Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Australien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Meleagrina margaritifera) fiskas utefter hela norra
kusten, liksom äfven trepang.
Befolkning. Urinfödingarna i A. bilda jämte
de nu utdöde tasmanierna en egen folkgrupp, som
både i lekamligt afseende och till språk och seder
är bestämdt skild från invånarna på Stilla oceanens
öar. De många ogynnsamma naturförhållanden, som
utmärka större delen af A., hafva tryckt sin stämpel
på dess invånare, hvilka stå mycket lågt både fysiskt
och andligt. Då landet före europeernas ankomst
icke egde en planta lämplig för odling, icke ett
djur möjligt att tämja, kunde sålunda dess
befolkning ej höja sig öfver jägar- och fiskarfolkens
ståndpunkt. En del af australnegerns kännetecknande
drag betingas af det torftiga lefnadssättet, såsom den
ringa muskelutvecklingen och magerheten. I
allmänhet äro A:s invånare ett till utseende, lefnadssätt,
seder och språk mycket likartadt folk. Dock äro
västaustralierna mindre och svagare än folket i
norden, möjligen en följd af malajisk blandning på
det senare stället. Hudfärgen är merendels mycket
mörk, nästan svart, men kan ock vara brungul; håret
är antingen krusigt eller sträft. Dessa olikheter ha
föranledt Topinard o. a. till det påståendet,
att australnegrerna utgöra en blandning af två olika
raser, papuas och malajer, ehuru klimat,
lefnadssätt och det afsöndrade läget åstadkommit ett
jämförelsevis enhetligt folk. Såsom allmänna drag
kunna framhållas: framspringande ögonbryn, små,
djupt liggande och mörkbruna ögon, hvilkas
blodsystem är starkt markeradt, något som ökar uttrycket
af vildhet i blicken, smal och djupt intryckt näsrot,
kort och bred näsa med tjock spets och mycket
breda näsvingar, stor, ful mun med tjocka, ofta
i blått stötande läppar. Käkpartiet är något
framskjutande (prognatiskt), i allmänhet dock ej i
synnerligen påfallande grad. Ansiktet är genomgående
frånstötande, ofta hårdt och ohyggligt. Skallen
är lång och smal (dolikocefal) samt mycket tjock
och med mycket litet omfång. Kroppslängden är
ungefär lika som europeernas, för männen 1,60–1,70
m. (i det inre t. o. m. 1,80 m.), för kvinnorna
1,50–1,55 m., figuren smal, ofta mycket mager
med framstående mage, armar och ben långa.
Kvinnorna äro vanligon mycket fula och åldras så
hastigt i följd af uppslitande arbete och tidiga
barnsängar, att de vid 30 år se ut som gamla gummor.
De nå ej heller männens medelålder, hvilken synes
vara omkr. 50 år, i det inre t. o. m. 70 à 80,
men i norra delen af landet knappt 40 år. Ehuru
nomader äro australnegrerna dåliga fotgängare, deras
kroppskraft är mindre än europeernas, men deras
sinnen äro mycket skarpare utvecklade. Deras
stämma är välljudande och oftast hög, deras lukt
egendomlig och så skarp, att hundar och hästar
vädra dem på långa afstånd.
Om deras karaktär finnas mycket motsägande
uppgifter. De synas dock utmärka sig för en viss
godmodighet och vänlighet, de äro sorglösa och
obekymrade om framtiden samt så frikostiga, att girighet
anses för en stor skam. Men å andra sidan äro
de ock lidelsefulla och kunna helt oväntadt utbryta
i den största våldsamhet samt begå då hvilka
handlingar som helst. De äro därför misstrodda af de
hvite. hvilkas regel är att aldrig vända en inföding
ryggen, men merendels bero nog dessa utfall på att
europeerna, kanske utan att veta det, gjort något,
som den svarte uppfattat som en kränkning. Deras
ärlighet kan ej alltid hindra dem från frestelsen
att förgripa sig på kolonisternas egendom, men i
allmänhet äro de gentemot dessa villiga och
pålitliga samt tacksamma för visad vänlighet. Mellan
de olika stammarna råder ständig fejd, och under
striden visa de blind tapperhet. – Enär de äro
splittrade i en mängd stammar, hafva de många,
om än närbesläktade språk, hvilka icke stå i något
samband med andra språkgrupper. Alla dessa språk
äro flerstafviga (polysyllabiska), hvarje stafvelse
börjar i regel med en konsonant och slutar med en
vokal; accenten ligger mest på näst sista stafvelsen.
Orden bildas genom tillfogande af suffixer till
stammarna, medan de malajiska och papuanska språken
härför använda prefixer. I allmänhet hafva de
australiska språken ingen obehaglig klang; de äro rika på
uttryck för konkreta saker, men sakna mestadels
uttryck för begrepp. Folkets brist på sinne för
abstraktioner visar sig äfven däri, att de flesta
stammar hafva räkneord blott för 1–3, några för 1–5.
Af kläder ega de ej mycket. Ett snöre af flätade
känguruhår eller ett smalt bälte, bundet om lifvet,
är mannens enda beklädnad. I bältet bäras vapen
och redskap. Kvinnorna ha icke ens något sådant,
utan gå vanligen alldeles nakna. Ej ens i södern,
där klimatet ej är så mildt, hafva de hittat på
något skydd mot vädret. Blott i sydöstra berglandet
förekommer ett sådant, i det kvinnorna om vintern
bära en kappa af opossumhud öfver skuldror och
bröst, medan resten af kroppen är bar. Däremot
hafva de mycken lust att pryda sig. Båda könen
måla kroppen med röda, hvita, svarta och gula
färger; t. o. m. håret färgas rödt. Äfven fett
ingnides i huden för att värna mot moskitos. De
olika färger, som användas, hafva olika betydelse;
så är hvitt hos vissa stammar sorgens färg, hos andra
krigets o. s. v. Håret prydes med knippor af emu-
eller kakadufjädrar, näsbrosket genomborras, och ett
tunt ben stickes därigenom, kring hakan bäres
kängurutänder, rörstumpar o. d. En särskild art af
prydnader äro de tjocka ärr i huden, hvilka bibringas
med ett musselskal eller en hvass sten, hvarefter
såren fyllas med aska, kol och lera för att de skola
efterlämna riktigt tjocka ärr. Denna primitiva
tatuering börjas vid bestämd ålder och fortsättes sedan
till uppnådd pubertetsålder, då den afslutas med
en fest. Därefter anses den unge mannen myndig.
Kvinnorna, som bära mycket mindre prydnader än
männen, få vanligtvis nöja sig med några obetydliga
insnitt på skuldror, armar och bröst.
Det kringflackande lifvet gör, att australnegrernas
boningar äro mycket enkla, ofta blott en skyddsvägg
mot vindsidan; ibland består hyddan af några i
jorden nedstuckna grenar eller af några stycken bark.
Naturliga hålor i bergen användas gärna som
bostäder. I norra delen af A. äro boningarna bättre
och bildas af grenar täckta med palmblad och gräs
samt likna till förmen en bikupa af 1–1 1/2 m.
höjd, i hvilken 2 à 3 personer kunna få plats. Allra
längst i norr visar sig inflytandet från papuas äfven
i de bättre byggda, manshöga kojorna, hvilka här
ofta ligga samlade till små byar. Vid lägerstället
brinner alltid en eld för att koka maten och skydda
mot nattens köld. Den tändes genom gnidning af
två trästycken. – Husgerådet består af några korgar,
som flätas af männen, och i hvilka förvaras lifsmedel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
