Print (PDF) - On this page / på denna sida - Atta. Se Bladskärande myror - Attaché - Attachement - Attacherad - Attack - Attackera - Attainder - Attalea - Attaleia - Attalia. Se Attaleia - Attaliates, Mikael - Attalos - Attalus. Se Attalos - el-Attar, Muhammed Ferid-ed-din - Attelage - Attendera - Attenhofer, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Atta, zool. Se Bladskärande myror. Attacca (it.), mus. ("vidfäst!", "hopbind!"), betyder, att en följande sats skall omedelbart anknytas till den föregående, utan någon paus emellan. Attaché (fr.), en vid beskickning i ett främmande land anställd tjänsteman af lägsta graden. Attachement [atta*mã'], fr., tillgifvenhet, böjelse. Attacherad (fr. attaché), fäst (vid någon); anställd som attaché (se d. o.). Attack (fr. attaque), krigsv., anfall (vanligen sista delen af anfallet och särskildt kavalleriets inrusning); i fästningskrig förr benämning på hvarje under en regelbunden belägring framfördt, särskildt knippe af anfallsverk. C. O. N. L. W:son M. Attackera (jfr Attack), anfalla. Attainder [*tei'nd*], eng., egentl. "fläck", "vanheder", sedan gammalt i England benämning på en del af det straff, som följde på vissa svåra förbrytelser. Den, som dömts till döden eller till fredlöshet, drabbades därmed äfven af "attainder", d. v. s. hans gods förverkades, han kunde ej vittna inför domstol och ej heller ärfva eller öfverflytta arf. -- Acts (bills) of attainder kallas sådana, af parlamentet i vanliga lagstiftningsformer åstadkomna domar, som medföra indragning af egendom samt förlust af ära och medborgerliga rättigheter. Den anklagade har dock vanligen egt att personligen eller genom advokat uppträda och försvara sin sak. "Acts of attainder" brukades i synnerhet under "rosornas krig" af det segrande partiet för att med åsidosättande af vanliga rättegångsformer störta motpartiets ledare och konfiskera deras gods, hvarvid de stundom t. o. m. användes mot döda personer. Äfven senare användes denna procedur i högförräderimål, t. ex. mot lord Strafford, ärkebiskop Laud och hertigen af Monmouth. Senast kom den till användning 1696 mot sir John Fenwick på grund af hans delaktighet i ett jakobitiskt upprorsförsök mot Vilhelm III. Som straff för högförräderi afskaffades formligen sådan dom först genom Felony act af år 1870. -- I Förenta staternas författning äro "bills of attainder" uttryckligen förbjudna. V. S--g. Attalea H. B. K., bot., växtsläkte af nat. fam. Palmæ L., innefattande palmer med parbladigt delade blad. Dit hör A. funifera Mart., Piassaba-palmen från Brasilien, hos hvilken bladskaftens utvidgade baser innehålla ett slags grofva, styfva fibrer, som under namn af Piassaba införas till Europa, där de arbetas till varaktigt tågverk, kvastar eller borstar. Nötterna af A. Cohune Mart. från Honduras hafva ett stenhårdt skal, hvaraf tillverkas åtskilliga svarfveriarbeten, såsom knappar, kulor till rosenkransar m. m. A. excelsa, Uricuru-palmen, har oljerika och ätbara frukter, som användas att underhålla den eld och rök, genom hvilken kautsjuksaft intorkas och får sitt vanliga, mörkfärgade utseende. Se vidare Beklädnadsväxter. Ldt. O. T. S. (G. L--m.) Attaleia (lat. Attalia), fordom namn på Adalja. Attalia. Se Attaleia. Attaliates, Mikael (Mikael d Attaleiates), bysantinsk rättslärd och historieskrifvare under 11:e årh. Samtidigt med en lång och lysande karriär såsom ämbetsman under flera kejsare utöfvade A. en betydande litterär verksamhet. En af honom 1072 författad rättshandbok är af vikt för vår kunskap om vissa delar af den romersk-bysantinska rätten, liksom hans stiftelseurkund för ett af honom 1077 grundadt sjukhus och kloster ger oss kulturhistoriska upplysningar af värde. Mest betydande är emellertid hans historiska verk, som omfattar tiden 1034--79. Det utmärker sig för ett opartiskt omdöme om de handlande personerna; språket har den bysantinska prosans svulst och omständlighet, men förebådar den klassicistiska riktningen under Komnenerna. V. Lm. Attalos (grek. Attalos, lat. Attalus). 1. Konungar i Pergamon, i nordvästra Mindre Asien. A. I, reg. 241--197 f. Kr., antog konungatitel 240 efter en lysande seger öfver gallerna, som länge hemsökt de hellenska staterna i Mindre Asien med plundringar, förde därefter krig mot Syrien och Macedonien och lämnade romarna ett värdefullt understöd mot konung Filip. Hans eröfringar gingo visserligen till stor del förlorade; dock har han genom sin seger öfver gallerna, sitt försvar af de af Macedonien hotade hellenska staterna, förbundet med romarna och ett klokt användande af rikets betydande skatter, särskildt till främjande af konst och vetenskap, inlagt stora förtjänster i fråga om denna tids utveckling. Han dog 197 i Pergamon. -- A. II, den förres son, var af sin broder Eumenes II under dennes regering 197-- 159 flitigt anlitad i militära och politiska värf. Hans egen regeringstid (159--138) upptogs hufvudsakligen af krig. Han följdes af sin brorson, A. III, som dog 133, efter att hafva testamenterat sina skatter och sitt rike till romarna. Äfven dessa båda furstar voro ifriga gynnare af konst och vetenskap. Se Pergamon. 2. Västromersk kejsare, uppsattes 409 af Alarik till motkejsare mot Honorius. Året därpå afsatt, antog han, på uppmaning af goten Ataulf, ånyo kejsartiteln 414, men tillfångatogs 415 och förvisades af Honorius till ön Lipara. Attalus. Se Attalos. el-'Attâr ("droghandlaren"), Muhammed Ferîd-ed-dîn, en af Persiens störste mystiske diktare, f. 1119, d. 1230, blef liksom sin fader droghandlare i Nisjapur, men fördjupade sig snart i studiet af den sufiska teosofien, lefde som en asket och utvecklade en alsterrik författareverksamhet. Hans förnämsta arbete är Mántik et-táir ("fåglatal"; på versformen "mesnevi", af Garcin de Tassy utg. 1857 och öfv. på franska 1863), en sinnrik allegori om människosjälens identifiering med gudomen. Därnäst märkes Pend-namé ("rådsboken"), korta lärodikter och tänkespråk (utg. af S. de Sacy 1819; öfvers. till tyska af Nesselmann 1871). Hans mest betydande prosaverk är Tezkiret-el-auliâ ("lefnadsteckningar öfver heliga män"), värdefulla biografier öfver 97 berömda sufister. H. A. Attelage [attla'*], fr., anspann. Attendera [uttalas äfven: atta*dera, af lat. attendere, utspänna], rikta uppmärksamheten på. Attenhofer [-håfer], Karl, schweizisk tonsättare, f. 1837 nära Baden (kant. Aargau), studerade i hemlandet och vid Leipzigs konservatorium. Han har från 1867 verkat såsom kördirigent, musiklärare och organist vid katolska kyrkan i Zürich samt förvärfvat ett rum bland de mest bemärkte schweiziske tonsättarna, i synnerhet på manskörens område med och utan ackompanjemang (Abendfeier, Vale, Der treue kamerad), men äfven genom körer för blandade röster, damkörer, visor, mässor, pianostycken och lätta violin-etyder. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
