Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Borneo äfvensom inom nästan hela östra hälften
af Västra indiska halfön, på Ceylon och i västra
Arabien. Till hufvudsaklig del bilda de midtpartierna
af Himalaya, Kven-lun, Altai och de flesta andra
bergskedjor, medan dessas sluttningar eller lägre
parallellkedjor bestå af ofta mycket mäktiga
paleozoiska, mesozoiska och tertiära bergartskomplexer,
hvilka i nu nämnd ordning, alltså från äldre till
yngre, ofta framträda som breda, med hufvudkedjan
jämnsides löpande zoner. Äfven de paleozoiska
formationerna hafva stor utbredning. Siluriska och
devoniska sandstenar m. m. förekomma nämligen inom
vissa områden af Sibirien och Kina samt å Altai
och Himalaya, karbonsystemets lager i Kina, Japan,
Sibirien och Turkestan samt å öarna Timor och
Sumatra. Kina är ett af jordens stenkolsrikaste
länder; ensamt inom provinsen Sjan-si upptager den
kolförande delen af formationen en yta af mera än 1 mill.
kvadratkilometer. Hithörande sandsten utbreder sig
öfver stora sträckor af Sibirien, och i Japan och Kina
intager s. k. kolkalk (icke kolförande) en stor areal.
Stenkolsfält finnas äfven å Västra indiska halfön.
Permiska fossilrika lager förekomma vid Djulfa i
Araxes-dalen samt i Buchara och de indiska
Salt-Range-bergen. – Äfven de mesozoiska
formationerna, trias, jura och krita, äro rikligt företrädda
inom nästan alla delar af A.; triasformationen,
flerstädes den kalkstensrika typen däraf, har icke
ringa utbredning i Sibirien, Central-Asien, Himalaya
och Turkestan, jura förekommer i Japan, västra
Indien och Mindre Asien, kritformationen i Syrien,
Palestina, Arabien, Persien och Kaukasus samt i
Bortre Indien och Södra Kina. – Tertiärtidens
aflagringar, hufvudsakligen sandstenar och lerartade
skiffrar, äro utbredda mellan Kaspiska hafvet och
Aralsjön, i Persien och Mindre Asien samt i en zon
längs södra sluttningarna af Himalaya och Tian-sjan,
i Burma, i Främre Indiens östra kustland samt på
Borneo och de japanska öarna. Man anser att
Himalaya och andra af A:s högsta bergskedjor under
denna period fingo sin slutliga utdaning.
Kvartärtidens bildningar, de s. k. lösa
jordaflagringarna, täcka inom vidsträckta områden de öfriga
formationerna. Särskildt sammanhängande utbredning
hafva de kring de stora flodernas mellersta och nedre
lopp, såväl de floder, som gå norrut till Ishafvet,
som de öfriga; men äfven å högslätter och
annorstädes förekomma väldiga anhopningar af löst
material, t. ex. i Arabiens, Persiens, Turkestans och
Mongoliets sandöknar. Inom norra Sibirien täcka
aflagringarna från kvartärtidens äldre del, de
diluviala, stora vidder. I dessa förekomma lämningar
efter det längesedan utdöda mammutdjuret (Elephas
primigenius), somligstädes i stor mängd. Ungefär
en tredjedel af allt i handeln varande elfenben härrör
från i Sibirien funna fossila mammutbetar. Uti den
där delvis evigt frusna marken hafva därjämte
upprepade gånger träffats fullständiga exemplar af
ifrågavarande djurart, med kött, hud och hår
bibehållna. – Det väst-sibiriska låglandet öster om
Ural utgöres inom kustområdet af tundror och
sump-stäpper, som äro tillfrusna ända till 10 månader af
året; söder om dessa vidtager först barrskog, sedan
bördig jord och vidare söder ut de kirgisiska stäpperna.
Mellan Himalaya i s. och Kven-lun i n. utbreder sig
den tibetanska högslätten, en väldig stäpp med en
mängd saltsjöar och saltträsk. De kvartära
aflagringarna inom den stora slätt, som genomflytes af
Indus, Ganges och Brahmaputra, bestå af sandig lera,
sand och grus. Inom Ganges-deltat vid Calcutta
hafva dessa jordlager mera än 150 meters mäktighet,
och åtminstone de öfre äro af ungt datum, alluviala.
Indusslätten, där marken är saltdränkt, är
hufvudsakligen ett stäpp- och ökenland (Indiska öknen), i
s. gränsande till det stora saltträsket Ran;
Gangesslätten däremot (Hindostans lågland) är fruktbar.
Ehuru norra Sibiriens mark ännu i våra dagar
delvis är ständigt eller nästan ständigt frusen samt
glaciärer och evig snö täcka Himalayas, Kven-luns,
Kaukasus’ och andra bergskedjors högsta delar, har
ingalunda hvarken Sibirien eller någon annan del
af A. varit under den s. k. istiden belagd med
något sådant istäcke, som då med ända till mera
än tusen meters mäktighet utbredde sig öfver hela
norra Europa och Amerika. Spår af en forntida,
mera lokal nedisning har man dock funnit på
Tsjuktsjerhalfön vid Östkap, på Vitim-platån mellan
Baikalsjön och Ochotska hafvet samt på Sajan och
Altai. På Himalaya, Tian-sjan, Kaukasus och
Ararat hade glaciärerna under istiden icko obetydligt
större utbredning än nu är förhållandet; man vet
t. ex. att Libanons cedrar växa på gamla moräner.
Kaspiska hafvet stod då betydligt högre än nu, eller
ungefär 100 m. öfver världshafvets nivå, hvaremot
dess nuvarande yta ligger 26 m. under densamma.
Det sträckte sig med en arm till Asovska sjön,
utbredde sig åt n. till 56° n. br., på östra sidan
om Volga, och sammanhängde i ö. med sjön Aral
till ett stort inhaf, det aralo-kaspiska.
Bland kvartärtidens bildningar må nämnas de s. k.
löss-aflagringarna i norra Kina, hvilka anses hopade
med vindens tillhjälp. De hafva en kolossal
mäktighet, äro genomskurna af floder, och otaligt många
klyftor, med lodräta väggar och terrassformiga
afsatser, hvarigenom de kinesiska lösslandskapen få en
i hela världen enastående, högst egendomlig karaktär.
Millioner människor i norra Kina bo i hålor eller
kammare, utgräfda i nämnda klyftors och terrassers
väggar. – Inom större delen af Östra och Västra
indiska halfön äfvensom på Sumatra, Borneo, Java,
Celebes och Filippinerna är den under namn af laterit
kända, merendels röda jordarten mycket allmänt
utbredd. Den anses vara ett slags vittringsprodukt af
basalt, gnejs, granit och andra bergarter och utgör
alltid en mer eller mindre tjock ytbetäckning på de
olika formationernas bergarter; dess bildning pågår
i viss mån ännu, men synes hafva börjat redan under
tertiärtiden.
Yngre vulkaniska bergarter, nämligen flera
varieteter basalt eller dolerit, intaga en mycket stor del
af Västra indiska halföns nordvästra del, söder om
Indusslättens ökenområde, och de utbreda sig i form
af en eller flera horisontala bäddar öfver äldre
sedimentära formationer och gnejser. De förekomma
äfven inom nedre Tunguskas flodområde i Sibirien,
på Kamtsjatka, Kurilerna, de japanska öarna,
Filippinerna, Java och Sumatra samt på Kaukasus, i
nordvästra Persien, västra delen af Arabien och i
Mindre Asien. Flerstädes inom nämnda områden,
med undantag af Västra indiska halfön och Sibirien,
finnes ett icke ringa antal verkliga vulkankäglor;
likaså vid kusten af Burma. Men endast å Sumatra,
Java, Filippinerna, norra delen af Nippon och södra
delen af Jesso samt å Kurilerna och Kamtsjatka hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
