Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 241-242 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assimilation

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hos klöfverarterna (se fig. 3) äggformiga, hos lucern
m. fl. oregelbundet korallikt förgrenade. Oftast äro
de små, några få millimeter i genomskärning, men


Fig. 3.


Fig. 4.

Fig. 3. Stycke af en rot af rödklöfvern (Trifolium pratense).
Fig. 4. Stycke af en rot af hästbönan (Vicia Faba).
Nat. storlek.

hos vissa arter kunna de blifva ända till valnötsstora
(se fig. 4). Deras inre byggnad visar dock alltid
den största öfverensstämmelse. Innanför ett såsom
hud tjänande korklager (se fig. 5 A) finnes en
tunnväggig, af rundade celler bestående väfnad (se fig.


Fig. 5. A Längdsnitt af en ung rotknöl af lupin (Lupinus luteus),
till vänster roten med sin kärlsträng, från hvilken kärl utgå
till rotknölen. Det yttersta tunna lagret på denna är kork.
I det inre mörka partiet, af hvilket några celler i större
(250 ggrs) förstoring återgifvas i C, hafva redan bakteroider
utvecklats. De största kornen i cellerna i C äro
cellkärnor, de mindre stärkelsekorn. B bakteroider,
1,100 gånger förstorade.

5 A och C), hvilkens celler utom protoplasma och
något stärkelse innehålla små ägghviterika
stafformiga kroppar, de s. k. bakteroiderna (se
fig. 5 B). Dessa länge kända bildningar äro
emellertid ingenting annat än bakterier, hvilka tagit sin
bostad i de på rötterna sittande knölarna och som
till sist af dessa assimileras. I unga knölar äro
bakterierna samlade i strängliknande kolonier i
protoplasman, men vid äldre stadier, då bakterierna genom
delningar förökats i antal, utbreda de sig öfver hela
cellen. Till sist börja de dock svälla oregelbundet,
blifva typiska bakteroïder och försvinna till sist till
större delen, "uppätna", assimilerade af den
ärtväxt, tillsammans med hvilken de lefva. Själfva
knölarna framkallas däraf att en eller några få
hvarandra närstående bakteriearter, hvilken eller
hvilka af Beyerinck kallats Bacterium radicicola,
och hvilka äro allmänna i jorden, tränga in i de
unga rötterna och därigenom föranleda en liflig
nybildning af celler, hvilken resulterar i utväxandet
af de nämnda knölarna. I öfverensstämmelse därmed
uppstå dessa ej heller, om man odlar ärtväxter i
t. ex. steriliserad sand under sådana förhållanden,
att de nämnda bakterierna ej tillföras kulturen.
Erhåller denna ej kväfvehaltiga näringsämnen,
afstannar snart nog växtens utveckling på grund af
"kväfvehunger", men om då bakterierna tillföras,
börja efter någon tid knölarna att ånyo utväxa, och
försöksplantan utvecklar sig, alldeles som om något
salpetersyradt salt eller annan tjänlig oorganisk
kväfveförening tillförts densamma. Härigenom är
den vetenskapliga förklaringen gifven till en uråldrig
erfarenhet, som vunnits på praktisk väg, nämligen
att odling af ärtväxter "göder" jorden. Sedan länge
visste man äfven, att denna gödning bestod i ökandet
af jordens bundna kväfve, men först genom ofvan
omtalade undersökningar har den äfven i praktiskt
afseende högeligen betydelsefulla frågan hur denna
kväfvebindning tillgår blifvit klargjord. Ännu återstå
dock flere viktiga detaljer att utreda. – I det
föregående har visats, att i klorofyllkornen bildas genom
kolsyreassimilationen organisk näring i form af
kolhydrat; hos alla växter, som ej äro parasiter eller
saprofyter, är detta den enda källan för växten att
erhålla organisk substans. Växtkroppens lefvande
substans, protoplasman, är emellertid ej ett
kolhydrat, utan bildas af ägghviteämnen, hvilka i sin
molekyl utom kol, syre och väte, äfven hafva kväfve.
I växten förekommer alltså en nybildning af
ägghviteämnen ur kolhydrat, ehuruväl det närmare
förloppet därvid ännu är ganska okändt. Man antager
att kolhydraten under inverkan af ammoniaksalter,
nitrat och sulfat, som tillföras växten ur jorden
genom roten, bilda amider (asparagin) och dessa
sedermera ägghviteämnen; amiderna äro alltså att
uppfatta såsom mellanled mellan de rent oorganiska
ämnena och ägghviteämnena. Denna process
försiggår såväl under ljusets inverkan som i mörker.

Järn är nödvändigt för bildning af klorofyllet,
men då detta ej innehåller påvisbara mängder järn,
torde järnet icke direkt hafva betydelse, och den
bleksot, af hvilken växten kommer att lida, då den
ej blir i tillfälle att assimilera järn, är närmast ett
tecken på att hela växten är sjuk. Äfven växter,
som fullständigt sakna klorofyll, fordra dock
nödvändigt järn för att kunna lefva.

Kalcium fordras ovillkorligen för de högre
växternas assimilationsprocess; det upptages under
form af kalksalter och uppträder i växter
hufvudsakligen såsom oxalsyrad och kolsyrad kalk. Någon
större omedelbar betydelse för lifsverksamheten synes
kalken icks ega, men vid själfva
assimilationsprocessen i bladen torde den hafva en viktig uppgift.
Unga blad äro nämligen kalkfattiga, men ju äldre
bladen blifva, dess rikare blifva de på kalksalter.
Detta torde bero på att en del af kväfvet, som
förarbetas i bladen, ditföres under form af salpetersyrad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>