Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 415-416 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Augustus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ytterst sällan. Under det han idkade studier i Apollonia
i Illyrien, fick han underrättelse om Cæsars mord
och skyndade då hem till Rom för att bevaka sina
intressen såsom den mördades hufvudarfvinge. Om
hans förhållande till Antonius, som ryckt till sig
makten, se Antonius 3. Efter Antonius’ och
Kleopatras död återvände han som segrare till Rom, där
han firade en utomordentligt praktfull triumf (29
f. Kr.).

Octavianus var nu det romerska världsrikets herre.
Men med den varsamhet, som var honom egen,
undvek han alla enväldets yttre tecken och nedlade
efter ordningens återställande sin triumvirmakt (27).

Augustus (berömd staty i Vatikanen).

Det romerska folket skulle tro, att republiken ännu
lefde, "emedan det älskade att så tro". Octavianus
lät därför de gamla statsinrättningarna bestå;
särskildt erkändes senaten åter som den högsta
regeringsmyndigheten. Han lagade blott, att han själf
författningsenligt bekläddes med de ämbeten, som
kunde tillförsäkra honom högsta ledningen. Viktigast
var imperatorsvärdigheten, som innebar oinskränkt
öfverbefäl öfver rikets alla stridskrafter jämte
förvaltning af gränsprovinserna. Äfven hans borgerliga
ämbetsmyndighet var särdeles vidtomfattande. Såsom
censor rensade han senaten från ovärdiga eller honom
obehagliga medlemmar och ersatte dem med nya.
Förhandlingarna egde han själf att leda såsom
"princeps senatus". Däremot var folkförsamlingarnas
betydelse väsentligen förbi. Konsulsvärdigheten, som
kejsaren i början af sin regering årligen öfvertog,
nedlade han år 23; den civila makten hade därefter
sitt förnämsta uttryck i den honom redan förut på
lifstid tilldelade inflytelserika tribuniciska makten,
hvarigenom han blef till sin person oantastlig, egde att
framställa lagförslag och genom "veto" hindra hvarje
ämbetsåtgärd, hvarje senatsbeslut. Slutligen blef han
år 12 f. Kr. "pontifex maximus", hvarigenom han
fick högsta uppsikten öfver hela religionsväsendet.
Därmed var enväldets byggnad i själfva verket färdig,
fastän A. till namnet endast var rikets högste
ansvarige ämbetsman. Någon mot hela denna myndighet
svarande titel infördes ej. Den allmännaste, af A.
själf ofta använda benämningen var "princeps",
"den främste". Hederstiteln "Augustus" (från 27)
är det namn han vanligen bär i historien.

För den så djupt skakade romerska staten var A:s
regering i flera afseenden välsignelsebringande.
Redan från början satte han såsom en viktig
uppgift för sig att lägga en religiös och sedlig grundval
för den statsbyggnad han ämnade uppföra. Härom
vittna hans oaflåtliga bemödanden att vidmakthålla
och höja den romerska religionen och hans ingripande
mot särskildt de högre ståndens sedliga förfall genom
de s. k. äktenskapslagarna. Hans på en gång
kraftiga och hofsamma styrelse skänkte riket yttre
trygghet och, hvad det länge saknat, inre lugn. Gränserna
skyddades genom militärkolonier och härar i fasta
ståndläger. För hufvudstadens lugn och sin egen
trygghet upprättade han en lifvakt, pretorianerna.
En kår på 7,000 man organiserades såsom brand- och
patrulleringsmanskap i hufvudstaden. I förvaltningen
infördes ordning och reda. Provinserna voro förut i
hög grad illa behandlade; A. gjorde slut på
utpressningarna och godtycket. Det ofantliga riket
öfverdrogs med ett storartadt nät af förträffliga vägar,
genom hvilka provinserna sattes i en lätt förbindelse
med hvarandra och med Rom, hjärtat i denna
jättekropp. Under fredens och ordningens hägn
uppblomstrade handeln, näringarna och den allmänna
välmågan. Själf en fint bildad natur och med öppet
sinne för andliga njutningar, sökte han "förvandla
den stad af tegel han mottagit till en marmorstad"
och prydde den med härliga konstverk af alla slag.
Offentliga bibliotek anlades. Den romerska
litteraturens guldålder, som börjat med Cæsar och Cicero,
räknade på A:s tid de öfrige af Roms bäste
författare, såsom skalderna Vergilius, Horatius,
Tibullus, Propertius och Ovidius samt häfdatecknaren
Livius – ädelt uppmuntrade och furstligt lönade
af A. och hans förtrogne vän, Mæcenas.

A. älskade ej krig. De krigsföretag, som egde
rum under hans styrelse, åsyftade mindre att utvidga
än att befästa och afrunda rikets gränser. Spanien
blef nu fullkomligt eröfradt. De kraftiga alpfolken
kufvades af A:s styfsöner, Tiberius och Drusus, och
slutligen utgjorde Donau, från källan till utloppet,
rikets norra gräns. För att värna Rhengränsen
krigade först Drusus och efter hans död Tiberius med
framgång mot germanerna, och Roms legioner trängde
fram ända till Elbe; men genom ståthållaren Varus’
fruktansvärda nederlag år 9 e. Kr. gick det nyss
grundade romerska väldet i nordvästra Germanien
förloradt (se Arminius).

I sitt husliga lif var A. mindre lycklig. Från sin
första gemål Clodia. Antonius’ styfdotter, skilde han
sig redan år 41 f. Kr. Hans andra maka, Scribonia,
skänkte honom dottern Julia, som i följd af sitt
skamlösa lif förvisades till en öde ö. Till efterträdare
utsåg A. sin systerson och måg, Marcellus; men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>