Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bajern. Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teodors förmån. Linjen Zweibrücken – dit hörde
de svenske konungarna Karl X Gustaf, Karl XI och
Karl XII (de båda senare innehade hertigdömet
1681–1718) – hade 1731 utslocknat med Gustaf
Samuel, en son till Karl X Gustafs bror, Adolf
Johan, och när Karl Teodor barnlös afled 1799, var
den birkenfeldska linjen den enda kvarlefvande af
wittelsbachska huset. En medlem af denna linje,
Maximilian IV Josef, fick nu Bajern med Pfalz.
Såsom Napoleons bundsförvant erhöll han
konungatitel, hvilken han antog 1 jan. 1806, hvarvid han
kallade sig Maximilian Josef I.
Revolutionskrigen skänkte äfven B. högst betydande
landvinningar, och då det vid de allierades stora krig
mot Napoleon kort före slaget vid Leipzig
öfvergick på dessas sida, fick det i Wien-freden behålla
de nyförvärfvade områdena. Den kloke och kraftfulle,
men hänsynslöse ministern Montgelas var, mer än
den godmodige konung Max, landets regent under
denna tid. B. styrdes alldeles enväldigt, och först
efter Montgelas’ aflägsnande (1817) utfärdades, 26
maj 1818, en oktrojerad författning. Konung Max
dog 1825 och efterträddes af sin son Ludvig I.
Genom flera konstitutionella åtgärder och löften om
sparsamhet väckte denne i början stora
förhoppningar, men snart fingo de klerikale ett
utomordentligt stort inflytande på konungen, som därjämte
slösade omåttliga summor på praktbyggnader och
konstsamlingar. I landtdagens andra kammare uppstod
därför en bestämd opposition mot regeringen, hvilken
å sin sida intog en alltmer utprägladt reaktionär
hållning, i synnerhet under ministären Abel (1837
–47), då nästan hela styrelsen kom i
ultramontanernas händer. Ludvigs önskan att gifva sin
älskarinna, Lola Montez, en spansk dansös, bajersk
infödingsrätt och upphöja henne till grefvinna och
ministrarnas protest mot hennes upphöjelse hade dock
till följd, att hela ministären fick afsked (febr. 1847).
Det djupt rotade missnöjet hos folket kom snart till
våldsamt utbrott: ett upplopp i München, febr. 1848,
tvang konungen att aflägsna Lola Montez och bilda
en ny, liberal ministär. Kort därefter, 20 mars,
nedlade han kronan. Sonen Maximilian II
(1848–64), som börjat sin regering med reformer,
kom snart i opposition mot de tyska
enhetssträfvandena, hvilket föranledde stort missnöje i den
demokratiskt sinnade landtdagen. Reaktionen fick åter
öfverhand under von der Pfordten såsom
regeringschef och utrikesminister. Denne lyckades kufva ett
uppror i Rhen-Pfalz, med Preussens hjälp, och skaffa
sig majoritet i landtdagen. Hans politik gick ut på
att i förbund med de tyska småstaterna och i
anslutning till Österrike hålla Preussen i schack.
Oppositionen i landtdagen framkallade dock hans afgång
1859 och bildandet af en liberal ministär under
Schrenk och Neumayer. Maximilians son Ludvig
II (1864–86) fortsatte faderns antipreussiska politik,
understödde Augustenborgarna i schleswig-holsteinska
frågan och slöt sig vid den mellan Österrike och
Preussen utbrutna konflikten till det förra (1866).
De bajerska trupperna försummade dock att i tid
uppträda, ledo flera smärre nederlag, och B. måste
efter Österrikes nederlag vid Königgrätz sluta fred
med Preussen (22 aug. 1866) genom att afträda
ett mindre område – 555 kvkm. – och betala
30 mill. floriner (53,400,000 kr.) i
krigsskadeersättning. Den österrikiskt sinnade von der
Pfordten, som åter en tid varit minister, fick dec.
s. å. lämna sin plats åt furst Klodvig
Hohenlohe-Schillingsfürst, hvilken arbetade på B:s
anslutning till Nordtyska förbundet samt på genomförandet
af tidsenliga reformer och däruti understöddes af det
national-liberala partiet. Emot dess sträfvanden reste
sig med all kraft de ultramontane ("patrioterna"),
som voro ifriga partikularister, och genom en utbredd
agitation lyckades de vinna majoritet i landtdagens
andra kammare, så att furst Hohenlohe (mars 1870)
måste afgå från sin ministerplats. Då kort därefter
krig utbröt mellan Preussen och Frankrike, sökte de
ultramontane att åt B. bibehålla en väpnad
neutralitet, men stämningen blef dem öfvermäktig, och
B. ställde sig afgjordt på Preussens sida. I sept.
s. å. öppnades underhandlingar om B:s anslutning
till Nordtyska förbundet, och dessa afslötos genom
fördraget af 23 nov. 1870, hvilket upptog B. i
förbundet. Därvid betingade sig dock B. en särskild
undantagsställning och flera suveräna rättigheter, som
ej tillkommo någon annan af förbundets stater. Efter
häftiga öfverläggningar i den bajerska landtdagen
blef fördraget af densamma antaget, 21 jan. 1871,
och från 1 febr. inträdde B. i förbundet. Vid de
därpå följande valen till tyska riksdagen befunno
sig ultramontanerna i minoriteten. De kyrkliga
förhållandena bragte emellertid samtidigt ett nytt
jäsningsämne in i det offentliga lifvet, striden
angående den af professor Döllinger häftigt angripna
dogmen om påfvens ofelbarhet. Denna strid
framkallade äfven en partiell ministärförändring till
Döllingers och "gammalkatolikernas" förmån. I
allmänhet anslöt sig B. i sin kyrkopolitik, liksom
också i sin rikspolitik, alltmer till Preussen,
oaktadt de svårigheter, med hvilka regeringen haft
att kämpa, då större delen af landets befolkning är
katolsk och den ultramontana agitationen där
bedrifves med stor skicklighet. Det katolska B.
godkände sålunda utan motstånd rikslagarna om
jesuiternas utvisande (1872) och införande af
obligatoriskt civiläktenskap (1875), hvarjämte alla skolor och
seminarier ställdes under statens tillsyn (1873).
Emellan det starka klerikala partiet, hvilket vid valen
1875 erhöll en knapp majoritet i landtdagens andra
kammare, och de liberale, hvilka innehade
regeringen, utbröt nu en häftig strid, som under flera
år förlamade landtdagens verksamhet. De klerikales
försök att från staten återeröfra skolan åt kyrkan
bekämpades kraftigt af ministerpresidenten v. Lutz
(1880–90). Som dessa hade majoritet i kammaren,
genomdrefvo de dock där en del af sina önskningar,
men det lyckades ministären att få dessa nya lagar
förkastade i riksrådet (första kammaren) 1881 och
1882, ehuruväl äfven detta sedermera i vissa punkter
gaf efter för den växande reaktionära stämningen i
deputeradekammaren. – 13 juni 1886 dränkte sig
konung Ludvig II under ett anfall af vansinne i
Starnberg-sjön. Hans sjukdom hade bragts till utbrott
genom den kungliga kabinettskassans stora skulder,
en följd af konungens dyrbara byggnadsverksamhet.
Ludvigs yngre broder Otto, hvilken efterträdde
honom såsom konung, led af obotligt vansinne, hvarför
prins Luitpold, en yngre broder till Maximilian
II, den presumtive tronföljaren, sedan 1886 varit
konungarikets regent. Katolikernas missnöje med en
del bestående förhållanden tog sig ett märkligt
uttryck vid de katolske biskoparnas möte i Freising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
