- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
735-736

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi, läran om bakterierna - Bakterios, växtpat., bakterieröta - Bakterios. 1. Knölbakterios å potatis (blötröta)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fallet visar sig behandlingen ej sällan mindre
framgångsrik. Densamma visar säkrare resultat ju förr
fallen komma till behandling; i långt framskridna fall
är den ej sällan fruktlös. – Emot pesten kan
man immunisera människor och djur genom
insprutningar af steriliserade pestbacillkulturer, och man
synes också hafva vunnit gynnsamma resultat genom
användandet af s. k. pestserum, framställdt analogt
med nyss skildrade difteriserum, både för att
immunisera mot pesten och behandla pestfall. Denna
serummetod har också användts att såväl skydda mot
vissa gifter som att behandla förgiftningar genom
dessa. Man kan göra djur immuna mot doser af
ormgift, 100-tals gånger större än de som äro
tillräckliga att döda icke-immuniserade djur, genom att
i små, ej dödande doser inspruta ormgiftet i dem
och genom att långsamt öka dessa insprutade giftdoser.
De sålunda immuniserade djurens blodserum verkar
såväl immuniserande som kurativt på människor och
har redan med framgång användts att bota
människor, bitna af giftiga ormar. Blodserum, framställdt
efter samma metod med användande af de för möss
ytterst giftiga ämnena ricin och abrin, gör dessa
djur immuna mot dessa gifter.

De hittills gjorda undersökningarna hafva icke
tillfyllest förklarat de gåtfulla immunitetsfenomenen,
men synas egnade att i sin fortsättning förklara
desamma. De förr uppställda hypoteserna till
fenomenens förklaring hafva måst öfvergifvas, och man
anser nu att fenomenen endast därigenom kunna
förklaras, att vi antaga att vid den naturliga och
artificiella immuniseringen bakteriedödande ämnen
eller motgifter mot bakteriegifterna uppstå. Vid
immuniseringen medelst försvagade bakteriekulturer
eller medelst steriliserade kemiska bakterieprodukter
i bakteriernas kulturer bildas de substanser, som
motverka de infektiösa bakterierna eller deras gifter,
i organismen själf, och denna immunisering kallas
aktiv; vid öfverförandet af skyddande sera sker icke
detta, och denna immuniseringsmetod kallas därför
passiv. Vid den senare öfverföras dessa substanser
färdigbildade i det öfverförda serumet, och de verka
som motgifter, antitoxiner, mot de gifter, som af de
inficierade bakterierna åstadkommas, sedan de i
organismen inkommit, och kunna naturligtvis också
verka som motgifter mot de toxiner, som i
organismen öfverförda bakterier redan åstadkommit,
hvaraf deras kurativa verkan förklaras. Dessa
antitoxiners verksamhet kan förklaras endera därigenom
att de förstöra toxinerna eller att de göra kroppens
väfnader okänsliga för toxinernas verkningar eller
ock på det sättet att de med toxinerna ingå
föreningar, hvilka icke verka giftigt. Den senare
hypotesen, hvilken framställts af Ehrlich, har hittills
vunnit mesta anslutningen. Enligt denna åskådning
skulle antitoxinerna bildas af de celler inom den
inficierade organismen, hvilka särskildt påverkas af
toxinerna (i tetanus t. ex. af nervsystemets celler),
och antitoxinerna skulle utgöras af beståndsdelar af
dessa cellers protoplasma, hvilka till toxinerna egde
frändskap. De skulle lösgöras ur cellen, öfvergå i
blodet och genom sin förening med toxinet
oskadliggöra detta. Cellerna skulle af toxinerna retas till
produktion af dessa ämnen, och tillvaron af öfverskott
af dessa ämnen i blodet skulle förklara såväl de
med dylika toxiner på varsamt sätt behandlade
djurens immunitet som ock dessa djurs blodserums
förmåga såväl att immunisera andra djur som
ock att motverka redan inträdd förgiftning genom
de respektive bakterierna, och på sådant sätt verka
kurativt. På senaste tiden har S. Arrhenius, stödd
på undersökningar i Madsens laboratorium, af de vid
serumterapien iakttagliga fenomenen lämnat en
förklaring i öfverensstämmelse med de moderna kemiska
teorierna. – De ofullständiga kunskaper vi hittills
insamlat om immuniteten lämna förhoppning om att
en gång ega fullständig kännedom om densamma
och att på detta sätt erhålla medel att såväl skydda
oss mot som att bota bakteriesjukdomar. – De
betydligt ökade kunskaper vi genom bakteriologien
erhållit om våra viktigaste sjukdomar,
smittosjukdomarna, hafva hittills hufvudsakligen kommit den
praktiska medicinen till godo på det sättet, att
de underlättat våra bemödanden att förebygga
dessa sjukdomar. Trots sina stora framgångar
under de förflutna 40 åren är bakteriologien ännu
stadd i sin första utveckling, hvilket framgår bland
annat däraf, att det icke lyckats densamma komma
de lefvande smittämnen på spåren, hvilka
tvifvelsutan äro anledningen till några af de vanligaste
och viktigaste bland smittosjukdomarna, t. ex.
skarlakansfebern, mässlingen, kopporna.

I fråga om den förmodade förekomsten af fossila
bakterier hänvisas till den af A. G. Nathorst lämnade
redogörelsen för fransmännen Van Tieghems och B.
Renaults arbeten härom (i Nord. tidskr. 1897).
W–s.

Bakterios (grek. bakterion, bakterie), växtpat.,
bakterieröta. Man har i en nyare tid upptäckt, att
sjukdomar hos högre växter, däribland många

illustration placeholder
Knölbakterios å potatis.

kulturväxter, kunna vara framkallade af bakterier. Dylika
sjukdomar sammanfattas under namnet bakterios.
Om man också i många fall ännu ej är fullt på det
klara med, huruvida bakterierna äro de primära
sjukdomsalstrarna eller uppträda först sekundärt, så
gifves det dock ej få fall, där bakteriernas förmåga
att angripa och döda förut fullkomligt friska växter
eller växtdelar kan anses bevisad. Bland dessa senare
fall må här några mera bemärkta omnämnas. – 1.
Knölbakterios å potatis (blötröta, fr.
gangrène humide de la pomme de terre, ty.
nassfäule der kartoffelknollen) är en bland de längst
kända af alla bakterioser, om den också först i en
nyare tid fått sin rätta tydning. Sjukdomen, som
tillskrifves flera samverkande bakterieformer,
särskildt en stafformig bakterie (Bacillus sp.) och en
spindelformig (Amylobacter navicula), visar sig först
såsom en enda stor eller som flera smärre bruna fläckar
inuti potatisknölens midt. Torkas de angripna
knölarna, innan sjukdomen fortskridit för långt, uppstår
ett slag af "torröta", med stärkelsekornen i cellerna
bibehållna. Får åter sjukdomen fortgå obehindradt,
inträder "blötröta", hvarvid äfven stärkelsekornen
upplösas. Potatisens hela inre omdanas nu till en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free