- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
283-284

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrofysik - Astrognosi - Astrognostikon. Se Astrodeiktikon - Astrograf - Astrografi - Astrolabe bai - Astrolabium - Astrolatri - Astrolog - Astrologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att dessa ytor ej äro homogena, utan förete
ojämnheter, i analogi med dem man iakttager på
jordytan. Vidare hade man konstaterat det faktum, att
vissa stjärnor (Mira ceti, Algol m. fl.) ej ständigt
lysa med samma ljusstyrka, men att denna är
underkastad periodiska förändringar. Lägger man därtill
några afbildningar af och beskrifningar öfver kometer,
så har man en ungefärlig bild af astrofysikens
ståndpunkt intill midten af 19:e årh. Inom
experimentalfysiken – vid ifrågavarande tid stadd i en ovanligt
snabb utveckling – upptäcktes mellertid några
undersökningsmetoder, som inom kort bragte denna
senare vetenskap till en förut ej ens anad ståndpunkt.
Till dessa metoder räkna vi förnämligast
fotometrien, fotografien och
spektralanalysen.

Genom användning af mer fullkomnade
fotometriska metoder blef det möjligt att omsorgsfullare än
förut bestämma stjärnornas ljusstyrka äfvensom
förändringarna af densamma. I synnerhet visade sig
fotometriska bestämningar af planeternas och månens
lysande vara af största vikt, alldenstund man
därigenom kunde draga åtskilliga slutsatser rörande den
fysiska beskaffenheten af dessa himlakroppars ytor,
förnämligast öfver dessa ytors reflexionsförmåga.
Fotografien har visat sig såsom ett särdeles lämpligt
hjälpmedel i flere afseenden, särskildt vid
undersökningen af solytan. Måhända har dock
spektralanalysen den mest genomgripande betydelsen vid
astrofysikaliska undersökningar. Genom denna
undersökningsmetod är man icke allenast i stånd att
sluta till de kemiska beståndsdelarna af den yta, som
utsänder ljusstrålar till oss, utan man kan äfven
afgöra, huruvida man har en gasmassa eller en fast
kropp framför sig. Kännedomen af nebulosor m. m.
har sålunda genom spektroskopiska undersökningar
vunnit ett omfång och en säkerhet, som man ännu
för några årtionden tillbaka var långt ifrån att
förmoda.
H. G. (A. N–r.)

Astrognosi (af grek. aster, stjärna, och gnosis,
kunskap), stjärnkunskap, kunskapen om de på
himmelen synliga stjärnornas namn och grupperingar.
Astrognosien är den beskrifvande delen af
astronomien (se d. o.).
O. B.*

Astrognostikon, astron. Se
Astrodeiktikon.

Astrograf (af grek. aster, stjärna, och grafein,
skrifva), en astronomisk apparat, som består af en
kikare, försedd med en af Steinheil uppfunnen
mekanism för mekaniskt upprättande af stjärnkartor.

Astrografi (af grek. aster, stjärna, och grafein,
skrifva), stjärnbeskrifning.

Astrolabe bai, näst Huon-golfen den största
viken på Kejsar Wilhelms land (tyska delen af Nya
Guinea). Viken ligger på 146° ö. lgd och 5° s. br.,
ö. om den flacka Astrolabe-slätten, och har på
södra kusten hamnen Konstantin, på den västra
Stephansort, båda platserna grundade af det tyska
Astrolabe-kompaniet, som numera är förenadt med
Nya-Guinea-kompaniet.

Astrolabium (af grek. aster, stjärna, och
lambanein, taga). Se Astronomiska
instrument
, sp. 287.

Astrolatri (af grek. aster, stjärna, och latreia,
tjänst, dyrkan), stjärndyrkan.

Astrolog (af grek. aster, stjärna, och logos, tal),
stjärntydare.

Astrologi (jfr Astrolog), egentl. stjärnlära,
sedan stjärntydningskonst, den förmenta konsten att
af himlakropparnas rörelser och inbördes ställningar
sluta till människors öden. Astrologien, som
förskrifver sig från den aflägsnaste forntiden – den tyckes
hafva uppkommit hos kaldeerna – hade sin
anledning i ett vidskepligt begär att utforska det
hemlighetsfulla och i det oriktiga antagandet, att de
händelser, som närmast röra människorna, stå i samband
med stjärnornas lopp, samt måhända äfven i vissa
personers egennyttiga beräkningar, att nämligen –
genom den förmåga att förkunna kommande
händelser, hvilken de ansågos ega – draga nytta af
andras okunnighet. Hos romarna stod astrologien
tidtals i högt anseende, särskildt under kejsartiden.
Augustus fäste stor vikt vid astrologernas
förutsägelser. Vitellius lät fördrifva astrologerna från
Italien, men under Alexander Severus hade
"stjärntydarna" offentliga skolor i Rom och understöd af
staten. Kyrkofäderna voro ifriga motståndare till
astrologien. Men under 14:e och 15:e årh. nådde
denna konst, hvilken satts i system af araberna och
de judiske kabbalisterna, sin högsta blomstring.
Konungarna började inga viktigare företag, utan att
först rådfråga sina hofastrologer, och de astrologiska
lärostolarna i Bologna och Padova räknades bland
universitetens förnämsta. På 1500-talet blef den
franske astrologen Nostradamus, lifmedikus hos Karl
IX, läst och trodd i vida kretsar. Under 1600-talet
råkade astrologien småningom i vanrykte, och den
siste mera beryktade astrologen var fransmannen
Morin (d. 1656). Dock har ej ens vår tid saknat
utöfvare af astrologien. Så ställde Pfaff (d. 1835)
Napoleon I:s död i samband med den "stora
konjunktion", som strax därefter inträffade.

De astronomiska fenomen, vid hvilka astrologerna
fäste den största uppmärksamheten, voro
"aspekterna" och bland dessa i synnerhet
konjunktionerna (se d. o.), hvilka inträffa, då två
himlakroppar skenbart komma hvarandra mycket nära.
Då planeterna Jupiter och Saturnus kommo i
konjunktion med hvarandra, kallades detta "stor
konjunktion"; en sådan ansågs vara orsaken till mycket
viktiga händelser. Genom att på något sätt medelst
storcirklar dela himmelssfären i 12 delar, fick man
s. k. "hus", bland hvilka det första kallades
"horoscopus". Att för den stund, då en person föddes,
bestämma dettas läge till horisonten kallades att
ställa denne persons horoskop, och påstod man sig
därigenom kunna bestämma hans lefnadsöden. Att
månen fullbordar sitt lopp kring jorden på omkr. 28
dagar, gaf astrologerna anledning att dela ekliptikan
i 28 s. k. "månhus", hvilka äfven tjänade dem
såsom medel för spådom. Hvarje timme på dygnet
behärskades af en bland de 7 himlakroppar, som förr
kallades planeter. Dessa voro, i den ordning de
ansågos aflägsna från jorden, följande: Saturnus
(mest aflägsen), Jupiter, Mars, Solen, Venus,
Mercurius, Månen. Veckodagen uppkallades efter den
planet, som behärskade dygnets första timme. Så
behärskade t. ex. på söndagen solen den 1:a timmen,
Venus den 2:a o. s. v. Månen den 4:e, Saturnus
den 5:e, Solen åter den 8:e, den 15:e och den 22:a,
Venus den 23:e, Mercurius den 24:e samt därefter
Månen den 1:a timmen följande dag, hvilken därför
uppkallades efter månen. Genom att fortsätta på
samma sätt finner man, att nästa dags första timme

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:46 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free