- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
797-798

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Balleny-öarna ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som kork. Stammen växer på några få år till en
ofantlig höjd. Jfr Jangada.
R. N.*
illustration placeholder


Balsall Heath [bå’lsəl hi’th], förstad till
Birmingham, i eng. grefsk. Worcester. 22,845 inv. (1901).

Balsam (grek. balsamon), farm., benämning på
lösningar af hartser i flyktig olja. De afsöndras
(vanligtvis ur stammarna, barken eller frukterna) hos
vissa träd, företrädesvis tillhörande nat. fam.
Burseraceæ, Terebinthaceæ, Coniferæ, Leguminosæ.
Exempelvis må nämnas de i svenska farmakopén
intagna: kopaiva-, peru-, styrax- och tolu-balsam
samt terpentin och veneziansk terpentin. Äfven har
man godtyckligt användt denna benämning för en
stor mängd farmaceutiska beredningar af mycket olika
slag, om de endast haft flytande form och mer eller
mindre stark lukt. En sådan beredning är t. ex.
Balsamum commendatoris, kommendörs-balsam,
som är en lösning i sprit af olibanum, myrra,
tolu-balsam och bensoe, till hvilken lösning sättes
aloe, angelika och johannisört (Hypericum
perforatum
L.); användes förr invärtes såsom ett lifvande
medel, Utvärtes på sår. Flere sådana farmaceutiska
balsamer förekomma ännu och användas af menige
man, ehuru de äro längesedan utmönstrade ur
farmakopeerna. – Bildlikt begagnas ordet balsam i
betydelsen läkedom, lindring.
O. T. S.*

Balsamering (jfr Balsam) är egentligen den
handling, hvarmed man söker att, genom användning
af balsamiska ämnen, för all framtid från förruttnelse
bevara kroppar af döda människor och djur; men
ordet brukas numera om sådan förvaring med hvilket
som helst för ändamålet lämpligt ämne och äfven
då det endast gäller kortare tid.

Antydningar finnas om att man i forntiden brukat
förvara de döde genom inneslutning i gummi, honung
eller vax. Men den egentliga balsameringskonsten
var vida mera invecklad. Den tyckes hafva fått sin
högsta utveckling hos egypterna, hvilka mera än
andra folk synas hafva bemödat sig att mot förstöring
skydda kropparna af sina döde fränder samt heliga
djur och husdjur (apis, ibis, krokodiler, kattor m. fl.),
af hvilka ofantliga massor äro funna ganska väl
bibehållna ännu efter 2–3,000 års förvaring (jfr
Mumie). Uppgifter af Herodotos, Diodorus
Siculus, Porphyrius och Plutarchos samt undersökning
af mumier synas gifva vid handen, att den fullt
utbildade balsameringskonsten gått ut på att först
befria kropparna från i dem befintliga vätskor och
därefter förhindra inverkan af omgifvande luft.
Användandet af balsamerna torde hufvudsakligen hafva
gagnat mot angrepp af insekter och maskar (larver),
på samma gång som den lukt, hvilken måst uppstå
af den alldeles oundvikliga förruttnelsen, därigenom
doldes. Till kropparnas bibehållande hafva väl ock
i sin mån bidragit Egyptens torra klimat samt
mumiernas förvaring i instängdt rum (grafvårdar och
grottor), fjärran från Nilens öfversvämningsområde.

När en person var död och sådant anmäldes för
det särskildt utbildade balsamerareskrået, ställdes
i de kvarlefvandes val efter hvilken af de tre
metoderna de önskade den dödes balsamering. Den
enklaste, som var föga värd, bestod däri, att man
genom anus insprutade surmaia, en vätska af okänd
sammansättning, hvilken en längre tid fick stanna
kvar i kroppen samt uttömdes, då inälfvorna blifvit
förstörda däraf. Liket behandlades dessutom med
natronlösning. – Enligt den andra
balsameringsmetoden, hvilken kostade 20 miner (omkr. 1,300 kr.),
insprutades på samma sätt och för samma ändamål
ett extrakt på cederträ; därefter egde
natronbehandling rum, och slutligen smordes kroppen med
välluktande ämnen. Vid användning af båda dessa
metoder bortgingo ytterhud, hår och naglar, och
liket förändrades betydligt. – Den tredje metoden
medförde en kostnad af 1 talent (omkr. 4,000 kr.).
Man gjorde därvid i vänstra ländtrakten på den döde
en inskärning med en "etiopisk sten" (förmodligen
en flintknif; sådana äro nämligen funna i mumier).
Genom detta hål uttogos inälfvorna (bukens?), lades
i palmvin och därefter i ett skrin, hvilket kastades
i floden, under anropande af och offer till solen.
Hjärnan utdrogs genom ena ögonhålan eller näsan
eller nackhålet. Kroppen behandlades nu under 70
dygn med en lösning af natronsalter (en blandning
af kol- och svafvelsyradt natron) och tvättades väl.
I bukhålan inlades balsamiska ämnen; man har funnit
eller trott sig finna myrra, aloe, kanel, ceder, kassia,
asfalt och bärnsten(?). Hufvudskålen fylldes af
dylika ämnen, oftast måhända blott med asfalt.
Kroppen torkades. Skulle förgyllning ega rum,
skedde sådan på ansiktet eller hela hufvudet,
händerna, fötterna och genitalia. Därpå omvecklades
hvarje lem och kroppsdel med band af fint linne,
blötta i hartser, så att de bildade en med huden
intimt sammanhängande massa. Sedan hvarje särskild
del var svept med finare band, lindades hela kroppen
i ett, med gröfre band, läggarna tätt till hvarandra
och armarna korslagda öfver bröstet, och höllos dessa
band samman och styfva genom indränkning i gummi.
Till en fullvuxen person användes ända till 600 m.
– stundom ett par kilometer – band. Ibland
sveptes hufvudet på samma sätt, ibland täcktes det
särskildt med linne, och af flere lager linne eller
bomull formades öfver detsamma ett slags dödsmask.
Oaktadt all på sådan balsamering nedlagd möda
och kostnad förstöras dock liken småningom och
falla till stoft, och utseendet blir mycket ändradt.
Om egypternas balsameringskonst se J. N. Gannal,
"Histoire des embaumements" (1838).
(K. P.)

Senare tiders kemiska och anatomiska
erfarenheter hafva förenklat och underlättat balsameringen.
Denna brukas numera dels för att för längre
framtid förvara döda kroppar, så att de blott småningom
falla till stoft, mumifieras och förmultna, utan
egentlig förruttnelse, dels för att förvara dem för kortare
tid, såsom för dissektioner på anatomisalarna, för
transporter till aflägsna begrafningsplatser, för
sanitärt ändamål under väntan på begrafning o. s. v.
Det grundligaste balsameringssättet för döda
människokroppar är att i blodkärlen inspruta någon
vätska, som i lösning innehåller ämnen, hvilka hindra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:25:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free