Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aurignac - Aurigny - Aurikel. Se Primula - Aurikular - Aurillac - Aurin. Se Tjärfärger - Auripigment - Auri sacra fames - Aurivillius, Petrus - Aurivillius, Erik - Aurivillius, Magnus - Aurivillius, Karl - Aurivillius, Samuel - Aurivillius, Per Fabian - Aurivillius, Per Olof Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aurignac [årinja’kk], ort i franska depart.
Haute-Garonne, i närheten af S:t Gaudens. 907 inv. (1901).
1852 upptäcktes där en grotta, som befanns utgöra en
begrafningsplats från stenåldern och innehålla sjutton
människoskelett från den tiden.
Aurigny [årinji’], ö vid kusten af Normandie. Se
Alderney.
Aurikel, bot. Se Primula.
Aurikular (lat. auricularis, af auris, öra), till örat
hörande.
Aurillac [årija’kk], hufvudstad i franska depart.
Cantal (i Auvergne), vid berget Cantal. Handel med
ost. 16,329 inv. (1901). Påfven Sylvester II:s
födelseort.
Aurin, kem. Se Tjärfärger.
Auripigment (lat. auripigmentum, af aurum, guld,
och pigmentum, färgämne), gult arsenikblände, ett
mineral, som kristalliserar i rombiska systemet,
oftast därbt, insprängdt eller som anflog. Citron- eller
orangegul färg. Kemisk sammansättning As2 S3 =
61 % arsenik och 39 % svafvel. Förekommer på flera
ställen i Ungern och Bosnien och särskildt rikligt
vid Dsjulamerk i Kurdistan.
A. Hng.
Auri sacra fames (lat.), "den förbannade hungern
efter guld", ett uttryck i Vergilius’ "Æneis", III,
v. 57.
Aurivillius, gammal släkt från Uppland. Namnet,
som är bildadt af lat. auris, öra, och villa, by, tog
sig stamfadern efter sin födelseort, Örbyhus.
1. Petrus A., språkforskare, f. 1637 i Knutby,
Uppland, d. 1677, blef professor vid Uppsala
universitet, först i logik och metafysik, 1669, sedan i
grekiska språket, 1674, och s. å. därjämte e. o.
teologie professor. Han var en nitisk lärare, en
väldig disputator och en skicklig versmakare på
grekiska språket. Till de studerandes tjänst utgaf
han en metafysik och en logik, hvilken senare länge
begagnades som undervisningsbok i skolorna.
2. Erik A., den föregåendes broder, grammatiker,
f. 1643 i Knutby, Uppland, d. 1702, blef 1678 e. o.
och 1684 ord. professor i juridik vid Uppsala
universitet. Han efterlämnade i manuskript en på latin
affattad, 1684 fullbordad svensk språklära,
Grammaticæ svecanæ specimen, den fullständigaste och
redigaste ditintills och en lång tid efteråt. Denna
språklära (förvarad i handskrift i Linköpings
stiftsbibliotek) utgafs först 1884, af G. Stjernström, i
Uppsala universitets "Årsskrift". Jämväl afhandlingen
Cogitationes de linguæ svionicæ, qualis hodie
maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione
(1693) vittnar om A:s utmärkta insikter i modersmålet.
Äfven tal samt grekiska och latinska poem
af A. finnas tryckta.
3. Magnus A., den förstnämndes son, präst,
riksdagsman, f. 1673 i Uppsala, prästvigdes 1701
och begaf sig 1703 som vice drabantpredikant till
svenska armén i Polen. Han åtföljde därefter Karl
XII:s högkvarter och var bl. a. med vid kalabaliken
i Bender. 1715 återvände han till fäderneslandet och
tillträdde då kyrkoherdebeställningen vid Maria
församling i Stockholm. 1730 blef han superintendent
i Karlstad. Teol. dokt. primus 1732. Död 1740.
– Under sin pastorstid var han tre gånger riksdagsman
och satt i flere kommissioner, bl. a. i dem, som
dömde öfver Görtz och Vellingk.
4. Karl A., den föregåendes son, språkforskare,
f. 1717 i Stockholm, blef student 1729. Sedan han
aflagt förberedande examina till den filosofiska
graden och disputerat, företog han, under många
ekonomiska besvärligheter, en utländsk resa i ändamål att
studera de österländska språken, i hvilka han också
vann sådan skicklighet, att få svenska vetenskapsmän
torde vunnit ett med hans jämförligt anseende i den
lärda världen. Efter hemkomsten promoverades A.
(1746) till filosofie magister (primus) och kallades
följande år till docent i orientaliska språk vid Uppsala
universitet samt tillträdde professuren i samma ämne
1772, sedan han förut varit "poëseos professor".
Han blef efter Linné Vetenskapssocietetens i Uppsala
ständige sekreterare och var ledamot i bibelkommissionen.
I den tidens proföfversättningar af bibeln äro
de 5 Mose böcker, Josua bok, Domareboken, de
2 Samuels böcker, Jobs bok, Psalmerna, Profeterna
och Jeremias’ klagovisor hufvudsakligen hans arbete.
Han dog 1786. – A. var ovanligt nitisk som lärare
och kunde framställa sitt ämne på en gång grundligt
och enkelt.
5. Samuel A., den föregåendes broder, läkare,
f. 1721 i Stockholm, tog först den s. k. bergsexamen
i Uppsala, men vände sig därefter till läkarevetenskapen.
Sedan han besökt flera tyska högskolor,
blef han 1750 medicine doktor i Göttingen. Därefter
studerade han kirurgi och anatomi i Paris och London
samt utnämndes 1756 till professor i anatomi och
praktisk medicin vid Uppsala universitet. Död
1767. – Han var en nitisk lärare, upplifvade
anatomiens studium och var i Sverige den förste, som
undervisade i kirurgi.
6. Per Fabian A., son till A. 4, biblioteksman,
författare, f. 1756 i Uppsala, utnämndes 1787 till
bibliotekarie vid universitetet samt till professor i
vitterheten och dog under ett konsistorii-sammanträde
1829. – A., som var ledamot af Vitt. hist. och ant.
akad. samt Vetenskapssocietetens i Uppsala ständige
sekreterare, författade på latin, utom ett tal i
anledning af Värrälä-freden och lefnadsteckningar öfver
T. Bergman och M. v. Celse, en del akademiska
afhandlingar, bland hvilka De bibliothecis medii ævi
in Sviogothia (1782) är ett betydelsefullt bidrag till
medeltidens svenska lärdomshistoria. I 42 år förestod
han Uppsala bibliotek med stor skicklighet och
omsorg. Af honom är den bekanta aurivilliska
bokkatalogen, Catalogus librorum impressorum bibl. reg.
acad. upsaliensis, sect. I. II. (1814). Han utgaf
jämväl del. VIII–XV af Warmholtz’ "Bibliotheca
sviogothica".
7. Per Olof Kristofer A., entomolog,
sonson till Per Fabian A. (se A. 6), f. 15 jan. 1853
i Forsa socken i Hälsingland, blef student 1871 och
filos. doktor vid Uppsala universitet 1880. Han
tjänstgjorde såsom biträde vid riksmuseets
entomologiska afdelning från juni 1879, blef vik. intendent
därstädes 1881 samt utnämndes 1883 till professor
och intendent vid samma afdelning. Sedan 1887 är
A. ledamot af Landtbruksakademien, sedan 1895 af
Vetenskapsakademien och valdes 1901 till sistnämnda
akademis sekreterare. Hedersledamot af flera
utländska entomologiska föreningar. – A. är specialist
på fjärilarnas ordning. Han har utgifvit Nordens
fjärilar, handbok i Sveriges, Norges, Danmarks och
Finlands Macrolepidoptera (12 rikt illustr. häften,
1888–91). Bland de många uppsatser, som han
författat, återfinnas i Vetenskapsakademiens
"Handlingar": Recensio critica Lepidopterorum musei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
