Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 835-836 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banér. 6. Johan B., fältherre f. 1596.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och förenade sig nu med denne om ett infall i Böhmen
för att skaffa luft åt den svenska hufvudarmén vid
Donau. I juli 1634 stodo de båda fältherrarna
framför Prag, men kunde till följd af ömsesidigt
misstroende intet väsenligt uträtta och drogo sig
efter slaget vid Nördlingen ur landet. Banér förde
sin här till Thüringen, men tvangs genom
Kur-Sachsens hotande hållning att i början af 1635 draga
den därifrån till Magdeburg. Det var nu Sveriges
enda här i Tyskland; på dess öde berodde Sveriges
och protestantismens sak. Kur-Sachsen slöt
Pragfreden med kejsaren och hotade Sverige med krig, om
detta ej droge sina trupper ur Tyskland. De flesta
bland norra Tysklands protestantiska ständer följde
Sachsens exempel, och därjämte utbröt ett af den
sachsiske kurfursten underblåst myteri bland de tyske

Hur svenskarna i slaget vid Wittstock storma de
kejserliges befästa läger. Efter en samtida gravyr.

öfverstarna inom Banérs här. Banér samlade nu
omkring sig de pålitliga trupperna och drog sig med
dem undan de förföljande sachsarna – som i okt.
1635 började kriget – uppför Elbe till Mecklenburg,
där hans återtåg tryggades genom Ruthwens seger
vid Dömitz. Nu fick han förstärkningar från Preussen
och inföll, jan. 1636, i Sachsen. För en förenad
kejserlig-sachsisk här måste han åter draga sig mot
nordväst, men lyckades i sept. s. å. slå den
öfverlägsne fienden vid Wittstock. Nu rensade Banér
Hessen från fiender, vände sig därpå till Thüringen
och Sachsen och lade sig i början af 1637 i ett
fast läger vid Torgau, där han i fyra månader
höll fiendens krafter bundna. Allt större fientliga
skaror samlades emellertid omkring honom, och hans
belägenhet, med 14,000 man mot fiendens 40,000, blef
till sist ytterst svår. Då företog Banér sin "underliga
retirade" till Pommern, hvilken bragd mer än någon
annan gjort hans namn berömdt. Utspridande att
han tänkte draga sig åt Erfurt, bröt han 19 juni
upp mot nordöst, gick öfver Elster, Spree och Oder
och stod redan 26 juni vid Landsberg för att öfvergå
Warthe. Han väntade att där möta en svensk här
under Herman Wrangel, men i stället fann han på
andra stranden den kejserlige generalen Gallas med
hela hans här, som på en kortare väg lyckats
genskjuta honom. De kejserlige anförarna ansågo sig
"hafva Banér i säcken"; men denne skulle visa, att
de "glömt knyta till den". Han sände sin egen
hustru jämte andra förnäma fruar in på polskt
område och lät fienden veta, att han själf med hären
tänkte följa efter för att öster om Landsberg gå öfver
Netze; sedan Gallas så förmåtts att skicka starka
skaror österut och återkalla sina trupper vid Oder,
förde B. sin här åt väster, gick för andra gången
öfver Oder, ilade åt nordväst och förenade sig 4 juli
med Herman Wrangel, hvarpå båda härförarna undan
Gallas drogo till Stettin. Genom detta lysande
återtåg var Banérs här
räddad, men de svenska
eröfringarna utom Pommern
gingo nu till största delen
förlorade, och äfven detta
land kunde B. endast med
största möda bibehålla mot
Gallas’ öfvermakt. Först
sedan B. 1638 från
Sverige fått penningar och nya
trupper, kunde han åter
gripa till offensiven. I juli
s. å. öppnade han
fälttåget, rensade Pommern och
Mecklenburg från fiender
och tvang Gallas att med
en upplöst här gå tillbaka
till Böhmen. I början af
1639 trängde B. in i
Thüringen och Sachsen, slog
i april en kejserlig-sachsisk
här vid Chemnitz och bröt
in i Böhmen, där han under
härjningar och brandskattningar
stannade hela året.
I mars 1640 drog han
därifrån och förenade sig vid
Erfurt med den forna
weimarska hären under
hertigen af Longueville; tvedräkt och brist nödgade
de förenade härarna att vika tillbaka steg för
steg, till dess de i midten af nov. stodo vid
mellersta Weser. Nu beslöt Banér sig för en djärf
kupp, nämligen att öfverrumpla den i
Regensburg samlade tyska riksdagen. I dec. 1640
skyndade han i ilmarscher söderut och stod i början
af jan., förenad med weimarska hären, framför
staden. Kejsaren vidtog emellertid kraftiga
försvarsanstalter, och då den tillfrusna Donau till följd af
töväder gick upp, var planen omintetgjord. Skild
ifrån den franska hären, lade B. sina trupper i
kvarter mellan floden Naab och Böhmerwald. Där
låg han i två månader. Under tiden samlades i
tysthet de kejserliga härarna och bragte honom i
yttersta fara. men ånyo räddade han sig genom ett
mästerligt återtåg, öfver Böhmerwald och Erzgebirge
till Sachsen. Därifrån fortsatte han mot nordväst,
men insjuknade och dog 10 maj 1641 i Halberstadt.

När det såg som mörkast ut för Sveriges sak i
Tyskland, återställde B. den svenska vapenlyckan
och beredde vägen för Torstensons lysande segrar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>