- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
265-266

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assyrien - Assyrolog - Assyrologi - a. st. - Ast, Balthasar van der - Ast, Georg Anton Friedrich - Asta - Astacus. Se Flodkräftsläktet - Asta Pompeja - Astarte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Hvad utsmyckningen af byggnaderna vidkommer
skilde sig assyrierna mycket från babylonierna. De
förre prydde sålunda väggarna i tempel och
palats med stora alabasterskifvor med bilder i
basrelief, under det de senare, åtminstone i det senare
Babylon, använde emaljeradt tegel. Basrelieferna,
ofta öfversållade med förklarande text, återgifva
bilder från byggnadsarbeten, hoflifvet, helgedomarna,
jakt och fiske, men framför allt från kriget. Bilder
och ornament af emaljeradt tegel i olika färger
hafva påträffats i synnerhet öfver de hvälfda
ingångarna. Portarna till städer, tempel och palats
pryddes af ofantliga, bevingade och med
människoansikten försedda tjur- och lejonkolosser.
Bildhuggarkonsten var högt uppdrifven, i synnerhet
basrelief. Runda figurer förekomma sparsamt.
Orsaken härtill torde delvis åtminstone vara att söka
i materialets beskaffenhet. Hela berg af alabaster
funnos ej långt från Ninive, och denna stenart var
lättarbetad och lämnade ett vackert resultat, men den
var skör och gick lätt sönder, hvarför den bättre
lämpade sig för basrelief än för rund figur. Modeller
i lera hafva påträffats och bland dem utkast till
reliefer, som senare huggits i alabaster. Assyrierna
voro äfven skickliga gälbgjutare, hvarom en vackert
utstyrd ringklocka från 9:e årh. f. Kr. bär vittne.
Synnerligen vackra prof på drifna metallarbeten visa
de märkliga kopparbeslagen till tempelportarna i
Balawat (se d. o.). Ett stort antal konstföremål i guld,
silfver, brons och elfenben vittna om assyriernas
konstsinne. Gravering i ädla stenar var mycket
allmän. Såsom glasblåsare och krukmakare hafva
assyrierna efterlämnat många konstsaker. Om deras
slöjd och väfnadskonst vittna afbildningar af möbler,
vapen, broderier o. s. v. Allt tyder på att assyrierna
egde ett högt utveckladt konstsinne. De vackraste
resultaten uppnådde assyrierna i återgifvandet af
djurfigurer, som i alla hänseenden öfverträffar deras
framställning af människokroppen. Deras beundran
af kraft och styrka ledde dem att till ytterlighet
framhäfva muskler och senor. För att åskådliggöra
sina konungars majestät och storhet framställde de
dem ända till tre gånger så stora som lydkonungar
och ämbetsmän. Inga porträtt, endast rastyper
förekomma. Alla ansikten äro i profil, men ögat är en
face. Af perspektiv finnes intet spår. Hela konsten
synes vara till för att förhärliga konungens person
och bedrifter, och det kan ej blifva fråga om konst
för konstens egen skull. Å andra sidan ligger det
mycken kraft, värdighet och upphöjdhet i
framställningen.

Äfven till religion voro assyrierna babylonier,
ehuru de såsom ett särskildt folk hade sin egen
nationalgud, Aššur. Dennes gemål var Belit, som
äfven identifierades med Ištar af Ninua eller Ninive.
Ištar, den babyloniska kärleksgudinnan, hvars
förnämsta tempel i A. låg i Arbailu, hölls i stor ära,
ej blott såsom kärlekens, utan äfven som krigets
gudinna. Ninib (Adar) var egentligen slaktningens
gud, och Nergal dyrkades som jaktens gud. Liksom
i Babylonien grep religionen djupt in i hela det
assyriska lifvet.

Litt.: Botta, "Les monuments de Ninive" (1846–50),
Place, "Ninive et l’Assyrie" (1866–69),
Layard, "The monuments of Niniveh" (1849–53),
"Niniveh and its remains" (1849), "A popular
account on the excavations of Niniveh" (1851) och
"Discoveries in the ruins of Niniveh" (1853), samt
Rassam, "Excavations and discoveries in Assyria"
(Trans. soc. of bib. arch. 1880). Se vidare
litteraturanvisning under Babylonien.

D. M.

Assyriolog, person, som sysslar med assyriologi (se d. o.).

Assyriologi, den jämförelsevis nya vetenskap, som
sysselsätter sig med Eufrat- och Tigrisdalens, eller
det gamla Babyloniens och Assyriens, arkeologi,
språk, litteratur, konsthistoria och religion. Rättare
vore att benämna den babylonologi, då den
ifrågavarande kulturen är babylonisk. Se
Assyrien, Babylonien och Kilskrift.

D. M.

a. st., förkortning för anförda stället.

Ast, Balthasar van der, holländsk
stillebens- och blomstermålare, f. före 1590 i Middelburg,
d. efter 1656, trol. i Delft. Först verksam i Utrecht
(omkr. 1619), där han påverkades af Ambr. Bosschaert,
sedan (åtminstone 1632–56) i Delft. Hans
ytterst fint, men ingalunda slickadt målade små taflor
i varm brun ton, hvilka igenkännas på att brokiga
indiska snäckor äro inströdda bland frukter och kärl,
träffas i synnerhet i mindre tyska museer. Han är
icke representerad i Nationalmuseum, men däremot i
privatsamlingar i Stockholm.

C. R. N. (O. G–g.)

Ast, Georg Anton Friedrich, tysk
filolog och filosof, f. 1778 i Gotha, d. 1841 som
professor i München, lärjunge till Schelling. Bekant
är A:s upplaga af Platons skrifter (1819–32) med
latinsk öfversättning och rikhaltiga kommentarier.
L. Hammarsköld öfversatte 1810 till svenska A:s
"Öfversigt af poesiens historia".

Asta (isl. Ásta), Gudbrand Kulas dotter, var
först gift med norske fylkeskonungen Harald Grenske,
hvilken öfvergaf henne för att fria till Sigrid
Storråda. Efter hans död födde hon sonen Olof (den
helige). Hon var sedermera förmäld med konung
Sigurd Syr i Ringerike, genom hvilken hon blef
moder åt Harald Hårdråde.

(B–e.)

Astacus, zool. Se Flodkräftsläktet.

Asta Pompeja, romarnas namn på det nuv. Asti.

Astarte var den grekiska formen af det vanligaste
semitiska namnet på den stora kvinnliga
gudomlighet, som från Babylonien till Mindre Asien och
i feniciska kolonier af semiter, hittiter och
mindreasiater m. fl. dyrkades under detta namn (bab.-ass.
Ištar, hebr. Aštoret, aram. Atharata, Atergatis,
Derketo o. s. v.) eller under andra namn (bab. Nana,
Anunit, syr. Baalat, ass.-bab. Belit [Mylitta],
"härskarinnan", af det mask. gudsnamnet Baal, kart.
Tanit o. s. v.), och till hvilken motsvarigheter finnas
hos andra folk. Hon var gudinna för underjorden,
för jordens alstring, djurs och människors fruktsamhet
(modergudinna), äfven himmelsgudinna och
mångudinna, i denna sista egenskap afbildad med kohorn.
Än hade hon en strängare karaktär (den assyriska
Istar i Arbela och Astarit i Tyrus), än en yppigare
(den babyloniska Istar och gudinnan i templet i
Byblos i Fenicien). Hennes tempel egde, utom
vanliga präster, tempelprostituerade af båda könen,
eunuckpräster, stundom äfven ständigt kyska
jungfrur. Vilda danser, stympningar och allehanda
tygellöshet förekommo flerstädes vid hennes dyrkan.
Härom handlar utförligt den grekiska skriften "Om
den syriska gudinnan", troligen med orätt tillskrifven
Lukianos. Israeliterna öfvertogo hennes kult af
kananeerna. Till samma klass af kvinnliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free