- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
325-326

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Athanasianska trosbekännelsen - Athanasianum. Se Athanasianska trosbekännelsen - Athansios - Athapaska. Se Athabasca

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vördnadsvärdt arf från fornkyrkan. Se A. Harnack,
”Dogmengeschichte” II (1888), A. E. Burn, ”The
athanasian creed and its early commentaries” (1896),
G. D. W. Ommaney, ”A critical dissertation on the
athanasian creed” (1897), J. Kunze, ”Glaubensregel,
heilige schrift und taufbekenntnis” (1899),
samt F. Loofs, art. Athanasianum i ”Realencycl. für
protest. theol. u. kirche" II (1897) och hans Symbolik
(1902).
J. Hdr.

Athanasianum. Se Athanasianska
trosbekännelsen
.

Athanasios (grek. Αδανασιος, lat. Athanasius),
kallad den store, en af kyrkohistoriens mest
storslagna personligheter och näst Origenes den
inflytelserikaste af grekiska kyrkans fäder. Hans lif och
verksamhet äro på det närmaste förbundna med kampen
mot arianismen. Under den stora upplösningen i de
kristologiska debatternas och den arianska intrigens
tid var han den biblisk-nicenska rättrogenhetens
främste bärare och ådagalade såväl i tal och skrift
som genom sin okufliga ståndaktighet under en
femtioårig kamp och icke mindre än fem landsförvisningar
sin hängifvenhet för kyrkans tro gentemot den af
statsmakt och folkopinion protegerade heresien. A.
var alexandrinare och föddes trol. 293. Den
diokletianska förföljelsens väckande och rensande
inverkan på det kristna församlingslivet inföll under
hans barndom, och han egnade tidigt sitt lif åt
kyrkans tjänst, var sex år anagnost och från 319 diakon.
Från denna diakonatstid härleda sig hans båda skrifter
"Mot grekerna" och "Om ordets vardande till kött",
i hvilka han apologetiskt sökte värna om
kristendomens sanningsvärde gentemot judendom och
hednisk polyteism. Efter arianska stridens utbrott följde
A. sin biskop Alexander som privatsekreterare till
mötet i Nicæa 325, där han med flammande
öfvertygelse och skarp bevisning bearbetade opinionen
och bland de till dels föga djupblickande biskoparna
fullmyndigt uttryckte kyrkans ännu ej symbolbundna
kristologiska medvetande. Vid Alexanders död blef
han dennes efterträdare som biskop i Alexandria 326.
Hans afvisande hållning i den meletianska schismen
och framför allt hans antiarianska politik skaffade
honom fiender för lifstiden, hvilka med alla medel
arbetade på hans oskadliggörande, och därför
betecknas nästan hvarje höjning i den arianska
maktsfären med en ny A:s landsförvisning. Sedan A.
frånsagt sig hvarje medverkan till Areios’
återupptagande i kyrkan, kringspanns han med ett nät af
bevisligen falska beskyllningar för bedräglig
ämbetsförvaltning och politisk konspiration. Ehuru han till
fullo rättfärdigade sig, exkommunicerades han på
synoden i Tyros 335, där meletianerna anklagade
och eusebianerna dömde, och landsförvisades af
kejsaren såsom hufvudhindret för den kyrkliga enheten.
Han återvände under Konstantins söner (nov. 337).
Från den närmast följande tiden härleder sig hans
stora dogmatiska hufvudverk, Orationes IV contra
arianos
, hvari han med kritik af arianismens abstrakt
dialektiska spekulation söker det kristna tänkandets
grundval i Kristi frälsningshistoriska betydelse och
med ingående bibelbevisning behandlar Sonens
väsensenhet med och personliga åtskillnad från Fadern. I
mars 339 måste A. för nya förföljelser genom flykten
rädda sitt lif, medan Konstantius med maktspråk
insatte en arian på hans biskopsstol. Han uppehöll
sig nu länge hos biskop Julius i Rom, där han bidrog
att rikta västerlandets uppmärksamhet på
munkväsendet. På synoderna i Kom 340 och Sardica 333
l. 334 förklarades A. som rättmätig innehafvare af
biskopsstolen i Alexandria, som då innehades af
kappadociern Gregorius, och efter dennes död 345
återinträdde A. i ämbetet okt. 346. Under 10 år
fick A. nu egna sig åt sitt stift, och närmast till
denna tid hör hans redan förut framgångsrikt
bedrifna sträfvan att närmare förbinda munkväsendet
med kyrkan genom att ordinera munkar till prästerliga
ämbeten. Egyptens munkar lyssnade till honom som
till en kristen heros, och i deras hängifvenhet egde
han ett säkert fäste under sina stora kyrkliga strider.
Af egen personlig böjelse förde han ock en askets lif
och utformade i sin lefvernesbeskrifning öfver den
helige Antonius, med hvilken han stod i
vänskapsförbindelse, idealbilden af en helig världsafsöndring.
Intill vår tid har ock denna helgonbiografiernas
grund-kodex eldat skaror till hänförelse för
själföfvervinnelsens och helighetens mysterium. Afsatt på tvenne
arianska synoder 353 och 355 stannade A. i
Alexandria, tills han i febr. 356 måste fly för ett öfverfall
under pågående gudstjänst, och uppehöll sig bland
Egyptens munkar intill kejsar Julianus’
tronbestigning 362. Från sitt gömställe i de nitriska bergen lät
han utgå flera i de arianska striderna ingripande
verk, såsom apologien för sin egen flykt och apologien
till Konstantins med skildring af nicenarnas lidanden,
vidare sändebrefvet om synoderna och de dogmatiskt
tongifvande brefven till Serapion, hvilka mot
macedonianer och apollinarister framhålla Andens homousi.
På de få månader A. år 362 fick utöfva sitt ämbete
i Alexandria höll han en af de mest betydande
synoder under den arianska konflikten. Härifrån
daterar sig återupplifvandet af det undanskjutna
nicenum och det konsekventa häfdandet af den Helige
andes samordnande med Fadern och Sonen,
hvarjämte synoden gjorde gällande den af apollinaristerna
förnekade fullständigheten af Kristi mänskliga natur.
I sin fjärde exil (okt. 362–sept. 363) blef han af
Julianus fördrifven såsom gudarnas fiende, men fick
af Jovianus tillstånd att återvända. Den sista exilen
(från okt. 365) varade blott 4 månader, enär kejsar
Valens såg sig nödgad att gifva efter för
folkopinionen i Alexandria, som fordrade att återfå sin vördade
och af martyriets glans omgifne biskop. I ro kunde
A. nu gå döden till mötes – han afled 2 maj
373 – sedan den af honom oförsonligt bekämpade
arianismen visade tecken till att upplösas och
förtvina. – Utom redan nämnda skrifter har A.
författat ett stort antal festbref (ett slags korta
herdebref före påsken och 40 dagars fastan) och
encykliska skrifvelser, ett digert exegetiskt fragment
öfver Psaltaren samt flera dogmatiska och
historisk-polemiska skrifter, hvilka alla äro omedelbart
sammanknutna med hans teologiska och kyrkliga konflikter
och därför, ehuru dogmatiskt betydelsefulla, snarare
uppbäras af ett praktiskt än vetenskapligt intresse.

Den bästa upplagan af A:s verk är utgifven af
maurinerna J. Lopin och B. de Montfaucon, 3 bd.
1698; senare i Mignes ”Patrologia”, ser. grec.
XXV–XXVIII. 1857. Se I. A. Möhler, ”A. der grosse
u. die kirche seiner zeit” (1827), Fr. Böhringer, ”A.
und Arius” (1874), F. Lauchert, ”Die lehre des
heiligen A. d. grosse” (1895), och A. Stülcken,
”Athanasiana” (1899).
J. Hdr.

Athapaska. Se Athabasca.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free