Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Babylonien. Lämningar af B:s gamla städer - Babylonien. Arkeologiska gräfningar - Babylonien. Babyloniens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg en af B:s äldsta städer, Larsa, med tempel åt
Šamaš, solguden, vid Tell-Id låg Girsu l. Sungir,
vid Warka låg Uruk med tempel åt Istar,
kärleksgudinnan, vid Telloh en mäktig stad Šir-pur-la,
sannolikt att läsa Lagas, och vid Niffer låg Nippur,
kanske den äldsta af dem alla, med så långt vi
nu kunna se det äldsta tempel i världen, helgadt
åt Bel, jordens gud. I norra delen låg vid den
moderna byn Hillah det stora Babylon (se
Babylon). På andra sidan Eufrat, vid Birs-Nimrud, låg
systerstaden Borsippa (se d. o.) med tempel åt Nabu,
lärdomens gud och gudarnas sändebud, vid
Tell-Ibraim det från Gamla testamentet bekanta Kuta
med tempel åt Nergal, krigsguden, och vid
Abu-Habba det gamla Sippar med tempel åt Samas,
solguden. Läget för staden Agadé kan ännu icke
bestämmas.
Före gräfningarna voro de allmännaste
kunskapskällorna rörande denna gamla värld de hebreiske
författarnas häntydningar, som historiskt sedt helt
naturligt äro både ofullständiga och ensidiga; det låg
icke i deras syfte att skrifva B:s historia. Äfven
klassiska författare förse oss med enstaka uppgifter,
men dessa vittna endast om huru bortglömdt det forna
B. verkligen var. Efter det nybabyloniska rikets fall
för Kores (Cyrus) och ännu mer efter Alexanders
död förföll B. under de på hvarandra följande
eröfrarnas dåliga styrelse. Vid början af vår
tidräkning torde därför landet hafva företett samma
tröstlösa anblick som nu. Herodotos, 484–408 f. Kr.,
som säger sig under sina vidsträckta resor hafva
besökt äfven Babylonien, lämnar i sin andra bok
en beskrifning på land och folk samt åtskilliga
historiska uppgifter, hvilka dock öfver hufvud taget måste
förvisas till sagans värld. Hos Diodoros, Eusebios och
andra historieskrifvare hafva påträffats utdrag ur
ett af en grekisk läkare Ktesias, lifmedikus hos
Artaxerxes Mnemon (405–362 f. Kr.), på grekiska
skrifvet, men numera förloradt verk, som äfven
berör B:s historia, men detta verk är att betrakta
såsom en persisk roman. Däremot ega vi hos
Polyhistor, Synkellas, Josephus, Eusebios m. fl. utdrag ur
ett likaledes förloradt grekiskt verk af en babylonisk
präst, Berossos, som lefde på Antiochos Soters tid
(280–262 f. Kr.). Så värdefulla och tillförlitliga
hans uppgifter än äro, då de sannolikt stödja sig på
inhemska källor, måste man dock beklaga både
deras fåtalighet och ofullständighet. En värdefull
lista öfver babyloniska, persiska, grekiska och
romerska härskare från 733 f. Kr. till 160 e. Kr.
har påträffats bland astronomen Ptolemaios’ skrifter.
– Under de senaste 600 åren hafva enstaka resande
i orienten uppmärksammat samt mer eller mindre
tillförlitligt och fullständigt beskrifvit ruinerna:
Rabbi Benjamin 1160, Rabbi Pethachiah 1200, Condé
1444, Sherley 1599, Cartwright 1600, della Valle
1626, Otter 1734, Niebuhr 1765 och de Beauchamp
1781.
Arkeologiska gräfningar anställdes
först i Babylon 1811, dock i mindre skala, af
ostindiska kompaniets agent i Bagdad, engelsmannen
Rich. En liten låda med fornsaker, funna där och
i Ninive, sändes till British museum i London såsom
en förstlingskärfve af den rika skörd, som sedermera
bärgats in på detta kulturens åkerfält. Större
gräfningar upptogos först i Assyrien, hvarför den nya
vetenskapen om hithörande kultur kom att nämnas
assyriologi, då den rättare borde heta babylonologi.
Turen skulle dock äfven komma till hela denna
kulturs moderland, Babylonien. Engelsmannen
Loftus anställde gräfningar i Warka-Uruk 1850, Taylor,
engelsk konsul i Basra, i Mugheir-Ur 1850–54 samt
äfven i Abu-Shahrein-Eridu, fransmannen Oppert i
Birs-Nimrud-Borsippa 1852 och engelsmannen
Rawlinson på samma ställe 1854. Efter 20 års
stillestånd fortsatte engelsmannen Rassam gräfningama i
Abu-Habba-Sippar 1879, och franske konsuln i
Basra, de Sarzec, uppgräfde med enastående och
märkliga resultat Telloh-Lagaš 1877–81. Sedan
1888 har en amerikansk expedition under Peters,
Haynes och Hilprecht med högst viktiga resultat
uppgräft den gamla tempelstaden Nippur. Sedan
1899 håller en tysk expedition under Koldewey,
Meissner, Weissbach m. fl. på att uppgräfva själfva
Babylon, och dessa gräfningar hafva krönts med
storartad framgång. En turkisk expedition under
Sheil har likaledes de sista åren verkställt gräfningar
i Sippar. Ett märkligt fynd gjordes 1888 i Egypten,
där de s. k. Tell-el-Amarna-brefven påträffades (se
Amarna). Vid nu pågående franska gräfningar
i det gamla Susa har Morgan påträffat intressanta
och värdefulla babyloniska lämningar, bl. a. den
1901 funna Hammurabi-stelen, hvarpå en hel
lagsamling blifvit ingraverad (se Hammurabi).
– Kilskriftens tolkning, en af mänmskosnillets största
segrar, möjliggjordes genom, som man nu vet, på
tre språk affattade kilinskrifter på dörrkarmarna i
de persiska ruinpalatserna, nämligen gammalpersiska,
nysusiska och babyloniska. Det lyckades år 1802
den tyske gymnasieläraren Grotefend att läsa
konunganamnen Xerxes, Dareios och Hystaspes i den
första eller gammalpersiska inskriften, och efter
årtiondens förenade ansträngningar från flera forskares
sida lyckades man slutligen fullständigt bryta denna
märkvärdiga skrifts insegel. Se Kilskrift.
De sålunda uppgräfda och lyckligen tolkade
kilinskrifterna hafva försett forskarna med visserligen
mer eller mindre fullständiga, men så långt man
kan pröfva deras värde, tillförlitliga inhemska
historiska källor. Dessa bestå af konungainskrifter, äldre
och yngre, kortare och längre, inristade på sten,
taflor och cylindrar af lera, tegel, tegelstämplar,
dörrsocklar, vaser, sigill, statyer m. m.;
konungalistor på brända lertaflor, innehållande babyloniska
konungars namn, härkomst, regeringsår och
regeringsföljd; krönikor eller utkast till allmän historia,
upptagande konungarnas namn och regering samt
viktigare tilldragelser i riket; och slutligen en mängd
urkunder af blandadt innehåll, hvilka gifva en bild
af babyloniernas historiska och kulturella utveckling.
Babyloniens historia låter sig uppdelas i fem
skeden: 1) det äldsta Babylonien, eller äldre
babyloniska stater och härskare från midten af 5:e till
midten af 3:e årtusendet f. Kr.; 2) Babylons
öfvervälde, eller det äldre babyloniska riket, omkr. 2300–
1800 f. Kr.; 3) Babyloniens kamp med Assyrien om
herraväldet, omkr. 1800–1100 f. Kr.; 4)
Babylonien som lydstat under Assyrien, omkr. 1100–625
f. Kr.; och 5) det nybabyloniska riket, 625–539
f. Kr.
Då historiens ljus för första gången, i 5:e
årtusendet f. Kr., faller öfver Babylonien, är landet
uppdeladt i flera mindre stater med ordnad
samhällsstyrelse samt högt utvecklad kultur och religion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
