- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
193-194

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Askaby - Aska, Dals och Bobergs domsaga - Askainen. Se Villnäs - Askalon - Askanien - Askar - Askarider - Askbly - Askdragare - Askeby - Askell gode - Askelöf, Johan Kristoffer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Valdemar samt riddaren Karl Ulfsson till Tofta.
Äfven konung Magnus och hans gemål Blanka
ihågkommo klostret i sitt testamente, och under
unionstiden försummade ingen af regenterna eller
riksföreståndarna att tillförsäkra klostret sitt hägn.
Påfliga aflats- och skyddsbref utdelades likaledes
frikostigt, och klostret var ofta i behof af sådant
understöd. De kunglige fogdarna i närheten gjorde
nämligen ej sällan intrång i klostrets rättigheter,
och själfve konung Albrekt trädde en gång dess rätt
för nära, då han ville sätta en af sina tyskar till
präst i S:t Olofs kyrka i Norrköping, ehuru denna,
liksom Svinstads kyrka, blifvit lagd under klostret
för att återupphjälpa detta ifrån det förfall, hvari
det råkat efter en 1377 utbruten vådeld. Ännu
långt senare knotade Norrköpings borgare öfver detta
sitt beroende af klostret. För öfrigt var Albrekt
klostret särdeles bevågen, hvilket han bevisade såväl
därigenom att han efter nämnda brand befallde hvar
och en i hela riket, "som åt sitt eget bröd", att
till klostrets uppbördsman erlägga en örtug
penningar som äfven därigenom att han befallde
fogdarna att bättre skydda klostret, som, enligt
abbedissans klagan, led af våldgästning och beskattning,
sedan det efter Bo Jonssons död icke längre hade
någon beskyddare. Tvenne gånger under
1400-talet hemsöktes klostret ånyo af eldsvåda. Mot
slutet af nämnda århundrade synes det förfall, som
förebådade klostrens upplösning, hafva framträdt
äfven inom Askaby-konventet, ty 1490 hotades
nunnorna med interdikt, emedan de plägat umgänge med
den yttre världen. Det dröjde heller icke länge,
förrän reformationen öppnade klosterportarna.
Riksföreståndaren Gustaf Eriksson utfärdade väl, efter
katolsk sed, tvenne skyddsbref för Askaby, men
genast efter riksdagen i Västerås lät han i tysthet föra
klostrets dyrbarheter till rikets skattkammare.
Abbedissan i Vreta öfvertog förvaltningen af båda klostren
mot en årlig afgift af 300 mark örtug. 1537
nedbrann klostret. Johan III befallde 1576 Johan
Bielke att ånyo uppbygga det, så att konungen skulle
kunna bo där under sin vistelse i trakten; men den
enda följden af denna befallning var, att
klosterkyrkan förskonades från förödelse. Den återstår
delvis ännu och användes till sockenkyrka. Se
Reuterdahl, "Svenska kyrkans historia" (II, III:2),
och Silfverstolpe, "De svenska klostren före klostret
i Vadstena" (Hist. tidskr. 1902).
C. S–e. (T. H–r.)

Aska, Dals och Bobergs domsaga, i
Östergötlands län, omfattar dessa tre härad och tingslag.
Areal 85,177 har. 29,715 inv. (1902).

Askainen. Se Villnäs.

Askalon (hebr. Aschkelon), fordom en af
filisteernas fem furstestäder, belägen i Palestina, vid
Medelhafvet, mellan Gaza och Asdod. Det var hufvudsäte
för syrernas Derketo-kult samt förskönades af Herodes
den store genom praktfulla byggnader och trädgårdar.
Vid A. vunno korsfararna under Gottfrid af Bouillon
i aug. 1099 en afgörande seger öfver en
muhammedansk här från Egypten. Staden intogs af de kristne
först 1157, men frånrycktes dem af Saladin, som
1191 lade den i ruiner. Då var A. en befäst
sjöstad, men nu återstår däraf endast en stor ruinmassa.
De s. k. ascalonitæ, ett slags lök (chalottenlök), bära
sitt namn efter A.

Askanien (Ascharien), ett gammalt tyskt
grefskap, som möjligen var anhaltska furstehusets
stamland och fått namn efter slottet A. nära staden
Aschersleben. Vid de anhaltska ländernas delning
vid midten af 1200-talet kom A. till den
ascherslebenska linjen, efter dess utslocknande 1315 till
biskopsdömet Halberstadt och efter dettas
sekularisation genom westfaliska freden till Brandenburg.
Slottet A. såldes 1444 till staden Aschersleben,
som lät nedbryta detsamma. Jfr Anhalt.

Askar (kel-asger, asgerfolket), en af
hufvudgrupperna bland de berberska folken i mellersta Sahara.
Se I-mosjar.

Askarider, spolmaskar, zool. Se Ascaris.

Askbly, miner., äldre namn på vismut.

Askdragare, miner., ett af äldre författare
användt namn på turmalin.

Askeby, socken i Östergötlands län, Bankekinds
härad. 2,294 har. 586 inv. (1902). A. utgör ett
konsistoriellt pastorat i Linköpings stift, Bankekinds
kontrakt. Jfr Askaby.

Askell gode (Áskell goði), isländsk höfding, var
gode öfver reykdölerna och dog omkr. 970. A. är
hufvudpersonen i Reykdoelasaga och skildras där som [ligatur oe]
en ädel man.

Askelöf, Johan Kristoffer, publicist, f.
13 febr. 1787 i Ingelstorp i Skåne, blef filos.
doktor i Lund 1805 och
inträdde 1810 uti
ecklesiastik-expeditionen, där han
1824 blef
expeditionssekreterare. Tjänstgöringen inom
kansliet blef dock ej
synnerligen betydande. Redan
1813 anställdes A. som civil
tjänsteman vid svenska
högkvarteret i Tyskland, och
1815 fungerade han under
presidenten Billbergh vid
afslutandet af likvidationen
med de främmande makter,
hvilkas områden svenska

illustration placeholder


trupper genomtågat. 1818 var han sekreterare i
riksdagens särskilda utskott. 1819 sändes han till
Tyskland för uppgörande af svenska arméns
restfordringar å inkomsterna af svenska domäner. Af
"Allmänna magasinsdirektionen" fick A. därefter
uppdrag att först i England och sedan i Italien sälja
kronans i magasinen upplagda öfverflödiga spannmål.
Genom detta uppdrag hölls han största delen af åren
1820–23 aflägsnad från fäderneslandet. 1824
utnämndes han till föredragande sekreterare i den då
tillsatta "Styrelsen för allmänna
magasins-inrättningens utredning" och 1826 till ledamot af
statskontoret såsom föredragande för magasinsärendena.
På egen begäran fick han 1828 afsked från denna
befattning och slöt därmed sin egentliga
tjänstemannaverksamhet.

Redan förrän A. ingick i kansliet, hade han beträdt
den publicistiska banan. Efter tryckfrihetens
införande, mot slutet af 1809, började han, i förening
med flere andra af de i striderna mellan "den gamla
och den nya skolan" bekante unge männen, utgifva
en tidning, hufvudsakligen egnad åt litterär kritik:
"Polyfem, ett blad att läsa på sängen", utgifvet,
hette det, af "Sällskapet för det löjeliga".
Tidningen utgafs i en samling af 52 nummer, två gånger
i veckan, och väckte oerhördt uppseende. A. var
hufvudredaktör. I bladet förekommer ofta signaturen

Tryckt den 6/4 04

2 b. 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free