Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Australien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
200 mm., en gång i Port Jackson 520 mm. på
24 timmar. Med afseende på regnets fördelning
under året kan A. delas i fyra områden. Hela
norden och östern har en normal tropisk regntid
med torka under vinter och vår; i Queensland infaller
regntiden på hög- och sensommaren, i östra Nya
Syd-Wales på hösten; Victoria har regn vår och
höst; södra och sydvästra A. har vinterregn och
nästan regnlös sommar; slutligen är det inre A.
regnfattigt hela året. Snö faller hvarje vinter i
Australalpernas högsta delar, där vintern börjar
i maj och snömassorna kvarligga till december. På
ena sidan af M:t Clarke skola firnfläckar förekomma,
och de högsta topparna närma sig nära snögränsen.
Under istiden har också A. haft starkare
snöbetäckning än nu; möjligen funnos då lokala glaciärer i det
sydöstra berglandet.
Växtvärlden. A:s flora är bildad af tre
olika element: det tropisk-asiatiska i norra delen
och sträckande sig utefter västkusten till 20° s. br.
utefter den östra till 24°; det antarktiska i
Tasmanien och Australalperna samt den egendomligt
australiska floran i det öfriga A. Vegetationen beror
på nederbördsmängden. Hela inre A. är i följd af
sin torrhet upptaget af öknar, ökenstäpper och
savanner, medan en yppig urskogsvegetation
uppträder i de regnrika trakterna. Rikedomen på
inhemska arter är mycket stor – större än i Europa:
af 8,839 kärlväxter förekomma blott 15 proc. utom
A. – Den största rikedomen på arter förekommer
dock icke i det tropiska A., utan i Väst-A. samt i
Queensland och Nya Syd-Wales. Egendomlig är
den skarpa begränsningen emellan olika trakter. Så
finnes t. ex. icke en enda art af växtsläktena
Eucalyptus, Acacia och Melaleuca gemensam för
både sydvästra och sydöstra delen, ehuru dessa
släkten bilda hufvudmassan i båda områdenas
vegetation. Äfven inom Sydväst-A. möter en dylik
olikhet mellan områdena vid Swan-floden och King
George sound, hvilka, ehuru icke skilda genom några
naturhinder, uppvisa en större olikhet med
hvarandra än Victoria och Tasmanien. – Af alla A:s
växtsläkten är Eucalyptus (se d. o.) det mest
bekanta och talrikast förekommande, därnäst
proteaceerna, som bilda huvudbeståndsdelen af
scrubs-snåren; äfven kasuariner och grästräd ge åt A:s flora
dess egna prägel.
Det tropiska A:s skogar bestå öfvervägande af
träd af sydasiatisk härkomst, såsom Pandanus,
palmerna Licuala och Caryota, tropiska leguminoser
såsom Bauhinia Gilesii, meliaceer och leptospermer.
Vegetationen vid Van Diemen gulf består af
Livistona-palmer, kålpalmer och eucalypter. På
Queenslands fuktiga kust finnas djungelskogar, af
invånarna kallade "brushes", bestående af blandade höga
löfträd med underskog af ormbunkar och palmlianer.
Synnerligt rik är palmfloran i nordöstra A.; här finnas
ock bestånd af araukarier, t. ex. Araucaria Bidwilli.
Flaskträdet (Brachychiton acerifolius) erinrar med sin
mäktiga stam om Afrikas apebrödsträd och växer likt
detta ensamt eller i grupper på grässlätten. Täta
Cedrela-skogar bekläda de östra kustkedjornas
sluttningar, mangroveskogar betäcka stränderna, i
synnerhet vid Carpentaria-viken. Äfven glesa
eucalyptusskogar utan underskog tränga mot söder in på
gräslandet, utan att lämna någon skugga, men med en
rikt blomstrande gräsmatta under sig. Dessa skogar
äro karakteristiska för det inre af York-halfön liksom
för A. i allmänhet. Den tropiska urskogen är dock
helt och hållet inskränkt till kustbältet, men där
nederbörden är mindre, uppträda till och med vid
Carpentaria-viken grässlätter med enstaka träd.
På östra sidan af A. träffas den alltid gröna
subtropiska skogen, som Drude betecknar med namnet
"araucariaregionen". Äfven den innehåller tropiska
former, såsom palmer, hvilka gå till Kap Howe,
men också representanter för den tempererade zonen,
såsom koniferer. Längst mot söder till 37 1/2° gå
palmerna Livistona australis och Ptychosperma,
Pandanus, Cycas, palmlianen Calamus; allt talrikare
blifva här eucalyptusträden, af hvilka 47 arter
äro kända blott från Nya Syd-Wales, kasuariner
– invånarnas "she-oaks" –, bunya-bunya-trädet
(Araucaria Bidwilli) samt andra araucarier,
cypress-furan (Callitris verrucosa), "teträdet" (Melaleuca),
akacior, myrtnar och Cedrela australis m. fl. bilda
för öfrigt denna skog. Sin australiska karaktär visar
den genom sin gleshet; träden stå hvart för sig,
"nästan aldrig finner man två tätt vid hvarandra,
än mera sällan större grupper. Underskog och
busksnår fattas alldeles. Ett sådant ljust parklandskap
har för ett europeiskt öga något främmande. Därtill
kommer trädens eget utseende, hvilka väl ega
präktig växt och rikt löfverk, men löfbeklädnaden
börjar alltid först på betydlig höjd. Bladen äro
smala, lansett- eller skärformiga, deras färg är icke
af kraftig och frisk grönska, utan mildt blågrön" (R.
Semon). Äfven ormbunkar äro en viktig del af
skogen, vid kusterna bilda de formliga dungar, med
stammar på 8 m. höjd, och göra här skogen tätare.
De bekantaste äro Platycerium alcicorne, Asplenium
laserpitiifolium, en Aspidium med blad af nära 2 m.
längd, Aspid. Muelleri. Äfven främmande växter
förekomma i trädgårdar under vändkretsen, såsom
kaktus, dadelpalmen, hvars frukter dock ej mogna
riktigt, egyptisk papyrus, tamarinder,
jakarandaträd, mangos, ananas samt subtropiska frukter och
blommor, såsom fikon, oranger, vindrufvor, löfkojor,
reseda, astrar etc. Ju längre man kommer mot
söder, dess mer förlorar skogen sin tropiska karaktär
och öfvergår småningom i sydöstaustraliska skogen.
Denna består nästan helt och hållet af eucalypter,
hvilka växa öfverallt, på stäpper och i träsk, i
bergdalarna och högst uppe på bergen. Den
vanligast skogbildande är E. pauciflora, den största E.
amygdalina, som i Victoria i allmänhet har grenar
först på 60 m. höjd och som skjuter sin rot 30 m.
ner i jorden samt, särskildt i Yarradalen i Victoria,
når en höjd af 150–160 m. Mycket karakteristiska
för en eucalyptusskog äro kasuarinerna och
ormbunkarna (mest bekanta äro Dicksonia antarctica,
Alsophila och Cyathea-arter). Här träffas ock den 30
m. höga boken Fagus Cunninghami, Acacia decurrens
och A. pendula, blackwood (Acacia melanoxylon),
sasafras (Atherosperma moschatum) och dogwood
(Pomaderris apetala), alla af väldiga dimensioner.
I bergen sträcka sig eucalyptus och ormbunkskogen
till omkr. 1,200 m. höjd, därpå följa eucalyptus
och bokskogen till 1,700 m., hvarefter de
skogbildande eucalyptusarterna krympa alltmer ihop för
att till sist försvinna. Bergens högsta delar täckas
af en mjuk ängsmatta, jämförlig med alpernas
gräsmattor, om än bestående af andra växter.
Den södra kusten från Victoria till Fowler bay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
