Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baleariska öarna (Balearerna, Islas Baleáres), en ögrupp i Medelhafvet - Balen, Hendrik van, d. ä., flamsk figurmålare - Balen, Matthijs, holländsk figur- och landskapsmålare - Balenit, tekn., ett "fiskben"-surrogat - Baleo ("Svarta floden"), en af Senegals källfloder. Se Bafing - Balester l. Ballester (mlat. ballestrum), krigsv., armborst - Balestrand, härad i Sogn - Balett l. Ballett, en af musik ledsagad konstdans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Efter att i forntiden hafva tillhört fenicierna,
kartagerna och romarna och efter att sedan hafva lydt
växelvis under vandalerna, östromerska kejsardömet,
pisanerna och araberna, blefvo nämnda öar 1229
ett själfständigt rike, "konungariket Mallorca",
men införlifvades 1344 med Aragonien och kommo
1516 med detta land till Kastilien. Under det spanska
successionskriget eröfrades Menorca af engelsmännen,
som behöllo ön till freden i Versailles 1783, då
den återlämnades till Spanien.
Balen, Hendrik van, d. ä., flamsk
figurmålare, f. 1575 i Antwerpen, d. där 1632, var
lärjunge af Adam van Noort och mästare i Lukasgillet
redan 1593. Han har målat historiebilder med
figurer i kroppsstorlek, men i dem visar han sig icke
till sin fördel. I stället kännetecknas han af små
elegant komponerade taflor med bibliska och
mytologiska ämnen, där han ibland i sättet att måla visar
någon släktskap med sin medlärjunge hos van Noort,
Rubens. Till dessa småbilder målade Jan
Brueghel och Jodocus Momper vanligen landskapen.
Bilder af B. finnas på många ställen, mest i Dresden
och München. (En tafla i Nationalmuseum
tillskrifves honom, men det är osäkert om den är att
betrakta som ett egenhändigt arbete af konstnären.)
Han var en af sin tids mest ansedde konstnärer i
Antwerpen och hade många lärjungar, bland
hvilka märkas A. van Dijck och sonen Jan
van B. (1611–54), representerad i
Nationalmuseum (förrådet) och i svenska privatsamlingar
(t. ex. i grossh. A. Brincks) genom upprepningar af
faderns arbeten.
C. R. N. (O. G–g.)
Balen, Matthijs, holländsk figur- och
landskapsmålare, f. 1684 i Dordrecht, död i hög ålder.
Elev af A. Houbraken. Af honom finnes en liten
tafla, Eremit i bön, i bondeska samlingen på
Eriksberg.
O. G–g.
Balenit (af lat. balæna, hvalfisk), tekn., ett
"fiskben"-surrogat, utgörande en blandning af kautsjuk,
sjellack, bränd magnesia och svafvel.
Baleo ("Svarta floden"), en af Senegals
källfloder. Se Bafing.
Balester l. Ballester (mlat. ballestrum),
krigsv., armborst.
Balestrand, härad i Sogn i Norge, med 2,187
inv. (1900), bekant genom sagan om Fritjof och
Ingeborg samt för sin storartade natur. Det ligger
ungefär vid midten af Sognefjorden och består dels
af ett framskjutande parti på dennas södra sida,
annexet Vangsnäs (som möjligen är sagans
Framnäs), dels af en fruktbar och väl odlad trakt
på fjärdens norra sida (det egentliga Balestrand),
som utgör den största delen af hufvudsocknen,
Tjugum, dels af de vilda sidofjordarna Äsefjorden,
Vetlefjorden och Fjärlandsfjorden, hvilka särskildt
äro bekanta för sina storartade glaciärer ("isbräer").
Midt emot det egentliga Balestrand – hvars namn
sägnen (hvilken kanske är af yngre datum än Tegnérs
dikt) vill sätta i förbindelse med kung Bele, som
(enligt samma källa) skall vara begrafven i en hög
därstädes – ligger i Lekanger prästgäll det
förtjusande Söstrand, skådeplatsen för Fritjofs-sagans
händelser. Vid Balholmen, som tillika är knutpunkt
för en liflig turisttrafik, har det sin ångbåts- och
poststation, och där finnas två hotell.
Y. N.
Balett l. Ballett (fr. ballet, it. balletto, af
ballo, dans), en af musik ledsagad konstdans,
hvilken utgör antingen en underordnad del af en mimisk
framställning, såsom de i operor inlagda baletterna,
eller en väsentlig del däraf (komedi-balett,
tragedi-balett) eller ock är en själfständig
scenisk framställning, bestående uteslutande af dans,
mimik och musik (ballet d’action). Den förstnämnda
arten förebildas i viss mån redan i de grekiska
skådespelens kördanser, den sistnämnda i de romerska
pantomimerna. Den andra i ordningen af dessa arter
var däremot den tidigaste formen för den moderna
baletten, som företrädesvis omhuldades vid de
yppiga hofven i Italien under 16:e årh., men först i
Frankrike, dit den infördes af Baltagerini, fick
en mera konstnärlig gestalt. Henrik IV, Ludvig XIII
och Ludvig XIV älskade baletter mycket och
dansade själfva i dem. Den art af balett, som
omhuldades vid de lyxälskande europeiska hofven under
1600-talet, var i själfva verket rimmade sångspel
med dans och musik samt merendels af allegoriskt
innehåll. Dansen hade då ännu ej lösgjort sig från
sammanhanget med taldramat, utan behöfde sång
och recitation för att blifva begriplig. Det är ovisst
huruvida versernas uppläsande eller afsjungande
skett samtidigt med eller föregått dansen. Balettens
kärna var hofsmickret, som skalden hade till
uppgift att utstyra med ett glänsande skal. Enheten i
en sådan komposition utgjordes af någon abstrakt
tanke, som uttalades och från olika sidor
framställdes af en mängd uppträdande allegoriska, mytologiska
eller fornhistoriska figurer, stundom blandade med
personer ur verkliga lifvet, hvilka kollektivt
representerade ett visst stånd eller yrke. Hvarje balett
slutade med den s. k. "stora baletten", i hvilken
en mängd personer sjöng verser till festföremålets
ära. Någon egentlig dramatisk handling och
karaktärsteckning förekommo ej i baletten och dialog
endast sällan. Emellertid hade skalden tillfälle att
däri utveckla kvickhet och finhet, om än ej högre
poetiska egenskaper. Stor prakt och ofantliga
kostnader nedlades på sceneri, maskineri och kostymer
vid dessa föreställningar. I Sverige voro de ett högt
uppburet nöje vid drottning Kristinas hof, och Georg
Stiernhielms tre svenska baletter ("Then fångne
Cupido", 1649; "Freds-afl", s. å.; "Parnassus
triumphans", 1651) vunno märklighet i svenska
litteraturen genom nyskapning i språkbehandlingen samt
införandet af många dittills här oförsökta versformer.
Äfven Erik Lindskölds balett "Den stoora genius"
(1669) är ganska fyndig. I Frankrike skrefvos
baletter af Isaac de Benserade (under Ludvig XIV),
i England, där de kallades masks (maskspel), af
Ben Jonson. – En ny epok inträdde för baletten,
då Lully och Quinault införlifvade den
med operan, hvilket första gången skedde i
pastoralen "Les fêtes de Bacchus et de l’Amour" (1671).
Vid denna tid började ock dansöser uppträda på
teatern; förut hade deras roller skötts af män. Men
den egentlige skaparen af baletten såsom själfständig
konstart var Noverre (1727–1810), som
sammansatte handlingar i flere akter af blott dans, mimik
och musik. Denne återupplifvade således den antika
pantomimen. I ännu högre grad skedde detta genom
Galeotti i Köpenhamn, hvars stycken mindre äro
egentliga baletter än stora, rytmisk-plastiska
pantomimer. Mot det förut vanliga mytologiska
innehållet satte Gardel ett komiskt i "La
dansomanie" (Paris 1800). Af senare balettmästare må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
