 m. under
hafsytan (s. om Turfan). Det stiger dock till större
höjder i närheten af de höga kantbergen. Af dessa
har Kven-lun toppar på 5,000–6,000 m., och
Tian-sjan är näst Himalaya A:s mäktigaste och
mest förgrenade bergsystem (2,600 km. från v. till
ö., med en medelbredd af 370 km.), genomdraget
af en mängd längddalar. Dess högsta topp anses
vara Chan-tengri (42° 10’ n. br., 81° ö. lgd),
7,300 m., v. om Musart-passet. Altai
("guld-berget") delas i Stora Altai (högsta topp
Bjeluka-gora, 49° 45’ n. br., 86° 40’ ö. lgd), 3,350 m.,
som i n. ö. fortsattes af Sajaniska bergen (högsta topp
Munko Sardyk, 3,490 in.), och i Ektag Altai, som
i sydöstlig riktning går långt ned i Mongoliet. Äfven
Tannu och Changai-bergen bruka ofta anses tillhöra
Altai-systemet; vattendragen från hela detta område
gå antingen till afloppslösa insjöar eller till Ishafvet.
Jablonoi äro vattendelare mellan Selenga–Jenissei
och Amurs källfloder. Chin-gan-bergen bilda en
gränsmur mellan Mongoliet och Mandsjuriet, men
nå ej öfver 2,000 m. höjd; passhöjden är 1,100–
1,400 m.
Tibet l. Khor kallas högslätten söder om de nyss
omtalade gränsbergen mot Hanhai i n. och Himalaya
i s. I v. begränsas det af vinkeln mellan Karakoram
och Kven-lun; i ö. är gränsen mindre bestämd, då
bergen i allmänhet gå fr. v. till ö. och sålunda
fortsätta in i Kina. Tibet är jordens största högslätt,
med en medelhöjd af 4,000 m. Norra delen fylles
af Kven-luns bergsystem, till hvilket Altyn-tag
och Nan-sjan kunna räknas. Mellan dessa berg och
den sydligare hufvudkedjan af Kven-lun
(Marco-Polo-bergen) ligga det stora saltträsket Zaidam,
saltsjön Kuku-nor (3,040 m. ö. h.) m. fl. I denna
del af Tibet upprinner Hvang-ho. Genom
Tang-la-bergen, norr om hvilka Murussu (Jang-tse-kiang) har
sina källor, delas Tibet i en nordlig, lägre, och en
sydlig, högre, del, som kulminerar i högslättens
södra kantberg, Himalaya ("snöns boning"). Från
Indus’ genombrottsdal i v. till Brahmaputras i ö.
utbreda sig bergen i en mot söder böjd båge öfver
ett område af 660,000 kvkm. Deras längd är 2,375
km., bredden 200–300 km. Brant uppstiga bergen
från den bengaliska slätten i s. De äro yngre än
många andra berg och fingo sin höjd under den
tertiära höjningen, som upplyfte hela asiatiska
höglandet. Man räknar fem parallella kedjor, af hvilka
den andra från söder är gnejskedjan och har den
högsta kammen. Mellan denna och de södra förbergen
börja flera af Ganges’ tillflöden, medan Indus’ biflod
Sutlej (Satledj) brutit sig väg genom bergen. De
högsta topparna äro från s. ö. till n. v.:
Kanchanjanga (8,582 m.), Sishur (8,474 m.), Gaurisankar l.
M:t Everest (8,840 m., jordens högsta bergstopp),
Dhanlagiri (8,176 m.) och Nanga-Parbot i Kashmir
(8,114 m.). Öfver 50 toppar hafva mer än 6,000
m. höjd, och intet pass går lägre än Mont Blancs
höjd (4,810 m.). Trots denna oerhörda topphöjd är
kamhöjden blott 5,500 m. Snögränsen går lägre på
södra sidan (i följd af den större nederbörden) och
är där 4,500 m., medan den på norra sidan är
5,300 m. Jöklarna nå ända ned till 3,500 m.,
en t. o. m. 3,000 m. Bergets lägre delar äro på
södra sidan täckta af väldiga skogar, som gå till
3,500 m. – Norr om Himalaya ligger det lika
väldiga Karakoram ("Svarta berget"), som i Godwin
Austen i Dapsang-gruppen når en topphöjd af 8,619
m., den näst högsta på jorden. Karakorams kamhöjd
är däremot större än Himalayas. I väster fortsättes
denna kedja af Vachan-Hindukusj. Dalen mellan
Himalaya och Karakoram genomflytes af öfre Indus
och är jordens högsta bebodda trakt (byn Tok
Djalung 4,980 m.). Sydöst om Karakoram gå
Gangri-bergen ("Isberg"), som begränsa
Sang-po-(Brahma-putra-)dalen i norr. Tibet är i sin västra del rikt
försedt med afloppslösa sjöar, bl. a. Tengri-nor
(4,609 m.), medan östra delen af landet har aflopp
dels genom Hvang-ho och Jang-tse-kiang, dels genom
de till Östra indiska halfön flytande Mekong och
Salween.
Västra indiska halfön är genom det indiska
låglandet förenad med Central-Asien. Här har förr
varit en hafsarm, som försvunnit dels genom
landhöjning, dels genom flodernas aflagringar. Genom
en från Himalaya åt söder gående tröskel delas detta
lågland i två delar. Den västra, rektangelformig,
mellan Deccan och Iran, är till stor del stäpp eller
öken, men i sin norra del väl bevattnad och
heter här Punjab, femflodslandet. Hufvudfloden är
Indus l. Sind, som når slätten vid Attock (350 m.); de
öfriga större floderna flyta till Sutlej, en biflod till
Indus. I s. begränsas öknen af saltträsket Rann of
Cutch. Den östra delen af låglandet är närmast
Himalaya garnerad af en osund sumptrakt, Tarai, söder
om hvilken utbreder sig Hindostans tätt befolkade
slätt, som bevattnas af Ganges och dess bifloder,
af hvilka Jumna är störst. Båda komma från
Himalaya, där Ganges uppflyter 4,480 m. ö. h. Ganges
bildar vid sin mynning ett väldigt delta och mottar
där äfven Brahmaputra, som utfaller i dess östligaste
mynningsarm. Hela deltalandet kallas Sundarbans och
har en areal af 82,000 kvkm. Landet söder om detta
lågland, Deccan (södern), är högre än landet i norr.
Från Deccan utgår mot Himalaya Aravalli-bergen,
fortsatta af ofvan nämnda tröskel, som i v. begränsar
Ganges’ flodområde. Till Aravallibergen sluter sig
Malwa-platån, en basaltplatå af 450 m. höjd med
fruktbar "svart jord" och många ryggar. Söder
därom går Vindhya-kedjan, från Cambay-viken i v.
till närheten af Allahabad (vid Ganges) i ö.,
sammansatt af flera skilda berggrupper. I dalen s. om
berget flyter Narbadá (1,300 km.) från
Gondwana-platån i Deccans nordöstra hörn. Äfven på andra
sidan om floden går en bergsträckning, den basaltiska
Satpura-kedjan, som mot s. flankeras af basaltplatån
Berar. Det är först söder om Berar som den
egentliga Deccan-platån börjar, ett tafelland af 800 m.
medelhöjd, på hvilket höga bergsryggar hvila. Den
är högre i västra delen (omkr. 1,000 m.) än i östra
(omkr. 500 m.) och innefattas af tvenne kantkedjor,
Västra Ghats (pass) och Östra Ghats. Den förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
