- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
427-428

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aulnay - Aulodi - Aulon - Aulus - Aulus Gabinius - Aumale - Aumale, Claude I de Lorraine - Aumale, Claude II de Lorraine - Aumale, Charles de Lorraine - Aumale, Henri Eugene Philippe Louis d'Orleans - Aumonier - Aumont

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

biflod till Boutonne. Omkr. 1,800 inv. (1902). A.
har en rikt smyckad kyrka i romansk stil, från
12:e årh.

Aulodi (jfr Aulet), af flöjt ackompanjerad sång.

Aulon, fordom namn på Avlona.

Aulus [åly’ss], badort i franska depart. Ariège,
776 m. ö. h., i en vacker trakt vid öfre Salat, har
varma svafvelkällor, som begagnas bl. a. mot syfilis.

Aulus Gabinius. Se Gabinius.

Aumale [åma’ll]. 1. Stad i franska depart.
Seine-inférieure, vid Bresle. 2,169 inv. (1901). A.
utgjorde på 1500-talet medelpunkten för ett därefter
benämndt grefskap, som hörde till Lothringen och
1547 upphöjdes till hertigdöme. En sidolinje af
det lothringska huset hade däraf sitt namn. Efter
denna grens utslocknande tillföll hertigdömet en yngre
linje af huset Savojen, kom sedermera genom
giftermål till huset Orléans och utgjorde under
julimonarkien apanage för Ludvig Filips fjärde son,
som däraf fick sin titel. I trakten af A. stod 1592
ett slag mellan Henrik IV och hertigen af Parma.

2. (Arab. Suk-Gh’ozlan) Befäst stad i Algeriet,
vid foten af berget Dira, s. ö. om staden Alger.
2,169 inv. (1901). Militärhospital, kaserner m. m.

Aumale [åma’ll], fransk släkt, uppkallad efter
hertigdömet A. (se föreg. art.). – 1. Claude I de
Lorraine
, femte son till René II af Lothringen,
f. 1496, d. 1550, blef vid faderns död grefve
af A. Han var framstående som krigare och blef
stamfader för ätten Guise (se d. o.). Hans äldste
son blef 1547 upphöjd till hertig af A.

2. Claude II de Lorraine, tredje son
till den förre, f. 1523, d. 1573, blef 1550 hertig
af A. och var Henrik II:s gunstling. Han utmärkte
sig i kriget mot Karl V vid belägringen af Metz.
På grund af personligt hat till Coligny, som han
ansåg vållande till mordet på brodern Frans af Guise,
var han med om att anstifta bartolomeinattens
blodbad. Han stupade vid belägringen af La Rochelle.

3. Charles de Lorraine, hertig af A.,
den förres son, f. 1554, d. 1631, blef såsom en af
ligans hufvudanförare kommendant i Paris, men gick
efter Henrik IV:s seger öfver till spanjorerna. Som
förrädare dömd till döden, flydde han till Bruxelles,
där han afled, den siste af sin ätt.

4. Henri Eugène Philippe Louis
d’Orléans
, hertig af A., fjärde son till konung
Ludvig Filip, f. 1822, d.
1897, uppfostrades i
Collège Henri IV (en
offentlig skola i Paris) och
inträdde 17 år gammal i
armén. Sänd till Algeriet,
förvärfvade han stort rykte
genom sin duglighet, sin
tapperhet och en skickligt
ledd presskampanj, och
eröfringen (1843) af
Abd-el-kaders "smalah"
(rörliga läger) tillskrefs
honom. Sedan 1842
brigadgeneral, blef han nu

illustration placeholder


generallöjtnant och 1847 generalguvernör i
Algeriet samt mottog som sådan Abd-el-kaders
kapitulation. Vid februari-revolutionen 1848 förmådde
han, som på grund af den allmänna sympati han
vunnit lätt kunnat sätta sig till motvärn, lojalt
kolonien att böja sig för moderlandets vilja, lämnade
kommandot åt general Cavaignac och begaf sig till
England, där han idkade historiskt och militärt
författarskap (Alesia, 1859, Les zouaves et les chasseurs
à pied
, 1855, samt artiklar i "Revue des deux
mondes"). Som svar på ett i senaten gjordt angrepp
af prins Napoleon mot familjen Orléans publicerade
han 1861 Lettre sur l’histoire de France, som var en
sträng kritik af Napoleon III och därför
konfiskerades. I "Étoile belge" skref A. 1865–66 en serie
kritiska bref öfver kejsardömet, och 1867 utgaf han
sitt berömda verk Les institutions militaires de la
France
. Vid krigets utbrott 1870 sökte A. som
sann patriot, glömsk af alla oförrätter, både hos den
kejserliga och den republikanska regeringen att få
inträde i armén, men förgäfves. 1871 invaldes han
i nationalförsamlingen, där han, sedan
utvisningslagen mot huset Bourbon upphäfts, slöt sig till högra
centern. Kort därpå upptog Franska akademien
nästan enhälligt honom till medlem efter
Montalembert. Redan förut rik som huset Condés arfvinge,
fick A. sin del i den orleanska familjens stora
förmögenhet, då denna restituerades, hvilket väckte
oerhörd förbittring i Frankrike, som då hade den
tyska krigskostnadsersättningen att gälda. 1872
utnämndes A. till divisionsgeneral och presiderade med
stor värdighet 1873 i krigsrätten öfver Bazaine,
kommenderade 1873–79 sjunde armékåren (Besançon)
och var 1879–83 generalinspektör för armén. 1876
lämnade han helt politiken, men försattes 1883 ur
tjänst, anklagad för sammansvärjning mot republiken.
1886 jämte alla medlemmar af franska regentfamiljer
struken ur armén och förvisad, slog han sig ned i
Bruxelles. Som svar på detta behandlingssätt
kungjorde han från denna plats sitt redan tidigare
uppsatta testamente, där han donerat slottet Chantilly
med dess värdefulla samlingar till Franska institutet,
med hvilket han ytterligare förbundits genom sitt
inval i "Académie des beaux-arts" 1880. Institutet
lät 1887 slå en af Chaplain graverad medalj till
hans ära och anhöll 1888 om hans återkallande ur
landsflykten. Denna anhållan afslogs, men 1889
upphäfdes förvisningsdomen på grund af A:s korrekta,
afvisande hållning gentemot Boulanger och hans
öppet uttalade önskan om monarkisternas anslutning
till republiken. A. bosatte sig då på Chantilly. Sina
sista år egnade han åt lärda studier, därunder
afslutande sin Histoire des princes de Condé (7:e bandet
1895), hvaraf de två första delarna tryckts 1864,
men då konfiskerats och först 1869 efter en lång
process fått utgifvas. A:s död, som inträffade 7
maj 1897 på hans gods Zucco på Sicilien,
påskyndades af underrättelsen om hertiginnans af Alençon,
hans nièce, fasansfulla död vid basarbranden i Paris
tre dagar förut. A. var i allo den värdigaste
medlemmen af Frankrikes forna konungahus samt åtnjöt
allmänt stora och välgrundade sympatier. – 1844
äktade han Marie Caroline Auguste de Bourbon (f.
1822, d. 1869), dotter till prins Leopold af Salerno,
och fick med henne två söner, Ludvig Filip, prins af
Condé (f. 1845, d. 1866 i Sydney i Australien),
och Frans, hertig af Guise (f. 1854, d. 1872).
Jfr Grandin, "Le duc d’A., le prince, le soldat,
l’historien" (1897).
(E. A–t.

Aumônier [åmånie], fr., allmoseutdelare.

Aumont [åmå’], gammal normandisk släkt, känd
sedan 1100-talet. –. 1. Jean d’A., f. 1522, d.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:46 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free