Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ateuchus sacer - Ath - Athabasca - Athabasker - Athalia. Se Atalja - Athamas - Athanasianska trosbekännelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som biljardkulor, vanligast af ko-gödsel. I hvarje
sådan boll, hvilken en gång blir larvens föda,
lägger honan ett befruktadt ägg. Bollarna gräfva
de sedan ned i jorden. Denna skalbagge väckte
de gamle egyptiernas uppmärksamhet; däraf den religiösa vördnad, som detta folk
egnade ”skarabeerna”, kolossala stenfigurer af dessa djur. – Oafsedt de karaktärer
af rent zoologisk betydelse, som utmärka A. sacer, känner man denna
insekt lätt på dess framtill trubbtandade hufvud och fingerlikt tandade framben
(gräffötter), hvilka sakna fotleder (tars). Jfr
Amulett
F. A. S.*
Ath (Æth), liflig industristad i belgiska prov.
Hainaut (Hennegau), vid den segelbara floden
Dender. 10,873 inv. (1900). Var förr starkt befäst,
men verken slopades 1781.
Athabasca [äthəbä′skə], Athapaska l.
Atabaska. 1. (Eng. Elk-river, fr. Rivière de la
Biche) Flod i Dominion of Canada, upprinner på
Rocky mountains i passet Athabasca portage (2,208
m.), mellan de höga topparna Mount Hooker (4,328
m.) och M:t Brown (2,758 m.). Den flyter först i
nordöstlig, sedan i nordlig riktning till Athabasca-sjön,
upptagande från v. Lilla Slaffloden från Lilla
Slafsjön, samt kallas nedanför Athabasca-sjön Stora
Slaffloden (se d. o.).
2. Sjö i distriktet med samma namn (se nedan),
afflyter genom Stora Slaffloden. 7,380 kvkm., 210
m. ö. h. Sjön står i ö. genom bifurkationer i
förbindelse både med Churchill-floden och med de
vattendrag, som utfalla i Chesterfield-viken.
3. Distrikt i Dominion of Canada, mellan 55°
och 60° n. br. samt 100° och 120° v. Gr. 669,055
kvkm. Omkr. 10,000 inv., hvaraf endast ett fåtal
hvita, Hudson-bay-kompaniets tjänstemän, som bo
i spridda fort eller handelsposter. Större delen af
A. består af barr- eller löfskog, en del är präriejord.
Nordöstra delen har det hårdaste klimatet,
och öfver Athabasca-sjön går i nordvästlig–sydöstlig
riktning nordgränsen för sädesodlingen, hvilken
alltså ej är möjlig i den del af distriktet, som ligger
närmast Hudson-bay. Hufvudfloderna äro Athabasca
och dess fortsättning Stora Slaffloden, som
från v. mottager Peace-(Freds-)floden, hvilken
upprinner på Rocky mountains, samt Churchill-floden,
som till Hudson-bay leder vattnet från en mängd
stora sjöar, bl. a. Reindeer-sjön och Wollaston-sjön.
Hufvudort: Fort Chipewyan, vid Athabasca-sjön.
J. F. N.
Athabasker (Athapasker, Atabasker),
gemensamt namn för de indianstammar, som bebo
den stora landsträckan i Nord-Amerika mellan
eskimåområdena i n. och Beaver-river (omkr. 54° n. br.) i
s. samt Hudson-bay i ö. och Rocky mountains i v.
Namnet är taget efter Athabascafloden. Hufvudstammarna
i denna folkgrupp äro Chipewyan, Kinai,
Takal, Umpqva, Apache och Navajo. Athabaskernas
språk har gjorts till föremål för grundliga
forskningar af prof. E. Buschmann.
Athalia (Athalie). Se Atalja.
Athămas (grek. ’Αδαμας, lat. Αthamas), grek.
myt., son af den tessaliske konungen Aiolos och
Enarete, var konung i Orchomenos och hade med
Nefele barnen Frixos och Helle (se Argonauterna)
samt med Ino Learchos och Melikertes.
Emedan Ino hade upptagit sin syster Semeles son
Dionysos (Bakchos) såsom fosterbarn, träffades A.
och hans familj af Heras förbannelse. A. dödade i
vansinne Learchos, och Ino störtade sig med
Melikertes i hafvet. I följd af mordet nödgad att gå i
landsflykt, nedsatte sig A. i Fthiotis och äktade
där Hypseus’ dotter Themisto, som födde honom
flera söner. A:s saga behandlades flitigt af de
grekiske sorgespelsförfattarna.
V. K.
Athanasianska trosbekännelsen (lat.
Athanasianum), efter de latinska begynnelseorden (Quicunque
vult salvas esse) äfven kallad Symbolum
Quicunque, räknas som den tredje i ordningen af den
kristna kyrkans stora hufvudsymboler, ehuru
visserligen de orientaliska kyrkorna icke erkänt dess
symboliska auktoritet och den ej heller finnes upptagen
inom flera reformerta fraktioner, såsom den skotska,
den schweiziska och den fransk-reformerta kyrkan,
Westminsterkonfessionens kyrkor, mennoniterna,
metodisterna m. fl. Denna trosbekännelse framställer läran
om treenigheten och Kristi människoblifvande i 40
skarpt formulerade satser, hvilka konstmässigt
korrespondera med hvarandra i en viss både språklig och
logisk rytm. Rörande dess författare och tillkomst
hafva mycket växlande meningar bekämpat
hvarandra. Traditionen om den grekiske kyrkofadern
Athanasios’ författarskap omintetgöres bl. a. däraf,
att Quicunque är affattadt på latin och var okändt
såväl för hans loftalare som öfver hufvud för grekerna,
tills det i 13:e årh. bekantgjordes genom öfversättning,
samt däraf att bekännelsens innehåll afspeglar
en efteraugustinsk utveckling af de trinitariska och
kristologiska problemen (bl. a. läran om den Helige
andes utgående af Fadern och Sonen). Man har i
stället sökt anknyta Quicunque till än den ene än
den andre af kyrkans män. Symbolens återförande
till bestämd namngifven författare har emellertid i
den senare forskningen skjutits åt sidan för en annan
förklaringsmetod. Enligt den af teologerna Swainson,
Harnack m. fl. representerade s. k. tvåkällsteorien
har redan tidigt existerat en grupp af satser, hvilka
utgjort en explikation af treenighetstron, och med
denna grupp har småningom samarbetats en annan
kristologisk exposition af trosbekännelsen. Den
förklaring åter, som nu af Loofs och andra framgångsrikt
häfdas, låter Quicunque såsom helhet höra
hemma inom den rikedom af formler, genom hvilka
den gamla och den äldre medeltidskyrkan sökte
förklara och utveckla den apostoliska trosbekännelsen.
Medan andra formler stannade i råare skick, har
Quicunque under glättningar, tillägg och uteslutningar,
som göra den till en herrelös eller snarare en
kyrkans gemensamma egendom, fortsatt att utbildas,
tills den fått sin fixa, konstfullt afrundade form.
Denna kristallisationsprocess fullföljdes sannolikt i
södra Gallien omkr. 450–600, hvadan symbolen
sålunda skulle vara en produkt af den gamla tidens
västerländska kyrka. Först under karolingertiden
tillerkändes Quicunque det värde, att man för
densamma sökte en betydande kyrklig auktoritet. Den
sjöngs från 9:e årh. i västerlandet vid primen.
Såsom själfständig symbol under Athanasios’ namn
betraktades den utan tvekan af den skolastiska
teologien, och i full öfvertygelse om såväl den idealt
kristna som ock den historiska rätten öfvertogo de
protestantiska kyrkorna Athanasianum såsom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
