Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Augsburger-interim - Augsburgiska bekännelsen - Augsburgiska bekännelsens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog fullständig återgång till katolicismen, lyckades
det icke vinna några egentliga sympatier bland
katolikerna och naturligtvis ännu mindre bland
protestanterna, åt hvilka det knappast medgaf annat än
prästerliga äktenskap samt åtnjutandet af nattvarden
med både bröd och vin. Hertig Morits af Sachsen
lät därför framlägga det af protestanternas förnämste
ledare s. å. utarbetade s. k. Leipziger-interim,
i hvilket åtskilliga eftergifter voro gjorda
med afseende på de katolska ceremonierna, men som
dock i allt hufvudsakligt fasthöll det protestantiska
lärobegreppet. Detta interim kunde dock lika litet
som det förra tillfredsställa de stridande partierna,
hvilka först genom religionsfreden i Augsburg (1555)
kommo på det klara med hvarandra. Se vidare G.
Beutel, "Ueber den ursprung des
augsburger-interim" (1888).
J. H. B.*
Augsburgiska bekännelsen (lat. Confessio
augustana, förk. Augustana), den förnämsta bland den
evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Dess
normativa betydelse har varit af sådan omfattning,
att hela den öfriga bekännelsebildningen inom denna
kyrka kan sägas hafva till uppgift blott att utgöra
en korrekt tolkning af densamma. Politiskt sträcker
sig dess betydelse äfven utanför den rent lutherska
protestantismens område, i det såväl genom
religionsfreden i Augsburg 1555 som genom westfaliska freden
1648 Augustana fastställdes såsom den statsrättsliga
grundvalen för den protestantiska kyrkans existensrätt
inom det tyska riket. Denna fråga, om de
evangeliske kunde anses stå inom den allmänna (katolska)
kyrkans område och sålunda ega anspråk på rättsligt
skydd, gaf den närmaste anledningen till
bekännelsens uppställande. Då kejsar Karl V till riksdagen i
Augsburg 1530 förberedde de religiösa konflikternas
lösning, ställde kurfursten af Sachsen en uppmaning
till teologerna i Wittenberg att gifva en
sammanfattning af de differenser i tro och ceremonier, som
förelågo mellan protestanterna och de romerske.
Resultatet af deras arbete var de s. k.
Torgau-artiklarna, som i väsentlig mån bilda grundvalen för
Augustanas andra del. Den första delen af
bekännelseskriften är hufvudsakligen baserad på Marburg-
och Schwabach-artiklarna, hvilka i sin ordning
utarbetats af wittenbergarna i samband med de
underhandlingar, som på landtgrefven Filips af Hessen
initiativ 1529 fördes mellan huvudrepresentanterna
för de båda protestantiska partierna. Först i
Augsburg uppsattes bekännelsen på basis af nämnda
förarbeten. Medverkande voro de närvarande teologerna
och i diplomatiska partier den sachsiske kansleren
Brück. Hufvudförfattaren var Melanchthon, som tryckt
sin prägel på bekännelsen. Luthers samtycke och
godkännande afgafs skriftligen från Koburg. Den
ursprungligen blott sachsiska konfessionen blef genom
underskrift af de evangeliska ständerna allmän
bekännelse. Den förelästes 25 juni 1530 på tyska språket
inför kejsare och ständer. De till kejsaren samtidigt
öfverlämnade originalexemplaren på latinska och
tyska språken hafva förkommit, och tveksamhet har
i flera fall rådt om den ursprungliga lydelsen. I
konkordieboken föreligger den tyska texten efter en
kopia, som förvaras i Mainz’ arkiv. Den latinska
är i öfverensstämmelse med en af Melanchthon 1531
utgifven s. k. "editio princeps". Melanchthon tillät
sig emellertid en ytterligare formell utmejsling af
Augustana och vidtog därjämte i sin edition af 1540
djupgående dogmatiska förändringar, särskildt i fråga
om nattvardsläran, hvilka gifvit upplagan namnet
Variata. Lutherska kyrkan fasthåller strängt vid
den oförändrade Augustana såsom bekännelseskrift.
Men i politiskt afseende har Variata spelat en stor
roll, i det de reformerte tack vare densamma kunde
betrakta sig som stående på augsburgiska
bekännelsens grund.
Augustana söker till sin allmänna tendens visa,
att den evangeliska ståndpunkten icke är en separat
sektbildning med okyrkliga nyheter, utan att dess
lära grundas direkt på skriften och är i
öfverensstämmelse med kyrkans äldre oförfalskade tradition. Med
stöd af detta återvändande till rent bibliska ideal
vill bekännelsen aflägsna endast oevangeliska, mot
den allmänna katoliciteten stridande missbruk. Dess
yttre form utgör en samling af religiösa och etiska
satser, affattade i 28 artiklar under två
hufvudafdelningar. Den första afdelningen, de egentliga
trosartiklarna (articuli fidei, 1–21), fastslår det
trinitariska lärobegreppet i anslutning till Nicenum, ger
ett pregnant uttryck åt arfsyndsläran under skarpt
afvisande af skolastikernas rent negativa
uppfattning samt afhandlar Kristi person och verk. Den
nyförvärfvade frälsningskunskapens fundamentala läror,
tron och rättfärdiggörelsen, få en synnerligen
expressiv formulering. Trons väsen angifves flerstädes
såsom varande ej ett historiskt försanthållande, utan
en fast förtröstan på Kristi förtjänst. I motsats mot
det romerska systemet, som lär en gärningarnas
rättfärdighet, häfdas med bestämdhet rättfärdiggörelsen
af nåd för Kristi skull och genom tron som mottagande
organ. Vidare behandlas kyrkans begrepp, dop och
nattvard samt öfriga den evangeliska lärans centrala
punkter. I senare afdelningen, som rör de katolska
missbruken, viker den rena bekännelsekaraktären
tillbaka för en mer utredande apologetisk
framställning. I hög grad anslående, tecknas det
evangeliska lifsidealet i art. 27, som klassiskt uttrycker det
stora framsteg, som den reformatoriska principen i
sedligt afseende betecknar framför den medeltida
världsuppfattningen. I öfverensstämmelse med den
sant katolska ståndpunkt, åt hvilken bekännelsen
afser att gifva uttryck, vidfogar den de särskilda
positiva utvecklingarna af lärobegreppet antitetiska
satser, som bestämdt afvisa äldre och nyare mot den
ekumeniska kristendomsuppfattningen stridande
villomeningar. Till slut må i kyrkorättsligt afseende
framhållas, att det var den världsliga öfverheten,
som i den kristna församlingens namn upphöjde
Augustana, liksom öfriga reformatoriska
bekännelseskrifter, till härskande och normativ kyrkolära.
I Sverige antogs Augustana genom Uppsala mötes beslut
1593. – Bekännelsen och dess förarbeten äro utgifna
bl. a. af Th. Kolde (1896) och P. Tschackert (1902),
på svenska af G. Billing i "Lutherska kyrkans
bekännelseskrifter" (1895). Jfr G. L. Plitt, "Einleitung
in die Augustana" (1868), och G. Billing, "Lutherska
kyrkans bekännelse" (1876–78).
J. Hdr.
Augsburgiska bekännelsens försvar (apologi),
upptages i konkordieboken såsom den lutherska
kyrkans andra symbolum. Nödvändigheten att finna
en formell rättsgrund för protestanternas
undertryckande ledde å katolikernas sida vid riksdagen i
Augsburg till uppställande af den s. k. augustanæ
confessionis responsio, vanligen af protestanterna benämnd
confutatio pontificia, hvilken författades af fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
