Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbury, Francis - Atter-see - Attes. Se Attis - Attest - Attestant - Attestatum. Se Attest - Attestera - Atticism - Atticist. Se Atticism - Atticus - Attigny - Attik. Se Attika - Attika - Attika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bd, 1869), och en lefnadsteckning öfver A. i
Macaulays "Biographical essays".
J. Th. W.
Atter-see [-se] l. Kammer-see, den största
insjön i öfre Österrike, ö. om Salzburg, 465 m.
ö. h., 47 kvkm. A. utflyter genom Ager till
Traun-sjön. Dess vackra stränder äro om somrarna mycket
besökta af resande.
Attes, grek. myt. Se Attis.
Attest, mera sällan Attestatum (af lat.
attestari, intyga), skriftligt intyg, bevis, betyg.
Attestant (jfr Attest), vittne.
Attestatum (lat.). Se Attest.
Attestera (jfr Attest), skriftligen intyga.
Atticism, attiskt språkbruk; det för den attiska
dialekten egendomliga; utsökt smak och träffande
satir i uttryckssättet. Sedan 2:a årh. e. Kr. blef
ordet en beteckning för en del grekiska retorers,
atticisternas, sträfvan att rena denna dialekt
från de missbildningar och oskönheter, som efter den
klassiska periodens slut genom alexandrinskt
inflytande kommit att vidlåda densamma.
Atticist. Se Atticism.
Atticus. 1. Titus Pomponius A., romersk
skriftställare och mecenat, f. 109, d. 32 f. Kr. För att
ej indragas i de borgerliga oroligheterna begaf han sig
86 till Aten. Där uppehöll han sig i 21 år, lärde
sig behärska grekiskt språk och umgängeston (hvaraf
binamnet Atticus) och samlade genom lyckliga
affärer en stor förmögenhet. A. dref en omfattande
bokhandels- och förläggarverksamhet. Af hans skrifter
– främst ett historiskt arbete, Liber annalis, –
finnes föga kvar. Nepos skref hans lefnadsteckning.
Af Cicero ega vi en samling "Epistolæ ad Atticum".
– Hans dotter Cæcilia Attica var fältherren
Agrippas första maka.
2. Tiberius Claudius A. Herodes.
Se Herodes.
Attigny [attinji], ort i franska depart. Ardennes,
s. v. om Mézières, vid floden Aisne. 1,703 inv.
(1901). I A. residerade flera frankiska konungar
efter Klodvig II, Wittekind lät döpa sig där
785, och Ludvig den fromme gjorde kyrkobot under
den synod, som hölls där 822. Senare tog Karl
den enfaldige A. till sitt residens.
Attik, bygnk. Se Attika.
Attika (af lat. atticus, attisk) l. Attik, bygnk.,
ett antingen rundt om en hel byggnad eller, vanligast,
på någon af densammas hufvuddelar och alltid öfver
taklisten befintligt, vågrätt afslutadt, dekorativt
byggnadsparti, ofta bärande statyer, sinnebilder eller
inskrifter, häntydande på byggnadens bestämmelse.
Attikan var en för den antika byggnadskonsten
egendomlig anordning, som sedermera med begärlighet
upptogs af renässansen. – De flesta triumfbågar
hafva attika öfver hela byggnaden. K. biblioteket i
Stockholm har en sådan öfver midtpartiet, likaså det
nya riksdagshuset.
A. T. G. (I. G. C.)
Attika (grek. Άττική, i äldre tid äfven Άκλή,
"kustland"), en mellan Egeiska hafvet och
Saroniska hafsviken utskjutande halfö, som bildar
sydöstligaste delen af Greklands fasta land. Arealen
ungef. 2,527 kvkm. Landet är till större delen
uppfylldt af mestadels skoglösa kalkstens- och
marmorberg, bl. a. det vilda Kithairon, som tillika bildar
gränsen mot Beotien i n. och mot Megaris i n. v.
Bland slättbygder är i främsta rummet att märka
den Aten på alla sidor omgifvande, fordom kallad
Kekropiska slätten eller vanligen blott "Slätten"
(pedion), därnäst den n. v. därom belägna Eleusinska
eller Triasiska, samt i landets östra del
strandslätten vid Marathon och "inlandet" (Mesogia) mellan
bergskedjan Hymettos och de östra strandkullarna.
Kekropiska slätten är på tre sidor omsluten af
berg: i n. Parnes, en vild bergskedja af ända
till 1,413 m. höjd; i n. ö. Brilettos, en fristående
bergpyramid, 1,110 m., efter den vid dess fot
belägna byn Penteli äfven kallad Pentelikon; i ö. det
långsträckta, 1,027 m. höga Hymettos (nu Trelovani),
samt i v. Aigaleos l. Korydallos (nu Skaramanga).
– Det sydöstra kustlandet (paralia) upptages af kullar
och mindre bergshöjder, hvilka först längre mot s.
förena sig till en sammanhängande kedja, Laurion,
och i landskapets sydligaste spets utlöpa i den
tvärbrant stupande bergsudden Sunion. På yttersta
branten finnas ännu betydande ruiner af ett
Athena-tempel, hvars långt ut på hafvet synliga pelare
föranledt det nyare namnet Kap Kolonne. Berget
Laurion innehöll fordom rika silfvergrufvor, som
förskaffade atenarna en högst betydlig inkomst, men
som redan vid den kristna tidens början voro
uttömda. I nyare tider har man icke utan framgång
sökt tillgodogöra sig de lämningar af ädel metall,
som innehållas i de gamla slagghögarna. Bland
mineral förtjänar äfven att nämnas den förträffliga
lerjord, som hämtades på kuststräckan s. om Aten
och utgjorde råämnet till de berömda atenska
krukmakeri-arbetena, och i än högre grad den
praktfulla marmor (i Pentelikon och Hymettos), som lämnat
outtömligt material för praktbyggnader och
skulpturverk. På A:s berg upprinna många vattendrag,
af hvilka de flesta dock endast äro små regnbäckar,
som utsina om sommaren. Den betydligaste floden
är Kefissos, hvilken året om är vattenförande samt
bildas af två armar, den ena från Pentelikon, den
andra från Parnes. Kefissos flyter genom slättlandet
på vid pass 2 km. afstånd v. om Aten och
mynnar ut i bukten Faleron, ö. om Peiraieus. Under
den heta årstiden når denna flods vatten dock icke
fram till utloppet, emedan det afledes i en mängd
kanaler till fältens bevattnande. Obetydlig är den
på norra sluttningen af Hymettos upprinnande Ilissos,
hvilken begränsar Atens område i s. ö., men kort
därefter förlorar sig i den torra marken. I n.,
på gränsen mot Beotien och hufvudsakligen
tillhörande detta landskap, flyter den i Eubea-sundet
utfallande floden Asopos. – Jordmånen i A. är
mager. Endast ett tunt lager af mylla
betäcker kalkstenen, hvilket, i förening med den
bristfälliga bevattningen och luftens ovanliga
torrhet, gör att landet ej i någon högre grad egnar
sig för sädesodling. Icke heller är vinet af
ädlare slag. Däremot hafva A:s fikon och oliver i
alla tider varit ryktbara för sin utsökta godhet.
Olivens stora värde för A:s inbyggare har sagan
uttryckt genom att låta gudinnan Athene, medelst
det första olivträdets frambringande, förvärfva sig
rätt att dyrkas såsom landets skyddsgudinna. Den
attiska ullen var fordom högt prisad för sin finhet,
och boskapsskötsel är nu såsom förr en viktig
näringsgren. Luften är ovanligt lätt och genomskinlig,
och de till större delen skoglösa bergen bryta ljuset
i växlande skiftningar, hvilket i synnerhet vid
solnedgången brukar framkalla de praktfullaste
färgspel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
