Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se d. o.), samt W. Rubruck (Ruysbruck), som
1253–54 gjorde samma färd. Båda efterlämnade
värdefulla reseskildringar, af hvilka särskildt den
senares är ett verkligt mästerstycke. Men alla
föregående resande öfverträffas af venezianen Marco
Polo (se d. o.), hvilken efter att 1271 hafva anträdt
resan genom A. år 1275 framkom till Kathay (Kina),
där han stannade i 17 år, hvarefter han sjöledes
begaf sig till Persien och återkom till Venezia 1295.
Ingen resande vare sig före eller efter honom har
öppnat så stora delar af A. för Europa som han,
och hans 1298–99 skrifna reseskildring blef en af
medeltidens populäraste böcker. Senare medeltida
resande i östra A. voro bl. a. Johan af Montecorvino,
som vistades där 1289–1328 och dog som patriark
i Peking, Odoric af Pordenone, som under den
föregåendes sista lefnadsår verkade som missionär i Kina,
och Johan Marignolli, hvilken såsom påflig legat
vistades vid hofvet i Peking 1342–47. Men då
den nya Mingdynastien 1368 uppstigit på tronen,
afspärrades Kina för européerna. Ett bevis på hur
noga man i Europa lärt känna det inre A. lämnar
en italienare Pegolotti, som i början af 1340-talet
utgaf en resehandbok, som icke blott noga anger
vägen från Tana till Kathay och hur lång tid hvarje
vägsträcka tog, utan äfven resekostnader, de varor
man på hvarje plats kunde köpa eller sälja o. s. v.
Äfven många arabiska resande hafva efterlämnat
reseskildringar från A. Berömdast är Ibn Batuta,
som genomströfvade Central-Asien, Kina och de
indiska halföarna samt äfven besökte Sumatra och
Java. Äfven sedan Kina blifvit spärradt, fortforo
resor till södra A.; så besökte italienaren Nicolo
Conti vid midten af 1400-talet Indien och de malajiska
öarna. Det var alltså icke till några obekanta länder
portugiserna sökte komma, då de under senare delen
af 1400-talet allt ifrigare undersökte huruvida ej
Afrika hade en sydspets och om ej på denna väg
direkt sjöfart till Indien vore möjlig.
Då Vasco da Gama 20 maj 1498 kastade ankar
i Calicuts hamn, börjar en ny epok i både
världshandelns historia och den asiatiska upptäcktshistorien.
Portugiserna började kartlägga de södra kusterna
och framträngde allt längre åt öster. Sequeira kom
1509 till Malakka, hvilket eröfrades 1511.
Sistnämnda år nådde Antonio d’Abreu Molukkerna,
1516 Jorgue de Menezes Nya Guinea och 1515
Rafael Perestrello Kina, och följande år besökte
Perez d’Andrade staden Kanton. År 1521
upptäckte den från öster kommande Ferñao de
Magalhães Filippinerna, hvilka blefvo en spansk koloni.
Till Japan skall år 1542 Ferñao Mendez Pinto hafva
framträngt, men några närmare meddelanden om
öriket fick man först genom jesuiten Xavier, som
vistades där 1549–51. Till Kina strömmade från
senare delen af 1500-talet en mängd
jesuitmissionärer, som där vunno stort anseende och många
anhängare. En sådan missionär, Benedikt Goës,
reste 1602–07 från Lahore landvägen dit för att på
detta sätt öfvertyga sig om huruvida Polos namn
Khatay och Kanbalik, hvilka äfven de centralasiatiska
folken använde, voro identiska med sjömännens Kina
och Peking, och denna förmodan bekräftades. Bland
andra arbeten öfver Kina, som jesuiter åstadkommit,
märkas "Novus atlas sinensis" af M. Martinus (1655)
samt den stora kinesiska karta, som 1708–18
utarbetades på uppdrag af kejsar Kang-su och än i dag
ligger till grund för alla kartor öfver Kina. Detta
kartverk publicerades första gången af fransmannen
Du Halde, som 1735 utgaf ett stort arbete öfver
Kina. Äfven i Tibet reste jesuiter. I kustområdet
blefvo portugiserna i slutet af 1500-talet
undanträngda af holländarna och engelsmännen, hvilkas
handel på A. lämnades åt med monopol försedda
ostindiska kompanier. På 1600-talet var det
egentligen holländarna, som dominerade denna handel,
och de fingo uteslutande rätt att segla på Japan.
De förste, som lämnat fullständigare skildringar af
detta land, voro ett par skeppsläkare i det holländska
kompaniets tjänst, ehuru icke själfva holländare,
näml. tysken Eng. Kämpfer, som vistades där
1690–92 och hvars beskrifning på landet utkom
1727, samt svensken K. P. Thunberg, som var i
Japan 1775–76 samt utgaf sm reseskildring 1788
–93. Holländarna intresserade sig ej mycket för nya
upptäckter; dock trängde Martin Vries in i Ochotska
hafvet 1643. – Viktigare var det upptäckts- och
eröfringsarbete, som på 1600-talet utfördes af
ryssarna i Sibirien. De öfvergingo Ural 1580 och stodo
redan 1610 vid Jenissei, 1627 vid Lena och 1639
vid Ochotska hafvet. På båtar följde de de stora
floderna till Ishafvet och seglade utefter dess kuster.
Så for Simeon Desjnev 1648 från Ishafvet genom
Berings sund till Anadyr-viken, ehuru denna resa ej
blef känd, förr än Bering åter upptäckt det sund,
som fick hans namn. Äfven mot söder, till Atai
och norra Mongoliet, trängde ryssarna, hvilka 1653
upptäckte passvägen från Selenga till Amurdalen.
Icke litet bidrogo svenska krigsfångar, som tagits
under Karl XII:s krig, till att utforska Sibirien.
En sådan, Filip Stralenberg, utarbetade en mycket
framstående karta öfver landet, hvilken trycktes i
Stockholm 1730, och svenskar öppnade 1716–17
sjöfarten på Ochotska hafvet. Epokgörande för
kännedomen af Sibirien var den "stora nordiska
expeditionen", anordnad af Peter den store och ledd
af dansken Vitus Bering. Den föregicks af en sjöresa,
som Bering 1725 företog mot de farvatten, som efter
honom kallats Berings haf och Berings sund, men
den egentliga expeditionen, i hvilken flera berömda
vetenskapsmän (G. F. Müller, L. de l’Isle de la
Croyère, G. Gmelin, G. W. Stiller m. fl.) deltogo,
och som var fördelad på flera mindre expeditioner,
infaller mellan åren 1733 och 1742. Genom
densamma blef A:s norra kust noggrannare känd, och
Tsjeljuskin upptäckte dess nordligaste udde,
farvattnen mellan norra A. och nordligaste Amerika
genomforskades, och det inre Sibiriens
naturförhållanden blefvo för första gången vetenskapligt undersökta.
Det uppslag, som härigenom gifvits, fortsattes sedan
af bl. a. Andrejev (1763) och Ljachov (1770), hvilka
upptäckte Ny-sibiriska öarna (noggrannare
undersökta af M. Hedenström 1809–11), samt Pallas
(1768–74), som fortsatte de af Gmelin började
vetenskapliga undersökningarna i Sibirien. Genom
fransmannen La Pérouse upptäcktes 1787 det efter
honom uppkallade sundet mellan Jesso och Sachalin.
I sydvästra A. var den viktigaste resenären Carsten
Niebuhr (1763–67). Genom engelsmännen blef
under 1700-talet Indien bättre kändt, och äfven
några resor till Tibet gjordes.
Ehuru sålunda A. vid 1800-talets början var vida
bättre utforskadt än Afrika, återstod dock äfven där
mycket att uträtta, innan ens hufvuddragen af dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
