Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atom-vikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnen kunna finnas. Af flere förhållanden framgår,
att i de flesta fall äfven de enkla grundämnena i
fritt tillstånd utgöras af atomgrupper eller molekyler.
Den nyare kemien skiljer således skarpt emellan de
länge förväxlade begreppen "atom" och "molekyl".
Atomen är den minsta mängd af ett grundämne, som
kan finnas i en molekyl; molekylen åter den minsta
mängd af ett grundämne eller af en förening af
grundämnen, som kan finnas och som ej ytterligare kan
delas utan att sönderfalla i elementära atomer eller
i enklare, nya molekyler. Atomerna måste vara
utomordentligt små, och man kan endast till
storleksordningen beräkna deras absoluta vikt. Enligt
Loschmidt (1865) väger en atom väte ungefär 10-21
mgr. Med mycket större noggrannhet kan
däremot bestämmas grundämnenas relativa vikt. Denna
atomernas relativa tyngd kallas atomvikt. Enligt
en af Dulong och Petit upptäckt lag står den mängd
värme, som ett grundämne upptager för att dess
temperatur skall höjas till en viss värmegrad (det
egentliga värmet), i omvändt förhållande till
atomvikten. Genom multiplikation af det egentliga värmet
med atomvikten erhålles således, med få undantag,
samma tal, hvarför man af en kropps egentliga värme
kan (approximativt) beräkna atomvikten. Det följer
af de ofvan gifna definitionerna på atom och molekyl,
att man, om man kan bestämma molekylernas vikt
och känner deras sammansättning, måste såsom
atomvikt antaga den minsta mängd af ett grundämne,
som finnes i en molekyl. Det finnes flere sätt att
bestämma molekylernas relativa tyngd
(molekylar-vikten), bland annat det, som grundar
sig på gasformiga ämnens egentliga eller specifika
vikter. Eort efter Daltons upptäckt af den efter
honom benämnda lagen gjorde Gay Lussac en
iakttagelse, som blef af utomordentlig betydelse för hela
kemiens utveckling. Han fann nämligen, att, då
tvenne gasformiga ämnen förenas med hvarandra, de
mått (volymer) af gaserna, hvilka förenas, stå i ett
högst enkelt förhållande såväl till hvarandra som
till den uppkomna föreningens volym. Så t. ex.
förenas 2 vol. vätgas med 1 vol. syrgas till 2 vol.
vattenånga; 1 vol. vätgas förenas med 1 vol. klorgas
till 2 vol. klorvätegas. Såväl denna lagbundenhet
som gasernas egenskap att, oberoende af sin kemiska
sammansättning, utvidgas likformigt för samma
temperaturförhöjning samt att till sin volym likformigt
förändras för inverkan af tryck, förmådde 1811
Amadeo Avogadro att uppställa den läran, den s. k.
Avogadros lag, att alla gaser vid samma tryck och
temperatur innehålla på lika mått (volymer) ett lika
antal molekyler. Däraf följer således, att vikterna på
lika volymer af olika gaser (d. ä. de egentliga
vikterna) förhålla sig som molekylernas
vikter. Således eger man uti bestämmandet af
en gasformig kropps egentliga vikt ett medel att finna
gasens molekylarvikt, och kan man genom kemisk
analys utröna dess kemiska sammansättning, så kan man
äfven uträkna huru mycket af gasens elementära
beståndsdelar finnes i en molekyl. Den minsta mängd af
dessa beståndsdelar är således grundämnets atomvikt.
Emedan såväl molekylarvikterna som atomvikterna
äro relativa tal, måste man för deras jämförelse välja
en enhet. För atomvikten har man hittills tagit vätets
atomvikt till enhet för jämförelsen, emedan talen
därigenom blifva enklare (förr använde man med
Berzelius allmänt till jämförelsetal syrets atomvikt,
som antogs vara 100). Syrets atomvikt blir då, noga
räknadt, 15,88, d. v. s. 1 atom syre väger 15,88
gånger mera än 1 atom väte. Af praktiska skäl är
det lämpligare att sätta syrets atomvikt lika med
jämnt 16 och hänföra de öfriga atomvikterna till
detta tal. Vätets atomvikt blir i detta fall 1,008.
De enkla kropparnas, grundämnenas, molekyler
bestå oftast af tvenne atomer, men kunna stundom
bestå af en eller flere. Så t. ex. är en molekyl
arsenik eller fosfor sammansatt af 4 atomer; en
molekyl svafvel innehåller vid lägre värmegrad 6
svafvelatomer, vid högre endast 2. Det vanliga syrets
molekyler bestå af 2 syre-atomer, men det aktiva
syrets eller ozonens af 3. Hos de flesta metaller,
likaså hos de inerta gaserna argon m. fl., består
molekylen af endast en atom; atomvikten
sammanfaller hos dem med molekylarvikten. Grundämnenas
egenskaper äro anmärkningsvärdt beroende af det
antal atomer, hvaraf en molekyl bildas (jfr
Allotropi). Bestämmandet af grundämnenas atomvikter
är för kemien ytterst viktigt. Största förtjänsten
därom tillkommer Berzelius, som använde 30 år till
ihärdiga forskningar för att finna dessa tal. Också
äro ännu i dag många bland de af honom iakttagna
atomvikterna allmänt erkända såsom de
tillförlitligaste. En jämförelse mellan de olika elementens
atomvikter visar, att ofta ett märkvärdigt, hittills ej
förklaradt, samband förefinnes mellan de tal, som
uttrycka närbesläktade grundämnens atomvikter.
Så t. ex. är syrets atomvikt 16, det i kemiskt
hänseende nära besläktade svaflets jämnt dubbelt eller
32, selenens nära 5 x 16. Bromens atomvikt är
det aritmetiska mediets mellan klorens och jodens,
likaså strontiums mellan bariums och kalciums. Alla
dylika regelbundenheter komma bäst till uttryck i
det s. k. "periodiska systemet" af Mendelejev.
Sedan gammalt har man för de olika metallerna haft
olika tecken eller symboler; men det enkla, praktiska
och därför i kemien allmänt antagna teckenspråk,
som vi f. n. ega, härstammar från Berzelius. Enligt
detta teckenspråk utmärker man hvarje grundämnes
atomvikt med begynnelsebokstafven eller
begynnelsebokstäfverna till ämnets latinska namn. Således
tecknas vätets atomvikt med H (af Hydrogenium) och
betyder talet 1; O (af Oxygenium) är syrets
atomvikt och betyder 15,88; Hg (af Hydrargyrum) är
kvicksilvrets atomvikt och betyder 200; Sb (Stibium)
antimonens eller 120. Vill man beteckna en molekyl
af någon förening eller skrifva dess formel, ställer
man bredvid hvarandra tecknen för de i molekylen
förekommande atomerna, och finnes uti en molekyl
mer än 1 atom af något grundämne, skrifver man
efter (nedanför eller ofvanför) grundämnets tecken
en siffra, hvilken utmärker huru många af detta
grundämnes atomer, som finnas i molekylen. Så t. ex.
betyder H2O eller H2O en molekyl vatten och
utvisar, att 1 molekyl vatten (17,88 viktdelar)
består af 2 atomer (2 viktdelar) väte och 1 atom
(15,88 viktdelar) syre (om H = 1); Sb2 O5 betyder
en molekyl (319,4 viktdelar) antimonpentoxid och
utvisar, att den består af 2 atomer (240 viktdelar)
antimon och 5 atomer (79,4 viktdelar) syre. Sålunda eger
hvarje kemisk förening en formel, som angifver huru
mycket en molekyl af föreningen väger i förhållande
till en molekyl väte (H2 eller 2) samt huru mycket
af beståndsdelarna, som finnes i föreningen. Vill man
beteckna mer än en molekyl af en förening, utsätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
