- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
553-554

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

B är den andra bokstafven i det vanliga
moderna alfabetet, liksom i alla de europeiska
alfabet, som utvecklats ur det semitiska. I det
närmast genom det gamla moabitiska och sidonska
alfabetet representerade ur-semitiska alfabetet har
bokstafven b ungefär formen [**], i det hebreiska
(tryck-)alfabetet förenkladt till [**] med namnet
beth. Det därifrån lånade grekiska βῆτα (beta) har
i sin ursprungligaste form sett ut ungefär som [**]
l. [**], alltefter som skriften gick från höger till
vänster eller tvärtom. En varietet var [**]. En form
[**] förekommer på öarna Paros, Sifnos, Thasos,
Delos, Naxos och Keos. I Korint och Korkyra, där
[**] användes såsom tecken för [epsilon], äfvensom på Melos,
Anaktorion, Megara och Selinus nyttjades andra
former eller modifikationer. I de från den
nordvästgrekiska alfabetgruppen lånade italiska
alfabeten – utom de etruskiska och faliskiska, där
b-tecknet saknas – förekomma samma former som
i de grekiska, nämligen [**] (oskiska och umbriska)
och [**][**] (i det latinska). Därur det yngre latinska
[**] samt de medeltida och moderna antikva- och
frakturstilarnas b-tecken. Minuskelformerna, grek.
β, lat. b, äro de senare utvecklade kursivformerna
till de nämnda tecknen. Från det latinska alfabetet
härleda sig också de äldre (germanska)
runalfabetens [**]-tecken. Det 18:e tecknet i den äldre
runraden har ett med det latinska (och grekiska)
b-tecknet identiskt utseende [**] [**], som emellertid
– åtminstone tidigast – icke hade ljudvärde af b
utan af [**], d. v. s. tonande (bi-)labial spirant. I
den yngre (nordiska) runraden är den gamla
[**]-runan, som där tidigt fick tvenne ljudvärden, [**]
(b) och p, bevarad under n:o 13, fortfarande med
samma ljudvärden p, b (mb), under det den gamla
spiranten mest betecknades med f-runan. B-runan
gick under det egendomliga namnet bjarkan, som
sannolikt är en genom keltisk förmedling gjord
felöfversättning af det grekisk-latinska beta (jfr fornir.
bethe beith = lat. bet-ula). I det ur det grekiska
majuskelalfabetet härledda fornslaviska (kyrilliska)
och det därur uppkomna ryska alfabetet har det
ursprungliga b-tecknet differentierat sig i två, nämligen
det ursprungliga b-tecknet, [****], med betydelse af
v (n:o 3) och modifikationen däraf, [****], med
betydelse af b (n:o 2). Det förra och dess ljudvärde
härleda sig direkt ur motsvarande inom grekiska
alfabetet, där, vid den tid det kyrilliska alfabetet
uppkom, [**] β hade ljud värde af w. Ett (streckadt)
modernt [**] användes i transkriptionsalfabet för
vetenskapligt ändamål i betydelsen af (bi-)labial tonande
spirant (ungefär engelskt w, som dock har karaktär
af halfvokal). – Det grekiska b-tecknet var
ursprungligen tecken för b-ljud. Dialektiskt redan före vår
tidräkning, allmänt de närmaste århundradena efter
densammas början, öfvergick detta b-ljud till spirant
eller v-ljud, hvaraf följden blef, att b-tecknet kom
att få ljudvärde af v, såsom fallet är i nygrekiskan,
utom i förbindelsen μβ ( = mb). I latinet funnos
ansatser till spirantisering af b till v. I de slaviska
alfabeten har, som redan nämnts, det ursprungliga
b-tecknet värde af v. För öfrigt har b-tecknet i de
språk, där det blifvit upptaget, i allmänhet
ljudvärde af b; i tyskan betyder b dessutom p-ljud i
slutet af ord: ab, ob (= ap, op) o. s. v., samt före
tonlösa konsonanter: bleibt (= bleipt) o. s. v. I
mellersta och södra Tyskland gäller b som p (eller
snarare "tonlös media") i fall som blatt (uttalas
ungefär som platt).

Det normala b-ljudet är en tonande bilabial
explosiva, som bildas medelst läpparnas afspärrning och
hastiga öppning, hvarvid genom luftströmmens
frampressande uppstår en explosion, som utgör det mest
förhärskande elementet i alla explosivor (klusiler).
Liksom alla explosivor innehåller b-ljudet
hufvudsakligen tre moment: läpparnas slutande (implosion),
paus och slutligen läpparnas öppnande (explosion).
Ett långt b-ljud (explosiva i allmänhet) är således
hufvudsakligen en förlängd paus, om också därtill
explosionselementet uppträder med mera intensitet.
B-ljudet tecknas nu i allmänhet med b, ehuru
– om ock sparsamt – andra beteckningar
förekomma. Så t. ex. betyder i nygrekiskan π i
förbindelsen μπ ett b-ljud (således mb). – Ett särskildt
slag af b-ljud förekom i sanskrit samt i det
indoeuropeiska urspråket, nämligen ett aspireradt, bh,
jämte det egentliga b. Detta, som utvecklats olika
i de olika språken, har särskildt i de germanska,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:33:13 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free