Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Babylonien. Religionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och enskilda lifvet. Politiken fördes i gudarnas
namn, och dessa åberopades i alla det borgerliga
lifvets transaktioner. I alla personnamn ingå gudars
namn. Litteratur, vetenskap och konst bära en
alltigenom religiös prägel. Folkets hela lif var, som
den rikliga religiösa litteraturen visar, genomträngdt
af djup och sann religiös känsla. Gudarna, hvilka
hufvudsakligen äro att betrakta som personifierade
föremål, företeelser och krafter i naturen, om de
än också därjämte bära ortgudomligheters karaktär,
äro visserligen många till antalet, men ur den stora
massan höja sig "de store gudarna", hvilka icke
blott öfverträffa de öfriga i makt och inflytande,
utan äfven i sig förena deras egenskaper. De
babyloniske teologerna sysslade tidigt med att ordna
dessa gudar i ett teologiskt system, hvari tretalet
spelar en stor roll. En äldre treenighet af stora
gudar omfattar sålunda: 1) An-na eller Anu,
himlahvalfvet, himmelens gud och andarnas, Igigi och
Anunnaki, konung; 2) En-lil eller Bel, herren eller
härskaren, jordens och underjordens gud, gudarnas
fader och människornas skapare, den förnämste af
de äldre gudarna, med hvilken Marduk senare
identifierades; 3) En-ki eller Ea, hafsdjupet,
vattendjupens, visdomens och ödets gud. En senare
treenighet omfattar: 1) Samas, solen, solguden, [**]
himmelens och jordens domare; 2) Nannar eller Sin,
månen, månguden, stjärnkunskapens gud, son af
Bel; och 3) Adad (Ramman), storm-, regn- och
åskguden. Hvarje gud egde till gemål en gudinna,
som dock endast var en skugga af guden själf.
Sålunda hette Anus gemål Antum, Bels Belit, Eas
Damkina. Utom dessa i treenigheter ordnade gudar
intog Marduk, Babylons skyddsgud, allteftersom
denna stad tillväxte i makt, en alltmera
förhärskande ställning, så att han kom att ställas främst
bland alla gudarna. Den gamle ärevördige guden
Bel uppgick nästan fullständigt i Bel-Marduk.
Gudinnan Istar, kärlekens, fortplantningens och äfven
krigets gudinna, de store gudarnas moder och alla
gudars drottning, ländernas härskarinna, Anus
dotter och Samas syster, är en af de upphöjdaste
gestalterna i den babyloniska teologien. Nabu är lärdomens
och i synnerhet skrifkonstens gud samt de store
gudarnas sändebud, Nergal är både det förödande krigets
och pestens gud, Nusku eldgud och gudarnas
budbärare, Gibil äfven eldens gud, Dibbara pestgud,
Ereskigal dödsrikets gudinna. Utom en mängd mindre gudar
och halfgudar funnos äfven under gudarna stående
andeväsen, såsom Igigi, ljusets andar, och
Anunnaki, det stora djupets andar. Vidare fyllde
babylonierna rymderna med en otalig skara demoner,
hvilka äro att betrakta såsom personifierade
sjukdomar, farsoter samt fördärfbringande
naturföreteelser. – Den offentliga gudsdyrkan försiggick
naturligtvis i de många templen. Hvarje tempel var
visserligen helgadt åt en viss gudomlighet, men
bilder af och altaren åt andra gudar förekommo
äfven, liksom man i katolska kyrkor finner
sidoaltaren. Prästerna uppdelades i olika klasser, som
utförliga föreskrifter för "baru" eller orakelpräst,
"asapu" eller besvärjelse- och försoningspräst och
"Zammaru" eller sångarpräst visa. Offren, hvarmed
gudarnas vrede (lefver) blidkades och deras nåd
förvärfvades, bestodo, enligt funna offerlistor och
föreskrifter i templens urgamla arkiv, af slaktoffer,
spis-, rök- och drickoffer. Ritualtaflor lämna
noggranna anvisningar för offerbordets tillredning,
uppställandet af vattubäcken och rökelsekar,
uppläggandet af 12 eller 3 gånger 12 bröd af finaste
mjöl, föreskrifter rörande de blodiga offren, enligt
hvilka vissa stycken af offerdjuret skulle afskiljas,
såväl som rörande de oblodiga, i hvilkas
sammansättning vin, honung, mjölk, smör, olja, dadlar, säd,
mjöl och salt m. m. ingingo. I rökelsekaret skulle
ceder och cypress brännas. Liturgiska stycken,
böner af allmän karaktär, litanior för religiösa fester
och tempelinvigningar samt hymner, med all
sannolikhet afsedda att upprepas, läsas och sjungas vid
den allmänna gudstjänsten, hafva i stor mängd
påträffats. Förteckningar öfver offer och böner för
hvarje dag i månaden visa att 7:e, 14:e, 21:a,
28:e och äfven 19:e dagen i hvarje månad var
afskild som gudstjänstdag eller bönedag, "sabattu",
då gudarnas hjärtan skulle tillfredsställas. Vissa dagar
och månader voro likaså helgade åt en viss
gudomlighet. Årliga större fester, t. ex. den stora
nyårsfesten, firades. Storartade processioner
förekommo, så att för dessa en särskild storslagen
processionsgata byggdes i Babylon. – Huruvida
babylonierna löst problemet om det onda på samma
sätt som hebreerna, hvilket en om syndafallet
påminnande bild tyckes utvisa, kan ännu icke
afgöras. De trodde på medveten tillvaro efter döden,
men denna var dyster och hopplös, hvarför de
måste lefva för detta lifvet. Religionens kärna
återspeglar sig trognast i böner, botpsalmer och hymner.
Här möta vi en sådan djup beroende känsla af det
öfversinnliga, en sådan förkrossande känsla af synd
och skuld, såväl som solig förtröstan och jublande
fröjd i förvissningen om försoning och förlåtelse och
i öfrigt en sådan hängifvenhet och tillgifvenhet, att
vi tycka oss vandra bland hebreernas profeter och
psalmsångare. Ehuru den babyloniska religionen
stannar i polyteism, saknas dock ej en "tendens
till monoteism". I Marduk uppgå sålunda
fullständigt den gamle Bel i Nippur och delvis Ea. I
synnerhet är detta fallet hvad gudinnorna beträffar,
ty de gå alla upp i den stora Istar, hvars namn
t. o. m. kom att blifva liktydigt med "iltu", gudinna,
liksom "Jahve" med gud.
De nya upptäckterna i Eufrat- och Tigrisdalen
hafva öppnat ett nästan obegränsadt fält för nya
forskningar. Resultaten beröra djupt studiet af
historia, samhällslif, litteratur, konst och religion
i allmänhet, men i synnerhet hebreernas. För hvarje
själfständig forskare i Gamla testamentet har det
därför blifvit en nödvändighet att mer eller mindre
grundligt försätta sig in i denna nya vetenskap.
Litt.: Allmän framställning: Tegnér, "Ninives
och Babylons kilskrifter" (1875), Kaulen, "Assyrien
und Babylonien" (1899), Bezold, "Ninive und
Babylon" (1903). Gräfningar: Loftus, "Travels
and researches in Chaldea" (1857), Oppert,
"Expédition scientifique en Mésopotamie" (1859), de
Sarzec, "Découvertes en Chaldée" (1891–93),
Hilprecht, "The babylonian expedition" (1892 ff.),
"Die ausgrabungen in den trümmerfeldern Babyloniens
und Assyriens" (1903), Peters, "Nippur" (1898) samt
"Mittheilungen der deutschen orientgesellschaft" (1898
ff.). Historia: Wachsmuth, "Einleitung in das studium
der alten geschichte" (1895), Tiele,
"Babylonisch-assyrische gesch." (1886), Winckler, "Gesch.
Babyloniens u. Assyriens" (1892), Maspéro, "Histoire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
