- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
399-400

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Augsburgiska bekännelsens försvar - Augur - Augurale - Auguratorium. Se Augurale - Augurera - Augurium - Augur-löje - August (Karl August Eugene Napoleon) - August (Paul Fredrik August) - August (Fredrik August) - August I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framstående romerska teologer (Eck, Faber, Cochlæus
och Wimpina) och 3 aug. 1530 i kejsarens och de
katolska ständernas namn förelästes inför riksdagen.
I denna mot augsburgiska bekännelsen riktade
vederläggningsskrift stämplades flera af Augustanas
artiklar såsom stridande mot kyrkans lära och sann
evangelisk åskådning. Den fordrade ock obetingad
underkastelse under kyrkans auktoritet. De
evangeliske uppdrogo åt Melanchthon att uppsätta en
försvarsskrift. Då i enlighet med kejsarens förbud ingen
afskrift af "konfutationen" öfverlämnades till dem,
var Melanchthon hänvisad endast till flyktiga notiser.
Hans i hast författade skrift mottogs emellertid ej
af kejsaren, och efter att ha lyckats erhålla en
afskrift af konfutationen, verkställde Melanchthon en
grundlig omarbetning af sitt första utkast. Så utkom
apologien på latinska språket april 1531. En tysk
öfversättning (af Justus Jonas), som i mycket afviker
från den latinska texten, är ock upptagen i
konkordieboken. Redan 1532 erkändes augsburgiska
bekännelsens försvar af protestanternas representanter såsom
en autentisk förklaring af Augustana. Apologien,
som mera bär prägel af en läro- än bekännelseskrift,
utgör med sin skarpa, träffande polemik mot
vulgär-skolasticismen och sina troskraftiga utläggningar af
protestantismens centrala partier, glanspunkten af
Melanchthons författarskap. Den finnes utgifven i
I. T. Müllers "Die symbolischen bücher der evang. luth. kirche" (1890)
och på svenska i
G. Billings "Lutherska kyrkans bekännelseskrifter" (1895).
Jfr I. G. L. Plitt, "Die apologie u. Augustana" (1873).

J. Hdr.

Augur (lat.), teckenskådare, teckentydare. Ordet
hänför sig till de gamle romarnas tro, att gudarnas
illustration placeholder

vilja (i afs. på en bestämd handling) kunde utrönas
därigenom att man gaf akt på vissa tecken, särskildt
fåglars flykt och läten samt företeelser på himmelen (jfr
Auspicier). För statshandlingar – såsom vid
ämbetens tillträdande, krig och folkförsamlingar –
anställdes teckenskådning, hvarvid augurerna,
särskildt i vissa fall, afgjorde om tecknen voro
gynnsamma eller ej. Deras rättesnöre var ett system
af regler, som grundade sig på förut gjorda
iakttagelser. Augurerna, hvilka i tjänsten brukade en
i änden böjd staf (lituus), bildade ett kollegium,
som efter Sullas tid bestod af 15 medlemmar. De
voro högt ansedda, och flera af statens förnämste
män, såsom talarna Hortensius och Cicero, voro
upptagna bland dem. De tillsattes först af konungen,
sedan genom kooptation (se d. o.), efter 104 f. Kr. af
folkförsamlingen och sist af kejsarna.

R. Tdh.

Augurale l. Auguratorium (lat.), plats för
inhämtande af auspicier i det fornromerska lägret
(under kejsartiden).

Auguratorium (lat.). Se Augurale.

Augurera (lat. augurare), förespå, profetera.

Augurium (lat.), teckenskådning. Se Augur.

Augur-löje (med anledning af Ciceros yttrande, att
han ej begrep, huru en offerskådare kunde möta en
annan sådan utan att skratta; yttrandet fälldes om
"haruspices", men har i senare tider öfverflyttats
på augurerna), ett om hemligt samförstånd vittnande
leende öfver oinvigda personers öfverdrifna vördnad
för någonting föga vördnadsvärdt.

August (Karl A. Eugène Napoleon),
hertig af Leuchtenberg, f. 9 dec. 1810 i Milano,
förmäldes "par procuration" 1 dec. 1834 och
personligen 26 jan. 1835 med regerande drottningen
Maria II da Gloria af Portugal, i hennes första
gifte, men dog redan 28 mars s. å. Jfr
Leuchtenberg.

August, storhertigar af Oldenburg. 1.
Paul Fredrik A., f. 1783, d. 1853, ingick efter
Oldenburgs ockupation af fransmännen 1811 i rysk
krigstjänst, återvände 1816 till Oldenburg och
efterträdde 1829 sin fader i regeringen. Han var
den förste, som antog storhertig-titeln, hvilken
Wienkongressen tillerkänt regenterna i Oldenburg. I
febr. 1849 gaf han sitt land en frisinnad författning,
som han sedermera vidmakthöll utan att däri göra
några större ändringar. I sitt första gifte (med en
prinsessa af Anhalt) hade han dottern Amalia, gift
med konung Otto af Grekland, i sitt andra gifte (med
en syster till sin första gemål) sonen Peter,
Oldenburgs storhertig 1853–1900. I sitt tredje gifte
var han förmäld med Gustaf IV Adolfs yngsta dotter,
Cecilia, och hade med henne en son, Elimar (f. 1844,
d. 1895), hvilken blef officer i rysk tjänst och 1850
ifrågasattes till tronföljare i Danmark.

2. Fredrik A., den föregåendes sonson, f.
1852, efterträdde 13 juni 1900 sin fader, storhertig
Peter. Han är dessutom preussisk kavallerigeneral.
I sitt första äktenskap (1878–95) förmäld med en
dotter till prins Fredrik Karl af Preussen, äktade han
1896 hertiginnan Elisabet af Mecklenburg och har
med henne sonen Nikolaus, f. 1897.

August, kurfurstar af Sachsen.
– 1. August I, f. 1526, blef 1548 gift med Anna af Danmark,
dotter till Kristian III, och några veckor efter hennes
död 1585 omgift med en furstinna af Anhalt. Han
efterträdde 1553 sin broder Morits i regeringen och
dog 1586. A. var en af Tysklands mest betydande
furstar under senare hälften af 1500-talet. Stor
hushållare och därvid stödd af sin kloka och
energiska gemål (Sachsens "fader August" och
"moder Anna"), bragte han – ofta med hänsynslösa
medel – kurfurstendömets finanser i utmärkt skick,
uppdref åkerbruk och bergshandtering samt gynnade
manufakturerna genom att i sitt land mottaga
nederländare, som flytt undan spanjorernas
trosförföljelser. Han räddade, gentemot den ernestinska linjens
anspråk, åt sin ättegren den af Morits förvärfvade
kurhatten genom att troget understödja kejsarhuset
i dess tyska politik. Mycket på grund af hans
inflytande kom sålunda den genom sin oklarhet farliga
religionsfreden i Augsburg 1555 till stånd, och han var
konsekvent motståndare till senare försök att aftvinga
kejsaren gunstigare villkor för de tyske protestanterna
(t. ex. genom upphäfvande af andliga förbehållet).
Härigenom råkade han i skarp motsättning till
kurfursten af Pfalz, som företrädde de ifrigare, mot
kejsaren oppositionelle protestanterna, och osämjan
skärptes genom trosmotsats. A., som i det hela
saknade intresse för den andliga kulturen och föga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free