- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
629-630

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Badanstalt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till 83,6 mill. mk, utgifterna till 83,8 mill. (de
öfverskjutande utgifterna täcktes genom öfverskott
från föregående år), däraf storhertigliga huset
1,881,412 mk, matrikularbidrag 20,5 mill. mk,
undervisningsväsendet 10,9 mill. och pensioner 5,5
mill. mk. B. har ingen statsskuld, med undantag
af järnvägsskulden, som är skild från den allmänna
hushållningen och har särskild förvaltning; vid 1903
års början uppgick den till 397,01 mill. mk. –
Storhertigdömets vapen är en purpurröd balk i
guldfält; skölden betäckes af kunglig krona och stödes
af tvenne gripar. Landsfärgerna äro
gult-rödt-gult. B. har 4 riddarordnar: husorden
Fidelitas (st. 1715), Karl-Fredriks-orden för militära
förtjänster (st. 1807), Zähringer-Löwen-orden (st.
1812) och Berthold I:s af Zähringen-orden (st. 1877
såsom högsta klass af den föregående).
J. F. N.

Historia. B:s område eröfrades under 1:a
årh. e. Kr. af romarna samt utskiftades till romerska
veteraner och galliska nybyggare, de s. k.
"decumates" (se Agri decumates). 234 e. Kr.
började alemannerna inkräkta landet, och år 282
var det helt och hållet i deras våld. Genom slaget
vid Zülpich, 496, tillföll det frankerna. Efter det
karolingiska väldets delning uppväxte i B., under den
romersk-tyske kejsarens svaga öfverherrskap, en mängd
små furstendömen, och från en af dessas dynastier
härstammar den nuvarande storhertigliga familjen.
Som stamfader nämnes en Berthold, hertig af
Zähringen (en titel, som storhertigen ännu bär jämte
den storhertigliga). Dennes sonson Hermann II
(d. 1130) var den förste, som kallade sig markgrefve
af Baden
. Under hela medeltiden fortfor landet att
oupphörligt delas mellan olika grenar af ätten, under
det att området därjämte genom köp, gifte o. d.
ansenligt förökades. 1503 hade ättens besittningar
blifvit förenade under markgrefve Kristofer I, men
denne delade dem åter vid sin död (1527) mellan
sina söner, som blefvo stamfäder för grenarna
Baden-Baden och Baden-Durlach, af
hvilka den förra hade södra, den senare norra
delen af B. I Baden-Baden infördes reformationen af
markgrefve Bernhard (d. 1537), men protestantismen
förbjöds af hans sonson Filips förmyndare, hertigen
af Bajern. Efter Filips död (1588) tillföll landet
hans kusin Edvard (en son till Bernhards yngre son
Kristofer och Gustaf I:s dotter Cecilia), men då
denne, som öfvergått till katolicismen, föga bekymrade
sig om regeringen, lämnade kejsar Rudolf II landets
förvaltning åt hertigarna af Bajern och Lothringen,
hvilket föranledde en långvarig tvist med
Baden-Durlach. 1771 utdog den baden-badensiska dynastien,
hvarefter landet förenades med Baden-Durlach.
Reformationen infördes i detta land af markgrefve
Ernst (d. 1553). Af de följande regenterna må
nämnas: Georg Fredrik (1604–22), hvilken lämnade
regeringen åt sin son för att tåga ut i trettioåriga
kriget såsom protestantisk fältherre; dennes sonson
Fredrik VI (1659–77), som var gift med Karl X
Gustafs syster, Kristina Magdalena; och dennes
sonson, Karl Wilhelm (1709–38), som byggde
Karlsruhe. Den sistnämnde efterträddes af sin sonson
Karl Fredrik, en utmärkt regent, som 1771 förenade
de badensiska länderna samt under den napoleonska
tiden betydligt utvidgade sitt område. Han blef
1803 kurfurste och 1806 storhertig såsom lön för
sin anslutning till Rhenförbundet. Hans äldste son,
Karl Ludvig (svärfader till Gustaf IV Adolf), hade
1801 omkommit genom en olyckshändelse under en
resa i Sverige (nära Arboga), och regeringen öfvertogs
1811 af dennes son Karl Ludvig Fredrik (1811–18),
gift med Napoleon I:s adoptivdotter, Stéphanie
Beauharnais. För att hos sina undersåtar vinna stöd
mot Bajern, som uppträdde med anspråk på en stor
del af landet, utfärdade han 22 aug. 1818 en
författning, som länge var den mest frisinnade i
Tyskland. Han efterträddes af sin farbror Ludvig (1818
–30). 1819 öppnades den första badensiska
landtdagen, som genast yrkade på åtskilliga frisinnade
reformer, hvilka regeringen ej var villig att införa,
och därmed började en långvarig och hårdnackad
strid mellan de båda statsmakterna. Ludvig
efterträddes af sin halfbror Leopold (1830–52; gift med
Gustaf IV Adolfs dotter Sofia), och den samtidigt
utbrytande juli-revolutionen jämte den af densamma
alstrade rörelsen i Europa gaf äfven ny fart åt den
konstitutionella striden i Baden. Regeringen gick
nu de liberales fordringar till mötes: en mängd feodala
kvarlefvor afskaffades, kommunalväsendet och
lagskipningen reformerades, och fullständig tryckfrihet
infördes. Men en reaktion började 1838 från
regeringens sida, och detta framkallade nya
parlamentariska strider, hvilka blefvo allt häftigare, tills
storhertigen 1846 satte den konstitutionellt sinnade Bekk
i spetsen för ministären. När februari-revolutionen
utbröt, framställdes fordringar på vidtomfattande
reformer, och regeringen ingick fullkomligt på de
liberales fordringar. Dessa voro dock icke nog för
de radikale, som under Heckers och Struves ledning
öppet uttalade sig för republiken och öfverspunno
landet med ett nät af demokratiska klubbar. Efter
ett misslyckadt upprorsförsök af radikalerna, som
kufvades af tyska förbundstrupper (april 1848), flydde
ledarna till Schweiz. Därifrån återkom Struve (sept.
s. å.) i spetsen för en skara flyktingar, men blef
slagen och tillfångatagen. Jäsningen inom landet
fortfor emellertid och utbröt i maj 1849 i ett
farligare uppror, i det de af radikalerna vunna trupperna
gjorde myteri, och storhertigen måste fly till Elsass.
En provisorisk regering tillsattes, en konstituerande
nationalförsamling inkallades, och polacken
Mieroslawski ställdes i spetsen för hären. Men
revolutionärernas kraft förlamades af tvistigheter mellan de
moderate under advokaten Brentanos ledning och de
radikale under Struves. För öfrigt lämnades de utan
understöd af sina liksinnade i Hessen och
Württemberg – endast det upproriska Pfalz slöt sig till
dem – och af den revolutionära regeringen i Paris,
där de ock sökt hjälp. Storhertigen fick hjälp af
preussiska trupper, hvilka till 11 juli fullständigt
rensade landet från upprorsmän, och kort därefter
kapitulerade Rastatt, upprorets sista stöd. Därmed
var upproret kväfdt, och storhertigen återvände.
Sedan en vidlyftig rannsakning egt rum, vidtog åter
författningsarbetet. Det frisinnade styrelsesättet
bibehölls, men en reaktion vidtog snart, och B. närmade
sig alltmer Österrike. Vid Leopolds död, 1852,
öfvertogs regeringen af hans yngre son Fredrik, som
blef storhertig 1856, emedan den äldre af sjukdom
var oförmögen att regera. Fredriks första regeringsår
upptogos af stridigheter med den katolska hierarkien,
som gjorde anspråk på att få tillsätta alla prästerliga
ämbeten och förvalta kyrkans förmögenhet.
Regeringen blef 1853 bannlyst och lät året därpå häkta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free