- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
577-578

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Babylon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En kamp för tillvaron pågår mellan tvenne folkraser:
sumererna, landets urinvånare, ett icke semitiskt
folk med hög odling, och från norr inträngande,
starkare, men på en lägre bildningsgrad stående
semiter. Den äldsta nu kända sumerisk-babyloniska
staten var Kengi, hvars politiska hufvudstad
antagligen var Uruk, under det att Nippur med sitt
urgamla tempel åt En-lil (Bel) var dess religiösa
samlingspunkt. Den äldste nu kände härskaren är
En-sag-kus-anna, konung af Kengi. Den semitiska
folkrasen hade emellertid vunnit fotfäste i norra B.,
i en stad, hvars namn skrifves gisBAN, "bågstaden",
möjligen Harran, samt i Kis. En stor semitisk
eröfrare, Lugal-zaggisi från Kis, underlägger sig
Kengi, gör Uruk till sin hufvudstad samt hembär
Enlil (Bel) sin tacksamhet för segern genom att till
templet i Nippur skänka 100 alabastervaser, alla
försedda med en inskrift på 132 rader, den äldsta
kända längre inskrift. Men i midten af 5:e årtus.
vann den sumeriske frihetshjälten E-dingirra-nagin
af Lagas en glänsande seger öfver de semitiske
inkräktarna och reste med anledning häraf ett
storslaget segermonument, den s. k. gam-stelen. Omkr.
år 4000 f. Kr. skymtar det gamla Ur fram såsom
ett mäktigt konungadöme under Lugal-kigub-nidudu.
Men omkr. 3800 f. Kr. uppträder en ny semitisk
eröfrare och tillvällar sig makten, Sarru-gani-sar-ali
l. Sarru-ukin (Sargon) I af Agad’e. Här hafva vi
uppnått en jämförelsevis fast punkt i B:s äldsta
historia. Nabunaid, 555–539 f. Kr., säger på en
lercylinder, funnen i Sippar, att Naram-Sin, Sarrukin
(Sargon)s son, regerade 3200 år före honom själf,
eller omkr. 3750 f. Kr., och alltså skulle Sarrukin
hafva regerat omkr. 3800. Fornlämningar och
inskrifter från båda dessa konungar styrka Nabunaids
uppgifter. Lagas och därmed den sumeriska rasen
kommer åter till väldet under Ur-Bau och Gudea
mellan 3500 och 3000 f. Kr., men måste efteråt böja sig
för Ur. Där föra omkr. 3000 f. Kr. Ur-Gur och Dungi
I spiran, med titeln "konung af Sumer och Akkad",
som tyder på att de härskade öfver både Syd- och
Nord-Babylonien, eller kanske rättare öfver både
den sumeriska och den semitiska rasen, hvilka dock
vid denna tid torde vara blandade. Efter ett afbrott
har makten kommit till Isin, omkr. 2500, åter till
Ur omkr. 2400 och sedermera till Larsa, hvarefter
konungar i Elam lägga under sig B.

Ett nytt skede inbryter i den babyloniska historien,
då den kraftige och kloke Hammurabi (Amrafel),
konung i Babylon omkr. 2285 f. Kr., genom
segerrika krig lyckades ej blott fördrifva elamiterna, utan
äfven förena de babyloniska staterna till ett enhetligt
välde under Babylons spira, ett välde, som skulle
bestå, så länge världsherraväldet låg i semiternas
händer. Hammurabi (se d. o.) skall på häfdens blad
framstå såsom stor krigare, men i synnerhet som
statsman, lagstiftare och litteraturälskare. Såväl
efterföljande som föregående konungar af den
babyloniska dynastien känna vi endast till namnet.
Sannolikt inträder en tillbakagång med elamitiskt förtryck.
I detta tidsskede grundades sannolikt den
babyloniska kolonien i Assur. (Se Assyrien.) [**]

Omkr. 1800 f. Kr. öfversvämmades B. af sannolikt
från Mediens och Elams berg nedkommande
indoeuropeiska skaror, de s. k. kassu, hvilka togo den
fruktbara dalen i besittning (se Kassiter). De
uppsatte på Babylons tron en dynasti, som omfattar
ej mindre än 36 konungar, hvilka härskade omkr.
1785–1207 f. Kr. Det historiska materialet för
denna tid är mycket knapphändigt. I allmänhet
känna vi endast "från "den babyloniska
konungalistan" konungarnas namn. Dessa uppvisa
sammansättningar samt ändelsen – as, hvilka äro
främmande för semitiska namn. I själfva listan förekommer
på grund af ett brott i lertaflan en stor lucka, som
dock kan fyllas från andra källor, i synnerhet
Tell-el-Amarna-brefven. Detta skede bereder kronologer
stora svårigheter. Under kassiternas välde i Babylon
hade emellertid kolonien i Assur utvecklat sig till
ett själfständigt konungadöme, som nu äfven börjar
göra moderlandet makten stridig. Karaindas (omkr.
1450 f. Kr.) måste således enligt "den synkronistiska
historien" sluta fördrag med konung Assur-bel-nisisu
i Assyrien rörande de båda staternas gränser. Konung
Assur-uballit af Assyrien inblandade sig omkr. 1400
f. Kr. i Babyloniens inre politik, dödade en inkräktare
och satte den rättmätige tronföljaren, Kurigalzu,
på tronen. Krig förekommo senare ofta och med
växlande krigslycka mellan de båda rivalstaterna,
men det yngre och mera krigiskt anlagda Assyrien
vinner ständigt i makt. En ny dynasti, Pase, intog [**]
1206 Babylons tron. Dess kraftigaste konung,
Nabu-kudurri-usur (Nebukadnezar) I (omkr. 1135 f. Kr.),
förmådde dock icke kufva Assyrien.
Marduk-nadin-ahe (omkr. 1100 f. Kr.) led ett svårt nederlag under
den store assyriern Tukulti-apal-Esarra
(Tiglatpileser) I, och denne intog Babylon m. fl. andra större
städer.

B. kom härefter att i mer eller mindre grad stå i
ett afhängighetsförhållande till Assyrien samt
försvagades ytterligare genom ständiga inre
omstörtningar med ofta förekommande tronskiften. Efter
flera fruktlösa försök att genom inhemska lydkonungar
uppehålla lugn och ordning i det gamla ärevördiga
B. och trött på alla uppror och resningar, uppsteg
den assyriske konungen Tukulti-apal-Esarra
(Tiglatpileser) III (745–727 f. Kr.) under namnet Pulu
(Poros i grekiska listan) på Babylons tron samt
regerade i egen person öfver både Assyrien och Babylonien.
Hans efterträdare följde hans exempel. Dock
tillvällade sig ofta i konungens frånvaro någon inkräktare
makten, och denne måste naturligtvis bekämpas och
bortdrifvas. De babyloniska traditionerna fordrade
äfven, att konungen hvarje år skulle förnya sin rätt
till tronen genom att under högtidliga ceremonier
fatta Bel-Marduks hand, och utan denna ceremoni
ansågs han icke som rättmätig konung. Det kunde
ofta blifva ganska svårt för de i ständiga krig
invecklade assyriske konungarna att hvarje år och till och
med på en viss dag personligen komma till Babylon,
men försummandet häraf ledde ständigt till
förvecklingar. Sin-ahe-irba (Sanherib), 704–681 f. Kr.,
som efter sin fader ärfde Babylons tron, beslöt sig
för att helt enkelt åsidosätta dessa bruk, hvarigenom
han dödligt sårade babyloniernas stolthet. Öppet
trots samt ständiga stämplingar och uppror från deras
sida ledde till slut konungen att behandla det
ärevördiga Babylon som hvarje annan upprorisk stad
genom att förstöra staden i grund. Redan hans son
Assur-ahu-iddin (Asarhaddon, 680–669 f. Kr.),
som synes vara starkt fästad vid Babylon,
återuppbyggde likväl staden samt förordnade före sin död
sin andre son Samas-sum-ukin (668–647 f. Kr.) till
konung i B., under det den äldre brodern,

Tryckt den 30/5 04

2 b. 19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:19 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free