Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Askelöf, Johan Kristoffer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Gert Wollenweber", A:s namn i sällskapet "Pro
joco" (hvilket egentligen hette "Gröna rutan").
Polyfem – såsom fortsättningen kallades –
omfattar 5 samlingar, men upphörde 1812, ungefär
samtidigt med indragningsmaktens införande.
Hemkommen från tjänsteresorna i Tyskland, återtog A.
pennan, men under tydligt framträdande obehag
öfver att som tidningsskrivare vara beroende af
hofkanslerens ynnest. Boktryckaren Karl Deléen anmälde
sig i sept. 1815 som "ansvarig utgifvare" af ett
tidningsblad, "Lifvet och döden", hvars första och
andra följd, hvardera om 24 nummer, utkommo
i Stockholm 16/10 1815–16/5 1816. Detta var A:s
andra tidning. Af sina gamle medarbetare hade
han Livijn och Hammarsköld kvar. Sistnämnda blad
egnade sig mest åt litterär kritik, politisk ekonomi
och statistik. Redan i anmälan var den öfvertygelsen
uttalad, att "en svensk tidning aldrig kan blifva, i
ordets egentliga och ädla bemärkelse, politisk", såsom
i andra länder kan ske, "där andra förhållanden
lämna åt författare ett mera obehindradt tillfälle att
yttra sig om allmänna angelägenheter, så yttre som
inre". För att bättre kunna behandla statistiska och
statsekonomiska ämnen öfvergaf A. veckobladsformen
och uttog nu, först jämte Klas Livijn och fjorton
dagar senare i förening äfven med prosten grefve
von Schwerin, tillståndsbevis å utgifvande af en
månadsskrift, "Läsning till utbredande af
medborgerliga kunskaper" (juni 1816). Denna tidskrift hade
redan vid sitt tredje nummer öfver 1,000
prenumeranter, och för att skydda den emot hofkanslerens
godtycke hade hvarje artikel – de röra statistik,
bank- och myntväsende m. m. – före tryckningen
blifvit inlämnad – till Tryckfrihetskommittén, som
skriftligen intygat, att intet olagligt i densamma
förekom. Men Schwerin fick sig meddeladt, att
detta ej skulle omöjliggöra hvad "inhiberande
åtgärd" hofkansleren kunde finna lämplig, och nedlade
då för sin del tidskriften med en förklaring rörande
orsaken. De båda kvarstående redaktörerna
tillkännagåfvo väl, att de tänkte fortsätta, men all
fortsättning uteblef.
Dittills tyckes A. alltså, trots sin
ämbetsställning, snarare ha tillhört den "liberala" sidan
än den konservativa. Men sedan han 1820 blifvit
angripen i "Anmärkaren" såsom "icke känd för
talanger, erfarenhet, världskännedom" – i en
artikel, riktad mot den egendomliga åtgärden att
utsända en tjänsteman för att sälja kronans
spannmål i stället för att genom ett handelshus förmedla
affären, som också drefs med förlust – och sedan
till följd däraf oppositionen vid 1823 års riksdag
genomdrifvit "Magazinsdirektionens" afskaffande,
blef A. mer och mer klarsynt i afseende på
"oppositionens" fel. Men regeringens absolute vapendragare
blef han därför icke. Hans nästa publicistiska
bedrift, sedan han efter afskedstagandet 1828 fått
ledighet nog att återvända till pennan, blef därför
utgifvandet af en tidning, som bekämpade
"oppositionen", utan att som de "salarierade" bladen
blindt försvara allt, som denna anföll. Vid detta
första rent politiska uppträdande var han i början
fullkomligt anonym. I dec. 1828 uttogs af en
bokhållare vid namn Martinell tillståndsbevis för ett
veckoblad, "Den objudne gästen", som utkom under
hela året 1829, hufvudsakligen riktadt emot K. H.
Anckarsvärd och oppositionen under då pågående
riksdag samt ledigt växlande hugg och skämt med
den "liberala pressen". Det dröjde länge nog, innan
A. blef känd som bladets utgifvare. Hans stora
beläsenhet, hans grundliga kunskaper, hans
principmässiga rojalism – vida skild från kryperi och
"hofförgylleri" - och framför allt hans kvicka
infall och lätta skrifsätt förskaffade dock tidningen
en icke ringa läsekrets. Från början af 1830 uppgick
detta veckoblad i "Svenska Minerva", som A. utgaf
i eget namn.
Under nära 18 år fortgick därefter A:s strid
med de liberala idéernas målsmän. Hans personliga
själfständighet gaf sig likväl mycket ofta luft i anfall
mot ämbetsmannaåtgärder af för honom misshagliga
personer, och själfva "statstidningen", redigerad af
Wallmark, fick ofta svåra hugg. Många af
regeringspartiet sågo därför "Svenska Minerva" med oblida
ögon, men de högst stående underläto ej att värdera
det goda handtaget. Därför fick A. ett allt större
personligt inflytande på högre ort, hvilket för honom i
hans egenskap af kommissionär för besvärsmåls,
ansökningars och andra handlingars inlämnande i
statsexpeditionen hade en synnerligen praktisk betydelse.
A:s inflytande på högre ort gränsade stundom
till det otroliga. En gång utverkade han t. ex. ett
kungl. bref, som upphäfde ett annat, nyss förut
emaneradt, hvilket stött de skånske
pastoratsinnehafvarna för hufvudet. Känd som en fullkomlig man af
värld, hvars omdöme i både andliga och lekamliga
smakfrågor icke var byggdt på lösan sand, spelade
han en stor roll i umgängeslifvet och en ändå större
vid middagsbordet. Hans "rationella gastronomi"
vördades af alla, som älskade ett godt bord (jfr
"Grupper och personager" af Orvar Odd). Äfven
med politiska motståndare kunde han lefva på god
fot, hvilket på den tiden var synnerligen sällsynt,
och han vann därför äfven deras personliga
erkännande, hur spetsigt än polemiken fördes i
tidningsbladen. Men "Svenska Minerva" var icke det enda
kvicka organet, inom pressen. Med Lars Hiertas
Aftonblad hade ett år senare än "Minerva" en i
detta fall ganska värdig motståndare uppstått, som
snart fullkomligt öfverflyglade sina samtida. Striden
blef mer och mer personlig, A:s principiella
rojalism mer och mer ett försvar äfven för
oförsvarliga regeringsåtgärder. "Minervas" hållning i den
yttre politiken förskaffade bladet i motståndarnas
spalter vedernamnet "Ryska Minerva". Stor
spridning fick den lilla tidningen aldrig, men den lästes
ifrigt af alla "intelligenser", och dess namn
figurerade så flitigt i oppositionsbladens spalter, att
det visserligen kunde mäta sig med dessa i
namnkunnighet.
Med tronskiftet 1844 var väl "Minervas" roll,
egentligen att tala, utspelad; men A. fortsatte ändock,
ehuru med tyngre penna än förut och utan det
personliga inflytande, som förut minskat ställningens
obehag, sin strid mot "den fria pressen". Ända till
sin sista dag fortsatte han sitt blad, nu biträdd af
den forne motståndaren Argus-Johansson. Tvenne
artiklar, den ene beklagande att arbetaren och gesällen
nu blifvit likadana "matadorer" som fordom en
grefve, en brukspatron o. s. v., den andra till läsarens
åtlöje framhållande Cabet’s Ikariska republik, fylla
"Svenska Minerva" 11 juli 1848. Följande dagen
blef A:s dödsdag. Få så begåfvade män som han
har vår tidningslitteratur att uppvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
