Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Australien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forntidens geografer möter den föreställningen, att
på södra halfklotet borde finnas ett "antipodland",
en kontinent motsvarande norra halfklotets, och
från dessa källor kom denna föreställning in på
en och annan medeltida karta – på en under namnet
"Zona australis filiis Ade incognita" ("Södra landet,
som är okändt för Adams söner"). När efter
de stora upptäckterna den geografiska synkretsen
vidgats, upptogs denna tanke, såsom vi finna på
J. Schöners glob (1515) samt på L. da Vincis
globkarta af samma år. Landet framställes som en stor
kontinentalö, hvilken utbreder sig nästan rundt hela
jorden, såsom en kalott omslutande den södra polen.
Åt denna fantasi, som med utomordentlig seghet
fasthölls af senare geografer och kartografer, gafs
namnet "Terra australis". När man sedan upptäckte
Eldslandet och Nya Guinea, ansågos dessa länder
vara "sydlandets" nordligaste förgreningar, och när
man kringseglat dem, flyttade man blott landets
nordgräns sydligare. Det var år 1606, som A.
första gången sågs af europeiska sjömän, och nära
samtidigt från två håll. Den ene upptäckaren var
spanjoren Louis de Torres, hvilken detta år
österifrån seglade igenom Torres-sundet och framkom
till Molukkerna, ehuru denna färd icke blef känd
i Europa förr än 1763. Den andre var holländaren
Willem Janszen, förande jakten Duyfken, som i
nov. 1605 afsändts från Java och trängde ned i
Carpentaria-viken, till dess brist på proviant tvang
honom att vända vid den udde, som han därför
kallade Kap Keer Weer ("vänd om"; på 13° 58’
s. br.). Sannolikt var det i mars 1606, som han var
vid A:s kust, medan Torres passerade förbi den först i
juni. Janszen är alltså A:s förste upptäckare. Under
de följande åren sågs A:s kust tillfälligtvis af
holländska ostindiefarare, som drefvos nära den, och en
och annan sträcka erhöll namn efter fartyget eller
dess kapten, hvilka namn delvis bevaras än i dag.
På detta sätt blefvo A:s norra och västra samt en
del af dess södra kuster i sina hufvuddrag kända
redan före midten af 1620-talet, utan att det dock
var afgjordt, huruvida det nya landet, som af
holländarna kallades Nya Holland, var en utskjutande
del af det legendariska australlandet eller en ö. För
att lösa detta spörsmål afsände den holländske
guvernören på Java, Antonio van Diemen, år 1642 Abel
Tasman på en forskningsfärd. Tasman seglade nu
söder om A., därvid upptäckande det land, som
han kallade Van Diemens land, men som
engelsmännen sedan benämnt Tasmania, och hvilket han
ansåg vara en halfö. Under denna färd nådde Tasman
Nya Zeeland, hvarifrån han anträdde återfärden
till Batavia. Det var härmed ådagalagdt, att Nya
Holland icke var någon del af "australlandet", utan
en stor ö. – Den nästa mer betydande
upptäcktsfärden till A. leddes af engelsmannen William
Dampier, hvilken 1699 såg ögruppen Abrolhos vid
A:s västkust (27° 40’ s. br.) och därpå seglade
åt norr till ön Dirk Hartog, bakom hvilken han
upptäckte Shark’s bay. Hans namn återfinnes i
dessa trakter: Dampier-arkipelagen och Dampier
land, hvilka dock säkerligen förut setts af
holländarna. A:s alldeles okända östra kust utforskades
och kartlades först af James Cook, hvilken under
sin första resa fick landet i sikte 19 april 1770 vid
37° 58’ s. br. och därpå följde kusten ända till
Kap York, där han konstaterade, att Nya Guinea
var skildt från A. Han tog hela landet i besittning
för den engelska kronan och kallade det Nya
Syd-Wales. Under hans andra resa seglade 1773 Tobias
Furneaux, som förde ett af Cooks fartyg, öster om van
Diemens land och upptäckte de efter honom
uppkallade Furneauxöarna, men inträngde ej i
Bass-sundet, hvadan det fortfarande var oafgjordt, om
Van Diemens land var en ö eller ej. Detta
ådagalades först 1798 af George Bass och Matthew Flinders,
som kringseglade ön. År 1791 hade George
Vancouver upptäckt King George sound. Vid denna
tid hade A. redan fått sina första europeiske
inbyggare, och därmed ökades ifvern att noga
kartlägga kusterna. Härför verksamma voro bl. a. James
Grant (1800), Flinders (1801), Philip King (1817
–21).
Äfven i det inre A. började nu forskningsarbetet.
Först 25 år efter anläggningen af Sydney (1788)
lyckades man hitta en väg öfver Blå bergen. Bakom
dem fann Oxley 1817–18 Bathurstslätten, och 1823
upptäckte Allan Cunningham vägen till
Liverpools-slätten. Sedan kom han (1827) till Darling Downs
och kustlandet väster om Moreton bay.
Murray-floden upptäcktes af ett par herdar 1824, och under
åren 1828–30 genomforskade Charles Sturt hela
flodområdet. Darlingflodens källor funnos af Sir
Thomas Mitchell, som under sina resor (1831–36)
äfven gjorde andra upptäckter i östra Australien.
Sturts resor gåfvo anledningen till anläggandet af
kolonien Syd-A., från hvars hufvudstad, Adelaide,
Edward John Eyre 1840 trängde mot norr och fann
Torrens-sjön, Flinders-kedjan och Eyre-sjön samt de
andra saltsjöarna i dessa trakter. Härifrån gjorde
ock Ch. Sturt resor mot norr (1844–46), men
lyckades ej att, som han ämnat, nå världsdelens
medelpunkt. Som han blott funnit steniga öknar, trodde
man nu, att hela det inre A. utgjordes af sådana,
medan man förr trott det upptagas af en stor insjö.
År 1844 sökte Ludv. Leichhardt från Moreton bay
tåga snedt igenom hela landet till Cobourg-halfön
väster om Carpentaria. Han nådde verkligen sitt
mål, men endast genom att vandra utefter kusten.
Därunder upptäckte han alla de floder i Queensland
och Nord-territoriet, som utfalla i oceanen eller i
Carpentaria-viken. Sedan han 1846 och 1847 gjort
resor från Sydney åt väster, utgick han 1848 på en
ny upptäcktsfärd, från hvilken han aldrig återvände,
och ehuru flera expeditioner utsändes att leta efter
honom (den sista 1871), har man icke funnit några
spår af honom. I slutet af 1850-talet utförde bröderna
Frank och August Gregory resor i Väst- och Nord-A.
År 1860 genomkorsade Robert O’Hara Burke för
första gången hela A. (från Adelaide till Carpentaria).
Samma år började John Mac Douall Stuart, den
störste af alla Australia-forskare, sina resor, under
hvilka han 1860 trängde till världsdelens centrum,
där han upptäckte Mac Donnell- och
Reynolds-kedjorna, och följande år kom han till 17° s. br.
1862 lyckades han slutligen genomkorsa hela
kontinenten från s. till n. Detta föranledde kolonien Syd-A.
att ockupera norra kusten, det s. k.
Alexandraland och Nord-territoriet. Snart började man bygga
en telegrafledning från Adelaidie till norra kusten.
Den blef färdig 1872 och har sedan varit basis för
många upptäcktsresor, af hvilka några gått ända
fram till västkusten. År 1872 upptäckte Giles
Amadeus-sjön, 1878 utforskade Barclay och Winnecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
